Boendetält basläger Haiti mars 2010
Print Friendly

Arbetarpartiet anser att det finns begränsningar för hur många av världens 60 miljoner flyktingar som Sverige kan bevilja asyl. Frågan är inte om det finns begränsningar. Det handlar om hur begränsningarna ska utformas. Alla accepterar nämligen, utom de extremt politiskt och intellektuellt ohederliga, att Sverige varken ekonomiskt eller praktiskt kan ta emot 60 miljoner flyktingar. Därmed accepterar också alla, utom nämnda extremister, att det finns begränsningar för hur många som kan få asyl i Sverige. Återigen: frågan är inte om det finns begränsningar. För det gör det. Frågan är hur begränsningarna ska sättas.

Det finns två alternativa metoder med vilka begränsningar kan sättas. Den ena metoden är att bestämma hur många asylsökande som samhället klarar att integrera. Detta uttrycker en ambition att försvara en arbetsmarknad med anständiga kollektivavtal, en bostadsmarknad där lägenheterna håller god standard samt en fungerande skola, sjukvård och socialtjänst.

Den andra metoden är att ta emot alla asylsökande ända fram till dess att samhällets institutioner kollapsar. Och låta kollapsen utgöra gränsen för antalet flyktingar som beviljas asyl. Detta kommer att drabba både asylsökande och svenskar. Både nu och långt in i framtiden. Med oöverskådliga effekter. Vi riskerar en arbetsmarknad som präglas av skattesubventionerade låglönejobb utan kollektivavtal, en bostadsmarknad med modullägenheter, en situation där eleverna trängs i klassrummen och undervisas av obehöriga lärare, där socialarbetarna inte kan uppfylla socialtjänstlagens bestämmelser.

Vår uppfattning är att asylmottagandet måste begränsas. Vi anser inte att Sverige ska försöka ta emot 60 miljoner flyktingar. Å ena sidan. Å andra sidan anser vi att Sverige även i fortsättningen ska ta en stor del av ansvaret för att tillgodose skyddsbehovet hos människor på flykt.

Klassintresset bakom Reinfeldts asylpolitik
Låt oss göra en första analys av de klassintressen som låg bakom asylpolitiken under den femåriga undantagsperioden. Utgångspunkten finner vi i borgerlighetens starka önskan att få riva upp regleringarna på arbets- och bostadsmarknaderna, regleringar som under många decennier utgjort en ytterst irriterande nagel i ögat för borgerligheten.

Det väldiga flyktingmottagandet grundlades genom regelförändringar efter valet 2010. Dessa kom till genom en uppgörelse mellan Alliansen och Miljöpartiet. Flyktingmottagandet har sedan medvetet använts som en murbräcka av borgerligheten för att driva igenom önskade systemskiften. Låt oss citera centerledaren Annie Lööf: ”Jag blir upprörd när vänstersidan hävdar att det viktigaste är att försvara den svenska socialdemokratiska modellen. Den viktigaste delen för mig när vi talar om solidaritet, den handlar om att människor ska få skydd när de flyr undan krig, terror och förtryck.”

Lööf talar klarspråk. För henne utgör flyktingkrisen en tydlig möjlighet att göra sig av med det vi föredrar att kalla den ”svenska modellen”. Men Lööf är långtifrån ensam. Vi nämnde borgerlighetens starka önskan att avreglera arbets- och bostadsmarknaden. Detta genom att underminera, eller helt avskaffa, kollektivavtal och arbetsrätt, byggnormer och de regler som förhindrat en fri hyressättning.

För oss råder det ingen tvekan: den nu avslutade femåriga undantagsperioden för svensk asylpolitik speglade borgarklassens intressen av att förändra spelreglerna på arbets- och bostadsmarknaderna. Undantagsperioden har inneburit effekter som kommer att påverka det svenska samhället under årtionden framöver. Detta framgår tydligt av tabellen och artiklarna HÄR och HÄR.

Läs mer:

4 KOMMENTARER

SKRIV EN KOMMENTAR

Please enter your comment!
Please enter your name here