Print Friendly, PDF & Email

Klicka här för att fortsätta läsa från där du slutade i papperstidningen.

Sedan den Stora Recessionen 2008 har arbetare och andra löntagare utsatts för ett frontalangrepp på sin levnadsstandard. Socialister har förutsett att detta oundvikligen kommer att leda till en motreaktion, men den har tagit tid på sig. Nu ser vi dock hur stämningarna förändras och hur en massrörelse mot åtstramningarna som följt på den kapitalistiska krisen håller på att utvecklas. I Storbritannien har denna radikalisering tagit vägen via Labourpartiet – arbetarnas traditionella massorganisation.

När Labour besegrades i parlamentsvalet 2015 avgick Ed Miliband som partiledare. Detta inledde en kampanj för att välja ny Labour-ledare. Jeremy Corbyn gick oväntat segrande ur striden och valdes till den kanske mest vänsterinriktade ledaren för Labour någonsin.Corbyn nominerades som kandidat till partiledarposten i sista minuten. Men de andra kandidaterna var befläckade av besvikelserna och sveken under åren 1997-2010, när Labour satt vid regeringsmakten och de själva var ministrar. Jeremy Corbyn utgjorde det enda radikala alternativet. Han sveptes fram i en våg av motståndsstämningar mot Tories åtstramningar och för grundläggande förändringar i Storbritannien. En kvarts miljon röstade för att Corbyn skulle väljas till ny Labour-ledare.

Många socialister uppfattade det som att de slutligen ”fick tillbaka sitt parti”. Tyvärr är detta långt ifrån sanningen. Labours ombudsmän, som hela tiden har satt käppar i hjulen för partidemokratin, sitter fortfarande kvar på sina positioner. Av Labours 232 parlamentsledamöter var det knappt 20 som stödde Corbyns kandidatur. Många av parlamentsledamöterna är karriärister som tror att de har rätt till sitt jobb på livstid och inte behöver lyssna på medlemmarna. De är oroliga för att massrörelsen till stöd för Corbyn ska tränga ut i Labourpartiet och ställa dem till svars.

Vissa är helt vansinnigt kritiska. Simon Danczuk, en av Labours parlamentsledamöter, tar emot stora summor pengar från Daily Mail (en tidning som stödde Hitler och de brittiska fascisterna på den tiden det begav sig) för att ge sig på Corbyn i princip varje vecka. Andra bidar sin tid. Om valen i London och Skottland i maj går illa för Labour kan de komma att börja agera för att få bort Corbyn.Deras ränksmideri slogs tillbaka i fyllnadsvalet i Oldham i december 2015, där Labour fick 62 % av rösterna – en ökning med sju procentenheter sedan förra valet.

Corbyns anti-åtstramningsbudskap har tagits emot med entusiasm av arbetare inom och utanför Labourpartiet. Tidigare har Labours parlamentsledamöter argumenterat för åtstramningar – frysta löner för offentliganställda och nedskärningar inom offentlig sektor – fast inte lika drastiskt som de styrande Tory-partiet. Tories argument var att den offentliga sektorn ”överspenderat” pengar – vilket i själva verket berodde på att regeringen räddat bankerna i samband med finanskrisen 2008. De flesta av Labours parlamentsledamöter accepterade detta. Men Tories verkliga plan var att slå sönder den välfärdsstat som Labour byggde upp i Storbritannien efter Andra Världskriget, och för att lägga kostnadsbördan för krisen på arbetarnas axlar.

Miljontals arbetarfamiljer i Storbritannien har så låga inkomster att de har rätt till särskilda skattelättnader för att kunna köpa mat och kläder åt sina barn. Tories hotade att avskaffa dessa skattelättnader samtidigt som de föreslog skattesänkningar för företag och rika. Förslaget innebar att tre miljoner fattiga familjer skulle förlora 1 000 pund om året. Labours parlamentsledamöter har tidigare inte gått emot dessa angrepp på de arbetande fattiga. De har hållit med Tories om att det viktigaste är att uppnå balans i statsbudgeten. Tories har en mycket liten majoritet i parlamentet. Deras brutala attack på skattelättnaderna för fattiga barnfamiljer mötte ett väldigt motstånd. Corbyns Labour stod fast emot nedskärningar och regeringen tvingades backa. Detta var en stor seger för åtstramningsmotståndarna.

Corbyn har annars inte haft någon vidare lycka med att få Labours parlamentsledamöter att driva hans radikala politik. Eftersom han endast har stöd av en minoritet inom Labours skuggregering var han tvungen att tillåta fri röstning i parlamentsdebatten om huruvida Storbritannien skulle göra gemensam sak med bl a USA när det gäller bombningar i Syrien. Corbyn själv röstade emot bombingarna medan hans egen skugg-försvarsminister röstade för. Nästan alla av Tories ledamöter röstade för så bombingarna i Syrien blir av.

Jeremy Corbyn är omringad av politiska fiender inom Labourpartiets parlamentsgrupp. Han och hans allierade, John McDonnell, är i en mycket svår position. Storbritannien har kärnvapen – något Corbyn alltid har varit motståndare till. I år måste ett beslut tas om huruvida det s.k Trident-programmet ska förnyas till en kostnad av minst 100 miljarder pund! De pengarna räcker för att finansiera alla akutmottagningar på brittiska sjukhus i 40 år, anställa 150 000 nya sjuksköterskor, bygga en och en halv miljon nya lägenheter, bygga 30 000 skolor eller täcka studiekostnaderna för fyra miljoner universitetsstuderande. Sådant är det kapitalistiska systemets vansinne, att ett vapen som aldrig kommer att användas prioriteras högre än akuta satsningar på välfärden. Labours parlamentsledamöter är helt splittrade när det gäller kärnvapenfrågan, och många kommer troligen att rösta med Tories för att förnya Trident-programmet.

En ny rörelse som kallas ”Momentum” har bildats i kölvattnet på Corbyns framgångar. Det finns uppemot 150 000 politiska kontakter som är beredda att aktivt delta i politiska kampanjer knutna till Labour. Kan dessa göra upp med karriäristerna och omvandla Labour till ett kämpande socialistiskt parti? Det är för tidigt att säga något om detta. Men detta är potentiellt den mest inspirerande och radikala rörelsen i Storbritannien på årtionden.

Etablissemanget är allvarligt oroat över valet av en uttalad socialist som ledare för Labourpartiet och för den massrörelse som han släppt lös. En militär general intervjuades (anonymt) av en tidning strax efter valet av Corbyn. Han sa följande: ”Generalstaben skulle inte tillåta en premiärminister att äventyra landets säkerhet och jag tror att folk skulle använda alla till buds stående medel, rättvisa eller fula, för att hindra detta”.

En militär hemsida skriver det hela i klartext. ”Denne höge officerare talar om en kupp. Vad är det för fel på en kupp?” Just nu ligger detta långt fram i tiden. Jeremy Corbyn är ingen revolutionär. Men han har släppt lös krafter som skulle kunna leda till att en socialistisk samhällsomvandling blir en verklig möjlighet i Storbritannien i framtiden.

Storbritannien sägs, precis som Sverige, vara en demokrati. Men det framstår som att etablissemanget bara är för demokrati så länge kapitalisterna kan komma undan med att profitera på oss andra.

LEAVE A REPLY

Please enter your comment!
Please enter your name here