Print Friendly, PDF & Email

Den femte juli utlyste Syriza en folkomröstning, för eller emot Trojkans förnedrande krav. Krav som Trojkan ställde för att bevilja Grekland ett tredje jättelån (stödpaket). Landet var i desperat behov av detta tredje stödpaket. En häpnadsväckande majoritet på 62 procent röstade Nej till uppgörelsen och därmed till de krav som skulle ha inneburit en evig åtstram-ningspolitik för Grekland.

Den Europeiska Centralbanken (ECB) bestraffade omedelbart Syriza för att partiet, genom att utlysa en folkomröstning, hade vågat underkasta kraven från Trojkan en demokratisk prövning. Bestraffningen bestod i att ECB ströp krediterna till de grekiska bankerna. Denna handling hade långt gående syften. Det var ett skamlöst försök att blanda sig i den grekiska inrikespolitiken. Målet för ECB var uppenbart att – på ett sällsynt odemokratiska sätt – åstadkomma ett regimskifte i Grekland. Metoden gick ut på att skapa en akut likviditetskris, inte för landet som sådant, men väl för de vanliga medborgarna. Detta skapade stora problem i vardagen. Exempelvis med att köpa mat. ECB hoppades uppenbart att detta skulle skapa en ilska som skulle riktas mot den Syriza-ledda regeringen som därmed skulle falla. Och den akuta krisen lät inte heller vänta på sig.

Tillgången på kontanter i de grekiska bankerna, som redan stod vid ruinens brant, höll redan på att sina. De rika kapitalägarna hade bidragit till detta. De hade sedan lång tid tillbaka tagit ut sina pengar och placerat dem i utlandet, som en protest mot den vänsterinriktade regeringen.

I denna kritiska situation hade regeringen inget annat val än att stänga bankerna och införa hårda begränsningar för hur mycket kontanter folk fick ta ut från bankomaterna. Innebörden blev att regeringen begränsade kapitalets fria rörlighet. Men Syriza borde, långt tidigare, ha påbörjat en kampanj just för att begränsa kapitalets fria rörlighet. Detta genom ett samhällsövertagande av bankerna.

Detta kunde ha stoppat de rika från att tömma sina konton i Grekland och skicka pengarna utomlands. Kontrollen av bankerna, och kontrollen av kapitalrörelserna, borde sedan ha kopplats till en vägran att betala skuldberget. Dessa försvarsåtgärder, mot
ECB:s kuppförsök, skulle ha fått ett starkt stöd av befolkningen och kunde ha utgjort början på en demokratisk omvandling av det grekiska samhället i socialistisk riktning.

Nu genomfördes istället begränsningen av kapitalets fria rörlighet, inte som en medveten och offensiv handling, utan som ett panikartat svar på ECB:s kuppförsök mot Syriza. Detta kom därför att drabba fattiga och småsparare.

Risken att bankerna skulle stå utan kontanter, redan inom några få dagar, skapade förvirring inom medelklassen samt hos de ofta fattiga pensionärerna. Vanliga greker, som entusiastiskt stödde Syrizas propaganda mot åtstramningarna, blev ordentligt skrämda. Många frågade sig vart detta skulle sluta – kanske med förskräckelse? I detta kritiska läge saknade Syriza tydliga svar.

Syriza borde i detta läge ha tagit upp den handske som ECB kastat, och tagit ett steg framåt, genom att förklara nödvändigheten av ett samhället tar över bankerna för att begränsa storfinansens manipulationer av samhällsekonomin. Men istället gjorde Tsipras och Syriza en 180-graderssväng och slog till reträtt. Trots att regering och partiet fått ett massivt stöd för sin opposition mot åtstramningspolitiken accepterade Tsipras en upp-görelse med Trojkan, som var värre för grekerna än den som Tsipras förkastat bara en vecka tidigare – i folkomröstningen! Detta framstod som helt obegripligt.

Den uppgörelse som Tsipras och Syriza nu plötsligt argumenterade för innebar exempelvis: Nedskärningar i pensionerna – ofta den enda inkomsten för familjer i ett land med massarbetslöshet; höjd moms; en särskild privatiseringsfond; fortsatta privatiseringar på el-marknaden; att strejkrätt och kollektivavtal ”grundligt [ska] undersökas och moderniseras”!

Tsipras uppgörelse var ett förräderi gentemot alla arbetande som satt sin tilltro till Syriza. Den skedde bara en vecka efter att en mindre dålig uppgörelse förkastats både av Tsipras själv och av grekerna med överväldigande majoritet.

När detta är sagt måste dock följande tillägg göras och även understrykas: huvudansvaret för den katastrof som nu hotar Grekland beror på Trojkan som satt en outhärdlig press på den grekiska befolkningen och som organiserat en (första) ekonomisk kupp. Detta i syfte att göra sig av med den obekväma Syriza-ledda regeringen under Tsipras.

Läs mer:

4 COMMENTS

LEAVE A REPLY

Please enter your comment!
Please enter your name here