Internationellt

Politisk jordbävning i Storbritannien

Mick Brooks
Publicerad i
#87
Lästid 5 min

Valet av Jeremy Corbyn till ledare för Labourpartiet innebär en omvälvning av brittisk politik. Nästan en kvarts miljon människor röstade för honom och han fick en majoritet av rösterna redan i den första valomgången. Detta är ett genomgripande demokratiskt mandat för att förändra både partiet och landet.

Corbyn har setts som en rebell inom Labour och uppfattats som ”omöjlig att få vald” av en lång rad politiska kommentatorer. Sedan han blev invald i parlamentet 1983 har han röstat emot Labourledningen mer än 500 gånger. Valet av Corbyn till ledare för Labour representerar en bredare stämning för förändring i brittisk politik, som visats inte minst av de massmöten som Corbyn samlat runt om i landet samt den väldiga mängd människor som gått med i, eller återinträtt i, Labourpartiet för att stödja honom.

Detta är en del av det växande, och allt mer radikala, motståndet mot nedskärningar runt om i Europa, likt den närmast explosiva tillväxten för Podemos i Spanien och kanske främst för Syriza i Grekland. Skillnaden är att radikaliseringen skett inom Labour – arbetarklassens traditionella parti.

Sedan gruvarbetarna besegrades i den stora strejken 1984-85 har arbetarna i Storbritannien lidit nederlag på nederlag och det politiska klimatet har vridits allt mer åt höger. Detta återspeglades i Labourpartiet. Den tidigare partiledaren Tony Blair introducerade ”New Labour” och valdes till premiärminister 1997. Blairs politik gick ut på att Labour bara kunde vinna val om de rörde sig högerut för att nå ut till ”mittenväljarna”.

Alla demokratiska framsteg som tidigare skett inom partiet sopades bort. Partiledaren tog alla politiska beslut. Ett resultat av detta var att Labour tömdes på aktivister som lämnade partiet i avsky över högervridningen och stödet för bland annat Irak-kriget. Många kände sig förrådda av sin partiledning. Labour tappade fyra miljoner väljare mellan åren 1997 och 2010. I valet 2010 förlorade de regeringsmakten för att sedan återigen förlora valet 2015.

Nu har högervridningen vänts till sin motsats. Även om vi socialister vet att det oundvikligen måste ske en reaktion mot åratal av nedskärningar och fallande levnadsstandard så var det ingen som hade förutsett fenomenet Corbyn. Människor är less på färglösa politiker från båda huvudpartierna i Storbritannien, Labour och Tories, som i princip säger samma sak. Ett skäl till att Corbyn inspirerat så många beror på att han inte tillhör etablissemanget, inte är någon karriärist och för att han står för vad han säger.

År 2014 infördes ett nytt system för att välja ledare i Labourpartiet. Rösträtten utvidgades till att gälla inte bara medlemmar utan även ”registrerade supportrar” och medlemmar i fackföreningar som är anslutna till Labour. Vissa av de brittiska fackföreningarna är, av historiska skäl, direktanslutna till Labourpartiet. Tidigare röstade dessa fackföreningar som ett block på någon av kandidaterna. Idag har alla medlemmar i de anslutna fackföreningarna rätt att registrera sig för att få rösta i Labours ledarval, som individer. De betalar ingenting – deras fackföreningar är redan Labours största inkomstkälla.

Det nya valsystemet skulle även röra Labour i riktning mot primärval, liknande som i USA eller Frankrike. Alla som påstod sig stödja Labours mål kunde betala £3 och för att bli ”registrerad supporter” – som har samma rösträtt som fullvärdiga partimedlemmar som betalar £45 per år.

Vänstern inom Labour var kritiska mot det nya valsystemet eftersom det försvagade den traditionella kopplingen till fackföreningarna och gjorde det möjligt för massor av människor, som inte är aktivister för partiet, att betala £3 för att rösta i ledarvalet. Det paradoxala resultatet av det nya valsystemet var dock att det enbart var Corbyns kampanj som lyckades entusiasmera tiotusentals att gå med i Labourpartiet eller anmäla sig som ”registrerade supportrar”. Vilket möjliggjorde hans jordskredsseger.

Jeremy Corbyn är ingen marxist. Han är en moralisk socialist som har drivit en rad ”impopulära” sakfrågor i decennier. Corbyn har bland annat genomgående stött palestiniernas sak, gått emot det brittiska kärnvapenprogrammet och bekämpat nedskärningspolitiken.

Den öppet ”blairitiska” kandidaten Liz Kendall fick futtiga 4,5 % av rösterna. Färre än en av 20 medlemmar stödde henne. Hon backades upp av organisationen ”Progress” som utgör närmast ett frimurarsällskap för högern bland Labours parlamentsledamöter och byråkrater. Sett ur medlemmarnas ögon är New Labour dött.

Corbyns seger är dock inte slutet på förnyelseprocessen. Det är bara början. Högerflygeln inom Labour är fortfarande intakt. De har jobbat flitigt, i kulisserna, med att neka folks rätt att rösta i ledarskapsvalet på godtyckliga grunder. Men till ingen nytta.

Högervridna parlamentsledamöter har vägrat sitta med i Jeremy Corbyns skuggkabinett och har agerat illojalt genom att springa till pressen och kalla honom ”omöjlig att få vald”. De bryr sig inte om de ger bilden av att det startat ett inbördeskrig inom Labourpartiet. De anser sig ha rätt till en permanent sysselsättning som parlamentsledamöter utan att stå till svars inför de medlemmar som arbetar för, och röstar på, dem. Corbyn är medveten om att han har mycket kvar att göra för att ta tillbaka Labourpartiet. Han försöker arbeta tillsammans med parlamentsledamöter ur alla läger, med en målsättning om att demokratisera de interna strukturerna.

Corbyns kampanj har skrämt upp etablissemanget – inom Labour och i hela Storbritannien. Teamet kring Corbyn kommer att ställas emot en flodvåg av lögner och smutskastning från högerpressen, som kontrolleras av en handfull miljardärer, och fortsatt motarbetning från Labourbyråkratin och de högervridna parlamentsledamöterna.

Corbyn har utsett vänsterprofilen John McDonnell till sin skuggfinansminister. Det nya ledarskapet har kastat handsken mot nedskärningspolitiken. De har en väldig uppgift framför sig. De kan inte utmana hela etablissemanget enbart med ett parlamentariskt team. Samtidigt har Corbyns kampanj för att bli vald till Labourledare utlöst en massrörelse – en massrörelse som kan förändra brittiska politik och sätta tillbaka socialismen på den politiska dagordningen.

Läs även:

Lämna en kommentar