Print Friendly, PDF & Email

Jeremy Corbyn är ett namn inte alla läsare av NyA känner till. Men det är denne Jeremy Corbyn som för ett antal veckor sedan valdes till ny ledare för det brittiska Labourpartiet. Detta har skakat hela etablissemanget – det politiska, det mediala och sannolikt även det ekonomiska – inte bara i Storbritannien utan i hela EU. Vi ska strax återkomma till varför. Men låt oss först titta på själva resultatet.

Det var fyra kandidater som ställde upp i kampen om vem som skulle bli ny ledare för Labour (Socialdemokraternas motsvarighet i Storbritannien). Jeremy Corbyn hörde ursprungligen definitivt inte till favoriterna. Så sent som i början av juli gav en Corbyn-seger 100 gånger pengarna på vadslagningsbyråerna i Storbritannien! Skälet var att han uppfattades som en röd ”vänsterrelik” med 1970-talets värderingar.

Corbyn hade tre motståndare. En av dessa var Liz Kendall. Hon tillhör Tony Blairs falang – den kanske mest högerinriktade falangen inom det brittiska Labourpartiets historia. Denna falangs representanter brukar kallas för ”blairiter” (efter Tony Blair). Jeremy Corbyn angreps av hela den brittiska ”smutspressen” (och ingen press är så smutsig som den brittiska), av Tony Blair och en rad andra högerinriktade ledare inom Labour samt naturligtvis av representanter för det brittiska högerpartiet Tories. Med flera. Trots detta blev utgången av valet en förkrossande seger för Corbyn!

Jeremy Corbyns seger måste betecknas som ett politiskt jordskred inom Labourpartiet med förutsättningar att förändra den politiska stämningen inte bara i Storbritannien utan även i stora delar av Europa – och utanför. Detta beror på det sätt som Corbyn segrade. Han hade alltså hela etablissemanget emot sig, ett etablissemang som inte skydde några medel när det gäller smutskastning. Detta å ena sidan. Men å andra sidan strömmade över 100 000 arbetare och ungdomar till Labourpartiet och registrerade sig (det finns olika typer av medlemskap) för att kunna delta i valet av ny Labour-ledare. Det handlade både om nya ungdomar som strömmade till, och om gamla medlemmar som sökte sig tillbaka. Detta var en verklig folkrörelse. Vi ska jämföra den första valomgången i valet av partiledare 2010 med den första omgången i valet 2015.

Tabell Ledarvalen 2010 och 2015
Kommentarer
Denna jordskredsseger för Jeremy Corbyn, trots den väldiga hetskampanj som riktats mot honom, berodde alltså på – och detta tål att upprepas – att bokstavligen över 100 000 arbetare och ungdomar strömmade in i Labourpartiet för att kunna rösta på Corbyn! Detta är en av de mest uppseendeväckande politiska rörelserna på årtionden inom brittisk politik. Corbyn hade även stöd från ledarna av ett par av de viktigaste brittiska fackföreningarna. Dessa uppmanade sina medlemmar att delta i valet av ny Labour-ledare samt att rösta på Corbyn. Vissa fackföreningar upplät även sina kontor åt diverse kampanjaktiviteter för Corbyn.

Medlemsantalet har fortsatt att öka även efter ledarvalet. Bara fyra dagar efter valet av Corbyn hade Labourpartiet fått ytterligare 40 000 nya medlemmar! Sedan parlamentsvalet i maj har totlat 183 600 nya medlemmar gått med i partiet. Detta är nästan en fördubbling av medlemsantalet – och fler än det totala antalet medlemmar i Torypartiet (150 000). Om vi till detta lägger antalet nya ”registrerade supportrar” (en form av stödmedlemskap – men med rösträtt i ledarvalet) så har nästan 1 av 100 britter gått med i Labourpartiet.

Detta visar med nästan brutal tydlighet att den brittiska arbetarklassen agerade för att återta Labourpartiet från den väldigt högerinriktade falangen som uppstått under Tony Blairs ledning av partiet. Vi upprepar: de politiskt medvetna arbetarna och ungdomarna agerade medvetet för att återta Labourpartiet från ”högern” i syfte att omvandla Labour till att återigen bli ett redskap för den brittiska arbetarklassen i dess kamp mot nyliberala nedskärningar samt för fler jobb och ett bevarat välfärdssamhälle. Det är denna gräsrotsrörelse från arbetare och ungdomar, samt fackföreningar, som har satt skräck i borgerligheten – i och utanför Storbritannien. Vänstersekterister har påstått att arbetarna slutat se Labour som sitt parti. Gräsrotsupproret som möjliggjorde Corbyns förkrossande seger visar hur fullständigt fel sekterna haft. Under 20 år – eller mer.

Läs även:

2 COMMENTS

LEAVE A REPLY

Please enter your comment!
Please enter your name here