Print Friendly

Det har växt fram en oförsonlig motsättning kring svensk asylpolitik. Motsättningen är på många sätt unik. Den följer inte den s.k höger-vänster skalan. Istället står etablissemanget på den ena sidan – förstärkta av vänstern i bred bemärkelse. På den andra sidan står främst breda skikt av arbetare och andra löntagare. Motsättningen kring asylpolitiken har också lett till ovanligt skarpa anklagelser, bl a för rasism. Den omstridda asylpolitiken blev till under Reinfeldts andra period som statsminister och är ett resultat av ett samarbete mellan Alliansen och Miljöpartiet. Vi har försökt sammanfatta asylpolitiken i ett antal faktorer nedan.

1. en politisk vägran att erkänna att det finns begränsningar för hur många flyktingar som kan beviljas asyl i Sverige,
2. en allvarlig brist av praktisk art genom att inte påbörja den nödvändiga utbyggnaden av samhällsfunktioner, som bostäder, skolor, socialtjänst och sjukvård, som ett så enormt åtagande kräver,
3. en allvarlig brist av ekonomisk art – genom att inte förbereda en finansiering av denna nödvändiga utbyggnad – via skattehöjningar, besparingar och upplåning,
4. den nämnda vägran att erkänna någon begränsning i asylmottagandet, i kombination med frånvaron av nödvändiga praktiska och ekonomiska förberedelser, innebar att asylpolitiken kom att sakna förankring hos stora delar av befolkningen,
5. faktorerna 1 – 3 ovan bidrog till att skapa en brist på realism hos avgörande delar av det sällsynt okunniga medial-politiska etablissemanget, vilket bidrog till illusionen att materiella resurser inte är nödvändiga för att bedriva en asylpolitik utan begränsning, något som har skapat en splittring inom befolkningen och en bestående misstro mot detta medial-politiska etablissemang,
6. den politiska paradox som uppstod då vänstern, i bred bemärkelse (aktiva socialdemokrater, vänsterpartister, avgörande delar av media samt resterna av 70-talsvänstern) kom att sluta upp bakom den asylpolitik som utformats av allianspartierna tillsammans med MP,
7. SD:s erövring av den realistiska positionen att det, faktiskt, finns en begränsning för hur många flyktingar som kan beviljas asyl,
8. sveket från vänstern som inte förklarade vilka väldiga praktiska och ekonomiska uppoffringar som asylpolitiken kräver utan istället, i hejdlös opportunism, lät folk tro att det enda som krävdes var Reinfeldts ”öppna hjärtan”,
9. uppkomsten av ett hätskt klimat där alla som hävdade att det krävs omfattande materiella resurser, om man ska bedriva en asylpolitik utan begränsningar, stämplades som rasister eller Sverigedemokrater,
10. skapandet av en politisk låsning som innebar att innan Stefan Löfvens nya regering hann vidta åtgärder för att begränsa antalet som får asyl, uppstod en flyktingvåg och ett kaos som kommer att vara under lång tid,
11. SD lyckades framställa sig själva som de enda realisterna i riksdagen vilket innebar en tillväxt inom väljarkåren och partiet kan nu bli det största i nästa val.

Den största samhällsomvandlingen sedan andra världskriget
Den politiska paradoxen – att S, V och avgörande delar av media – slöt upp bakom Alliansens och MP:s asylpolitik innebar i praktiken att (nästan) hela etablissemanget, under ett halvt decennium, vägrade erkänna behovet av praktiska och ekonomiska uppoffringar. En överväldigande del av det mediala etablissemanget hjälpte det politiska att förnekade priset för att bevilja asyl till nästan sex gånger så många flyktingar som Tyskland, sett utifrån befolkningens storlek. Eller nästan tre gånger så många som Norge. Attityden att just Sverige kunde ta emot ett obegränsat antal flyktingar utan uppoffringar saknar motsvarighet. Dels inom alla andra EU-länder – och troligen också i resten av världen. Dels i Sveriges egen historia. Perioden kom att sträcka sig under de fem åren 2010-2015.

Nu är undantagsperioden över. Den tog slut 24 november. Då vidtog regeringen Löfven de första åtgärderna för att begränsa antalet som kommer att beviljas asyl. Effekterna av regeringens första åtgärder kommer inte att bli dramatiska. Men de innebär att ledarna för arbetarrörelsen, Löfven och andra, har återtagit den materialistiska uppfattningen att det krävs praktiska och ekonomiska resurser för att genomföra ett så stort samhällsprojekt.

Den asylinvandring som började 2010 innebär den största förändringen av Sverige sedan den väldiga strukturomvandlingen efter Andra Världskriget. Den materialistiska uppfattningen, som innebär att det behövs resurser när något stort ska genomföras, tvingades återerövras i kamp mot borgarnas trojanska MP-häst. Detta understryker att S snarast bör avbryta samarbetet med MP. Ett parti som inte förstår att det krävs materiella resurser för att ta emot flest flyktingar i Europa är inte pålitligt. Vi myntade begreppet den Nya Kompromisslösa Asylpolitiken för att beskriva detta elände. Det är inte utan tillfredsställelse vi nu ser denna asylpolitik gå i graven.

Filosofisk idealism – en reaktion som måste bekämpas

Vi sa inledningsvis att den motsättning som vuxit fram kring asylpolitiken har varit oförsonlig. Detta har en rad förklaringar. En faktor har varit alla åsiktspoliser. Avgörande delar av det medial-politiska etablissemanget har snabbt stämplat alla ifrågasättanden av den obegränsade asylmottagningen, utan utbyggda samhällsfunktioner, som rasism. Eller som SD-propaganda. Aftonbladet har agerat särskilt illa. En motståndare skrev att Arbetarpartiet valt ”att ta till sig hela den rasistiska världsbilden”. En annan yttrade ”det där kunde lika gärna SD säga” då undertecknad talade om behovet av resurser. Utan tvekan har landet härjats av en åsiktsmaffia som nu lidit ett totalt skeppsbrott. Politiskt och filosofiskt.

Striden har varit nödvändig. De som förnekar behovet av materiella resurser, i samband med den stora förändringar i samhället (exempelvis dagens asylinvandring), utgör vad som inom filosofin brukar kallas idealister. (I detta fall har idealism inget att göra med personer som arbetar gratis för en god sak.) I filosofiska sammanhang är idealister de som tror att ett obegränsat asylmottagande går bra även utan fler bostäder och skolor.

Materialister är filosofins namn på oss som tror att Sverige, för att kunna ta hand om hundratusentals asylinvandrare, måste avsätta ekonomiska resurser för att kunna bygga just bostäder och skolor. Skälet till att striden, för och emot den obegränsade asylinvandringen, blivit oförsonlig beror på att det i grunden handlar om en strid mellan materialism och idealism. Mellan vetenskap och trolldom. Idealism är här ett uttryck för ett samhälleligt och ideologiskt förfall. Förfallet visas av att vissa vänsteraktivister från SSU, V och resterna från 70-talsvänstern slöt upp bakom Fredrik Reinfeldt. Under åratal har de trott på, och gett stöd till, en obegränsad asylinvandring – utan att begripa de uppoffringar som krävs för att klara en kraftig utbyggnad av bostäder och skolor. För dem har det räckt med ”godhet”.

Läs mer:

2 KOMMENTARER

SKRIV EN KOMMENTAR

Please enter your comment!
Please enter your name here