Print Friendly

Efter slutet på Andra Världskriget genomförde (S) och LO-facken ett handlingsprogram som gått till historien under namnet ”Rehnska modellen”.

Detta handlingsprogram innebar, lite förenklat, höga löneökningar för arbetarna (den solidariska lönepolitiken) och stora skatteinkomster för samhället (som kunde användas till kostsamma reformer). Detta på plussidan. Den negativa sidan bestod i att mindre lönsamma företag medvetet drevs i konkurs – pressade av höga löner och skatter. Detta bidrog till en formidabel folkomflyttning (från inland till kust, från norr till söder). Detta för att exportindustrierna, som ropade efter folk, skulle få den arbetskraft som behövdes. Storkapitalet gynnades även genom skattereglerna. Dessa stimulerade kostsamma investeringar i moderna maskiner – för att öka företagens produktivitet och konkurrenskraft på världsmarknaden. Den starka tillväxten ökade sysselsättningen, skapade utrymme för höga löneökningar och en utbyggd offentlig sektor – vilket möjliggjorde kvinnornas intåg på arbetsmarknaden.

Men samtidigt förvärrades glesbygdens problem. Detsamma gällde för förorterna. Alltför många flyttade till områdena runt Göteborg, Stockholm och Malmö. De som kom hade alltför skiftande bakgrund och inflyttningen skedde under för kort tid. Detta innebar att förorterna kom att sakna social stabilitet. Dessa båda problem – glesbygdens och förorternas – har Sverige aldrig kommit tillrätta med. Istället har dessa problem bara förvärrats. Detta är extra tydligt just i våra dagar.

Sökes: en socialistisk variant av Rehnska modellen
Men Rehnska modellen visar på möjligheten av att mobilisera nästan hela samhället för att uppnå ett antal önskade mål. Återigen: Den ökade tillväxten som skapades genom en effektivare produktion som klarade konkurrensen på världsmarknaden skapade, under en period: a) närmast full sysselsättning, b) utrymme för kraftiga löneökningar, och c) ett reformutrymme som innebar en utbyggnad av den offentliga sektorn – något som i sin tur innebar kvinnornas steg ut på arbetsmarknaden.

Det är en sådan kraftsamling som krävs idag – en kraftsamling som omfattar hela samhället. Vi kan omedelbart peka på två gigantiska uppgifter:
1. Att vända trenden vad gäller kapitalexporten och påbörja en återindustrialisering av Sverige. Detta i syfte att förhindra en fortsatt förlust av jobb, skattekraft och kunnande.
2. Att klara av att bygga 500 000 nya bostäder och renovera lika många – bara de kommande fem åren. Men detta motsvarar de behov som Sverige behöver tillgodose.

En väldig kraftsamling måste till
Om så inte sker är risken överhängande att dagens tillbakagång omvandlas till morgondagens förfall. För att klara dessa båda uppgifter, och därmed genomföra en nysatsning på välfärden, krävs en väldig koncentration – av industriell kapacitet, utbildad arbetskraft och långsiktig ekonomisk planering där kraven på avkastning sänks.

För att klara detta krävs skattehöjningar som motsvarar de sänkningar som ägde rum under Alliansregeringens tid. Sedan måste byggandet av skrytprojekt upphöra. De s k kultursatsningarna och de vidlyftiga arenabyggena måste stå tillbaka för ett andra miljonprogram (en halv miljon nya bostäder, en halv miljon renoverade). Slutligen: År 2014 uppgick den totala vinsten i Sveriges tjugo mest framgångsrika företag till drygt 450 miljarder kr. För att klara både de nödvändiga industriinvesteringarna och bostadsproduktionen måste även de väldiga företagsvinsterna styras dit de behövs mest. Och detta kräver kontroll över kapitalströmmarna.

Bankerna måste ägas gemensamt och fackföreningarna ges befogenhet att fördela vinsterna så att aktieutdelningarna får stå tillbaka till förmån för en omfattande och långsiktig investeringsplan. På detta sätt kan vi klara de båda väldiga uppgifterna att dels stoppa kapitalexporten och återindustrialisera Sverige, dels bygga 500 000 nya bostäder och samtidigt renovera lika många gamla.

Läs även:

SKRIV EN KOMMENTAR

Please enter your comment!
Please enter your name here