Print Friendly

Den s.k ”Corbyn-revolutionen” rullar vidare genom det brittiska Labour-partiet och fackföreningsrörelsen – men inte utan hårt motstånd. Samma dag som Jeremy Corbyn valdes till ledare för Labour-partiet visade över 15 000 människor sitt stöd genom att skriva in sig som partimedlemmar. Partiets medlemsantal närmar sig nu 400 000 och tillflödet verkar inte avta.

Detta är en väldig förändring sedan situationen som rådde under New Labour-regeringens tid vid makten åren 1997-2010. Det var en period som präglades av blodiga krig utomlands och en usel politik på hemmaplan som tömde partiets led på medlemmar. Detta möjliggjorde för byråkratin och parlamentsledamöterna att ostört styra partiet.

Jeremy Corbyn har inte vunnit – inte än i alla fall. Han är omringad av fiender, inte minst inom partiets byråkrati och inom Labours parlamentsgrupp. Av Labours 232 parlamentsledamöter var det endast 20 som stödde Corbyn i ledarvalet.

Corbyn utsåg många av sina gamla motståndare till viktiga positioner i sin skuggregering. Hur har de svarat mot denna generositet? Utrikesministern i skuggregeringen, Hilary Benn, argumenterar öppet för att Labour ska uttala sig för att Storbritannien villkorslöst ska stanna inom EU-samarbetet – före Tory-regeringen ens har påbörjat omförhandlingen av Storbritanniens medlemsvillkor. Benn vill även att Storbritannien ska hålla fast vid sina kärnvapen. Detta är just den politik som kraftfullt avvisades i samband med valet av nytt ledarskap inom Labour. Över en kvarts miljon medlemmar röstade på Jeremy Corbyn och gav alltså Corbyns politik ett väldigt demokratiskt mandat.

Vissa högerinriktade parlamentsledamöter för Labour har bedrivit krypskytte mot Corbyn sedan dagen han valdes. En av dem bräker till höger-media att Corbyn ”inte är i närheten av att klara jobbet [som partiledare]”. När andra kritiker har blivit tillsagda att stämma ned tonen anklagar det Corbyn och dennes anhängare för ”stalinister”. Detta är groteskt. Under New Labour-åren beslutade Tony Blair och Gordon Brown all politik från toppen och tillät inga kritiska röster. Jeremy Corbyn och hans allierade John McDonnell, som står till vänster inom Labour, har argumenterat för en demokratisk debatt inom partiet och har stått emot krav från sina anhängare om att ”rensa i leden” av högervridna parlamentsledamöter. Deras argument är att de enbart kan skapa en vänstermajoritet bland Labours parlamentsledamöter om de kan använda entusiasmen inom ”Corbynista”-rörelsen som uppstod i samband med valet av Corbyn för att omvandla Labourpartiet. De bedriver ett långsiktigt arbete för att återerövra Labourpartiet som ett parti för arbetarna. De är övertygade om att detta arbete kommer att bära frukt i framtiden. Men under tiden är de tvungna att gå balansgång.

Det är möjligt att högerns krypskyttar kommer att göra sitt första seriösa angrepp på Corbyn efter valet i maj 2016. Då sker kommunala val i England, borgmästarval i London och andra städer samt val till de skotska och walesiska parlamenten. Det finns en risk för att dessa val blir mindre lyckade, för Labours del, men inte på grund av Corbyn.

Momentum heter en ny rörelse med potential att få masstöd. Den har som målsättning att föra samman alla de som arbetat för att få Corbyn vald till ledare för Labour och som nu vill göra ”Corbyn-revolutionen” till verklighet. Kommer Momentum att förändra situationen? Kampanjen för Corbyn i ledarvalet samlade ihop över 100 000 emailadresser – alla med potential att stödja Momentum-rörelsen.

Om denna rörelse kan kanaliseras in i Labourpartiet skulle den kunna förändra partiet uppifrån och ned. Labour har alltför länge varit en tillflyktsort för karriärister som inte har stått till svars inför de arbetare som de påstås ska representera. I åratal har karriäristerna inte ställts till svars. Nu har Momentum-rörelsen en potential att svepa bort dem!

Detta sker dock inte automatiskt. Momentum har en väldig potential – men i dagsläget har rörelsen inte så mycket mer än just potential. Å ena sidan har ”Momentum-grupper” startat runt om i landet av människor som nyss blivit politiskt aktiva. Å andra sidan har Momentum, idag, ingen struktur och saknar kopplingar till andra delar av arbetarrörelsen. Särskilt viktigt, för rörelsens framtid, är dess koppling till fackföreningarna. Labour har en historisk koppling till dessa, där fackföreningarna faktiskt är kollektivanslutna till partiet. Men stödet för Corbyn, bland ledarna för några av de största fackföreningarna, är ljummet.

Ett av de första tecknen på uppvaknande till följd av Corbyns kampanj är att det stridbara brandmannafacket FBU (Fire Brigades Union) ska genomföra en medlemsomröstning om att återansluta sig till Labour. FBU var anslutna till Labour fram till år 2003. Men efter en rad bittra konflikter mellan brandmännen och Tony Blairs regering valde FBU att bryta med Labour. Tony Blair hade gjort tydligt att han hellre förlitade sig på donationer från miljonärer än på stödet från arbetarorganisationer. Medlemmarna i FBU (vars paroll för övrigt är ”vi räddar människor – inte banker”) är just den typ av människor som skulle ta strid för att försvara Corbyn-kampanjens framsteg inom arbetarrörelsen.

Jeremy Corbyn har inte bara emot sig de som borde stödja honom inom sitt eget parti. När han valdes gick en anonym general till pressen och sa att armén skulle tvingas ”vidta åtgärder” för att för att hindra en Labour-regering från att lägga ned kärnvapenprogrammet eller ta Storbritannien ur Nato. Han fortsatte: ”Det skulle ske massuppsägningar på alla nivåer och vi skulle ställas inför det mycket verkliga möjligheten av en händelse som i praktiken skulle utgöra ett myteri”.

Vi har inte hört denna typ av uttalanden från etablissemanget på flera decennier. Fram tills nu har borgerligheten i Storbritannien suttit självbelåtet vid makten – övertygade om att deras system ska vara för evigt. Det verkar som om Corbyn och rörelsen kring honom har fått dem att åtminstone oroa sig.

SKRIV EN KOMMENTAR

Please enter your comment!
Please enter your name here