OLYMPUS DIGITAL CAMERA
Print Friendly, PDF & Email

Enligt en specialprognos från SCB i november ifjol kommer Sveriges befolkning att ha vuxit med en miljon människor fram till år 2020. Detta innebär en befolkningsökning på 10 procent – under bara fem år. Ökningstakten är med stor marginal den största på minst 250 år, enligt SCB. Orsaken till befolkningsexplosionen är de senaste årens flyktingvåg.

Europas mest liberala flyktingpolitik har alltså inneburit en befolkningsökning som saknar motsvarighet i modern tid. Effekterna av denna flyktingpolitik, utformad och initierad av Alliansen tillsammans med Miljöpartiet, kommer att innebära förändringar av Sverige som går långt utöver flyktingpolitiken i sig själv. Eller med andra ord: Alliansen och MP har använt sig av EU:s mest liberala flyktingpolitik för att förändra Sverige på ett permanent sätt. Detta innebär ett angrepp på arbetarrörelsen och löntagarna.

Systemskiftets tre delar
Men vi kan tryggt säga att flyktingpolitiken, speciellt för Alliansen men även för Miljöpartiet, har haft mycket mer långtgående syften än att erbjuda människor en fristad. Flyktingpolitiken kom nämligen att bli en del av den ”utbudspolitik” som låg till grund för Alliansens liberala ekonomiska program – med sikte på ett djupgående systemskifte. Borgerlighetens syfte med utbudspolitiken har varit att förändra Sverige på områden som varit avgörande för arbetarrörelsen välfärdsbygge. Det handlar bland annat om a) skattesystemet, b) arbetsmarknaden och c) bostadsmarknaden.
Lyckas man ”reformera” de två första kommer bostadsmarknaden att följa med av bara farten.

Ökat arbetskraftsutbud – det centrala
Den viktigaste delen i Alliansregeringens liberala utbudspolitik var att öka utbudet av den arbetskraft som konkurrerar om jobben. Moderaterna erövrade regeringsmakten delvis med hjälp av tjänstemannafacken och ville därför undvika en öppen konflikt med facket, t ex om kollektivavtalen. Istället gjorde man en kringgående rörelse. Med ett väldigt utbud av arbetskraft, med början i låglönesektorerna, skulle ingångs- och minimilöner nästan avskaffas av sig själva. Ett sådant nyskapat låglöneproletariat med otrygga jobb utan kollektivavtal skulle pressa lönerna nedåt och försämra arbetsrätten, mm. Facket skulle alltså angripas i flanken – inte genom direkt konfrontation.

Så här ökades utbudet av löntagare:
1. Jobbskatteavdraget utgjorde utgångspunkten i denna strategi. Det infördes i fem steg och har inneburit en samlad skattesänkning på upp till 2 200 kr/mån för alla som får sin inkomst via lön – eller genom att driva ett företag.
2. Alla de som lever på pension, sjukersättning, a-kassa, föräldrapenning eller på aktivitetsstöd får inget Jobbskatteavdrag. Dessa kom därför att betala mer i skatt på sina lägre inkomster än de som arbetade. De arbetande fick det bättre. De övriga fick det sämre. Tillsammans bidrar systemet till att skapa en situation där folk pressas att ta jobb till lägre löner för att inte halka efter. De sjuka pressades att börja arbeta innan de blivit återställda, pensionärerna att jobba vidare efter fyllda 65 år. Denna försämring för de som inte arbetade började redan på Göran Perssons tid. Och Stefan Löfven fortsätter på samma linje som Persson och Reinfeldt när det gäller just pensionerna. En utredning ser över om även den lägsta tillåtna pensionsåldern ska höjas – från 61 till 63 år – samtidigt som den övre pensionsåldern eventuellt höjs från 67 ända upp till 69 år!
3. En tredje beståndsdel i denna utbudspolitik består i EU:s fria rörlighet av bland annat arbetskraft mellan medlemsländerna. Bland de första branscherna som fick känna på låglönekonkurrensen var Byggnads och Transport.
4. Till detta kommer att Alliansen och Miljöpartiet år 2008 öppnade för en, i praktiken, fri arbetskraftsinvandring till Sverige från hela världen. Detta har gett arbetsgivarna en väldig möjlighet att med hjälp av utländska bemanningsföretag gå runt svenska kollektivavtal och arbetsrätt. Idag arbetar knappat några svenska ungdomar med bärplockning och skogsplantering. Där återfinns bland annat thailändare.
5. Det är i detta sammanhang man ska se Reinfeldts triumferande utrop om att Alliansens uppgörelse med Miljöpartiet i mars 2011 var ”historisk”. Uppgörelsen innebar ytterligare en, och dessutom stor, källa till arbetskraftsutbud. Medan Alliansen lade störst tonvikt vid att en ytterligare ökning av arbetskraftsutbudet i sin långsiktiga strävan att omstöpa arbetsmarknaden, lade Miljöpartiet mest tonvikt på vad partiet såg som ett steg mot fri invandring. Några svårigheter att köra över facket hade inte MP, något detta borgerliga parti visat redan 2008. Den s.k. vänstern – till dess eviga fördömelse – drog åt samma håll som MP och slöt upp bakom ”migrationsuppgörelsen”. De stödde Reinfeldts utbudspolitik – i direkt motsättning till arbetarnas och fackföreningarnas intresse.

Från utbudspolitik – till fri invandring
Men EU:s mest liberala flyktingpolitik gick över styr. Arbetskraftsutbudet omvandlades till vad som i praktiken var närmast en fri invandring. Både socialdemokrater och borgare insåg att flyktingvågen måste begränsas. Men konkurrensen i samband med regeringsbildningen fördröjde en uppgörelse. Varken M eller S ville ta risken att bli sedda som det parti som kapitulerade för SD. I denna låsta situation, som påminde om ett ”chicken race”, tilläts flyktingvågen att växa långt utöver vad både S och M någonsin önskat. I praktiken spårade EU:s mest liberala flyktingpolitik ur. Sverige fick under några månader känna på vad en fri invandring skulle innebära. Det var en chock för hela den del av Sverige som fattade vidden av den press som samhällets olika institutioner utsattes för. Men MP fattade ingenting av allvaret. Partiet fortsatte att driva den liberala utbudspolitiken vidare under 16 månader efter att Alliansen förlorat makten. MP såg nämligen sin vision om fri invandring rycka närmare. Partiet märkte inte den växande desperationen. Det krävdes att Löfven tog i ordentligt för att MP skulle acceptera att den fria invandringen, i flyktingmottagandets form, höll på att bryta sönder flera samhällsinstitutioner.

När Stefan Löfven slutligen lyckades begränsa flyktingvågen stod Åsa Romson och grät. Inte för att hon var chockad över vad hon och MP ställt till med, utan för att den i praktiken fria invandringen inte fick fortsätta. Trots konsekvenserna. Miljöpartiet tror att samhället klarar sig utan industri och ekonomisk tillväxt eftersom välfärden kommer från himlen. Partiets inflytande över regeringspolitiken måste avvecklas. Snarast.

Läs även:

SKRIV EN KOMMENTAR

Please enter your comment!
Please enter your name here