Print Friendly, PDF & Email

Det behövs en omstart för Malmö. Omstarten består i ett långsiktigt och folkligt förankrat arbete mot den segregering som har skapat väldiga spänningar – spänningar de styrande anar, men saknar förståelse för och djupare kännedom om. Detta är tur för deras nattsömn. 

Men spänningarna finns där – i samhällskroppen. Och de växer. Än så länge hålls många stadsdelar samman av en generation individer som bara genom att vara sig själva, genom sin roll som exempelvis idrottslig förebild, åtnjuter en väldig respekt hos många unga. Dessa informella ledare, dessa eldsjälar, använder sin respekt för att hålla nere spänningarna i staden. De använder sitt inflytande för att hålla samman de två parallella samhällen som existerar, sida vid sida, i Malmö. Den ena sidan är den officiella – och som alla ser. I den ingår exempelvis kommunens politiska system och administration med socialförvaltning och brandkår. Samt polisen. Och de politiska kändisarna.

Men parallellt finns alltså ett annat Malmö. Detta kan inte beskrivas som en undre värld i traditionell, kriminell, bemärkelse. Det är en informell värld – och samtidigt mycket omfattande och konkret. Speciellt för alla som känner ingångarna. Och ingångarna finns överallt.

Dessa båda delar av Malmö existerar sida vid sida – det handlar om två parallella samhällen som ibland överlappar varandra. De informella ledarna, som bidrar till att hålla samman Malmö, har inflytande i det parallella och informella Malmö. De är ofta människor som har makt, utan att egentligen vilja ha makt, och som bär en väldigt stor del av Malmös öde på sina axlar. De borde ha en medalj. Men istället blir de ignorerade. istället kämpar de på daglig basis – utan erkännande eller support. Malmös makthavare har dessa informella ledare att tacka för att stan står kvar. Men detta kan förändras, mycket snabbt, i samband med ett generationsskifte. Och då kanske bara delar av Malmö kommer att stå kvar.

Representanterna för det officiella Malmö kommer ofta till Rosengård för att starta projekt – i hundratal. Och för hundratals miljoner! Projekt som mycket ofta inte ger någonting – eller bara ger något under en kort tid. Detta gör ofta det officiella Malmös representanter besvikna. Och ibland arga. De vill ju tala med folk. Berätta om hur det ska vara. Men många vill inte tala med dem. Detta kan ha olika skäl. Ett skäl kan vara att skolan har misslyckats så grundligt att vissa ungdomar helt inte kan tala svenska. Ett annat skäl är att folk, inte bara i Rosengård, har alla skäl att tro att projekt nr 201 inte kommer att fungera bättre än de tidigare tvåhundra, misslyckade, projekten. ”Varför först lägga ned ungdomsgårdarna – vilket innebar stora skador – och sedan komma ut och berätta för de boende varför det behövs en satsning på fritidsgårdar. Nya fritidsgårdar”. Det skapar inte förtroende. Det fördjupar misstron.

Det handlar mycket om skjutningar och knark när Malmö avhandlas i media. Och skjutningar och knark måste bekämpas. Men bekämpas måste också roten till detta – segregeringen. För att bekämpa segregeringen krävs ekonomiska resurser. Men också ett helt nytt – och demokratiskt – inflytande över framtidsplanerna för stadsdelarna. För de boende.

När det gäller ekonomiska resurser kan Malmö stad själv skapa en viss del av dessa. Bland annat genom att sätta stopp för nya gigantiska skrytbyggen – som exempelvis ”Malmö Live”. Men också genom att försöka dra sig ur redan ingångna avtal. Vi syftar givetvis på det värsta – Malmö Live. Samt på avtalen som ingåtts med Malmö Arena, Swedbank Stadion och Malmömässan. Men resurser måste tillskjutas utifrån. Exempelvis genom att fackföreningsrörelsen slår vakt om industrin: om dess vinster, investeringar, jobb, skatteintäkter och kunnande. Eller genom att regeringen beslutar om skattehöjningar. Alliansen sänkte skatterna med cirka 130 miljarder kr – per år. Nu måste en stor del av dessa pengar återföras till staten som fördelar ut dessa drygt hundra miljarder till kommunerna.

Men kampen mot segregeringen måste även innehålla djupgående demokratiska förändringar. Det som behövs är ett helt nytt demokratiskt inflytande. Dels bland de boende i miljonprogrammets ofta slitna bostäder. Dels i skolorna som ligger i utanförskapets stadsdelar. Förändringarna måste bygga på ett brett och djupt deltagande – från de som bor i områdena och går i skolorna. Det handlar om föräldrar, elever och lärare. Men också fritidsledare.

En utgångspunkt måste vara bättre undervisning i svenska. Den som inte klarar svenska språket klarar inga andra ämnen heller. Och då blir hela skolgången meningslös. En bättre svenskundervisning kräver ökade resurser. För att finansiera mindre skolor och mindre klasser – vilket betyder fler lärare. Men, återigen, det behövs ett nytt demokratiskt inflytande som politikerna aldrig förstått behovet av. Eller velat tillåta. Politikerna och deras tjänstemän måste släppa ifrån sig en stor del av beslutanderätten när det gäller hur pengarna ska prioriteras och hur formerna för inflytandet ute på stadsdelarna och inne i skolorna ska vara. Hur detaljerna ska se ut måste erfarenheterna få utvisa.

Den nya demokratiska metoden – kombinerad med ökade resurser för upprustning av bostäder och byggande av mindre skolor – måste dock få chansen. Annars kan det gå verkligen illa. Idag rullar allt bara vidare – mot ett än mer segregerat Malmö – med gentrifiering och brist på resurser för att rusta upp stadsdelar och skolor för mindre klasser. Där inflytandet underifrån saknas. Om de informella ledarna, som till stor del håller ihop dagens Malmö, går i ”pension” – då kan Malmö brinna ned. Bokstavligen.

Läs mer:

1 COMMENT

LEAVE A REPLY

Please enter your comment!
Please enter your name here