Print Friendly, PDF & Email

Ifjol tog Sverige emot hela 163 000 asylsökande flyktingar. Detta var tre gånger så många som Tyskland, då hänsyn tas till befolkningens storlek, och tre gånger så många som Sverige tog emot två år tidigare (år 2013). Flykting- och asylpolitiken innebär att befolkningen i Sverige, enligt SCB, kommer att öka med en miljon människor redan fram till år 2020. Detta är tio procent och innebär den snabbaste folkökningen i landet på 250 år!

Detta kommer som en chock för de allra flesta. Skälet är att etablissemanget i Sverige – riksdagspartier, myndigheter, media, fackföreningar, arbetsgivare och svenska kyrkan – aldrig har förberett befolkningen på de praktiska påfrestningar som flykting- och asylpolitiken innebär för samhället. Detsamma gäller för de ekonomiska påfrestningarna. Etablissemanget bedrev under åratal den överlägset mest liberala flyktingpolitiken inom hela EU. Och den mest kostsamma. Men inga försök gjordes att förankra flyktingpolitiken hos löntagare och pensionärer – som skulle betala densamma. Istället gick man under åratal bakom ryggen på befolkningen genom att inte låtsats om priset för EU:s mest liberala flyktingpolitik.

Samma etablissemang som agerat bakom ryggen på befolkningen, när det gäller flykting- och asylpolitiken, går inte att lita på när det gäller försvaret av de sekulära värderingar och det sekulariserade (icke-religiösa) styrelseskick som gäller i Sverige. De sekulariserade värderingar som vi tar för givna kommer att utmanas. De kommer att utmanas genom kombinationen av den väldiga befolkningsökningen och uppfattningen hos många av de nytillkomna att samhället ska styras av religiösa regler. Denna utmaning kräver ett försvar. Det nummer av Nya Arbetartidningen du håller i handen kommer att handla om detta.

De sekulära värdena krävde århundraden av kamp
I en sekulär statsbildning är politik och religion skiljda åt. Detta är inget som har skett av sig självt. I Europa krävde detta cirka tre hundra år av strid och strävan. Dels mot förtryck från kyrkor och monarker. Dels för vetenskaplig frihet och framsteg i kombination med kampen för demokratiska fri- och rättigheter. Det krävdes en lång, hård och komplicerad kamp innan makten över lagstiftning och rättsskipning kunde separeras från de kyrkliga institutionerna för att istället läggas i händerna på en folkvald församling – riksdag eller parlament. Ibland kvarstod kopplingen stat-kyrka rent formellt, vilket i Sverige varade ända till år 2000. Ibland skedde avskiljandet mellan stat och kyrka långt tidigare. I Frankrike redan 1905. Men återigen, det viktiga var att den politiska makten över lagstiftning och rättsskipning, samt andra avgörande samhällsfunktioner, lades i händerna på en folkvald församling – som riksdagen.

Betydelsen av att folkvalda politiker tog över utformningen av lagstiftning och rättsskipning, skatteuppbörd, offentlig förvaltning samt över utformningen av skolundervisningen och dess värdegrund, har betytt oändligt mycket för samhällets utveckling och demokratisering. Bakom denna avgörande samhällsförändring låg de 300 åren av strid och strävan, för vetenskaplig frihet och framsteg, i kombination med kampen för demokratiska fri- och rättigheter. Det var denna 300-åriga kamp som lade grunden för samhällets sekulära värden. Dessa värden slogs sedan fast i form av en sekulär statsbildning – där lagstiftning och rättsskipning samt annat av avgörande vikt – låg i händerna på folkvalda och på vilket samhället kunde bygga vidare. Men det är viktigt att komma ihåg att det avgörande var de 300 åren av kamp för vetenskap och demokrati. Det var denna långa kamp som frigjorde samhället från kyrkans makt. Friheten bestod mindre i de formella besluten att frigöra staten från kyrkan.

Religionen – en privatsak
I ett sekulärt samhälle där de politiska institutionerna har den världsliga makten – där politik och religion har skiljts åt – blir religionen en privatsak. Detta hindrar inte att människor samlas för gemensamma gudstjänster. Varför vi använder uttrycket att tron är en privatsak har två innebörder. Dels att det är din ensak om du är troende – på din kammare eller i gudstjänstlokalen. Dels, som vi skrivit tidigare, att det inte längre är den kristna kyrkans prästerskap som styr samhällslivet genom lagstiftning och rättsskipning (ofta tillsammans med en kung).

Det finns mycket att förbättra i Sverige. Men segern för det sekulära samhället – en kamp som tog århundraden, och i vilken arbetarrörelsen spelade en framträdande roll från slutet på 1800-talet och framåt – har betytt oändligt mycket positivt. Genom kombinationen av det opinionsarbete som tillåts i ett samhälle med demokratiska fri- och rättigheter har de folkvalda kunnat stifta lagar i en rad viktiga samhällsfrågor. Eftersom kyrkan har förlorat sin världsliga makt, både den opinionsbildande och den lagstiftande, har samhällets inställning kunnat förändras radikalt i frågor som brott och straff, kvinnans ställning och synen på homosexualitet.

Sveriges legitimitetskris
Vi ska avsluta med att säga följande: de makthavare som styr dagens svenska samhälle har inte själva deltagit i den långa och hårda kamp som gav oss de demokratiska fri- och rättigheterna. Det var andra som tog, och dog, i striden för det sekulariserade samhällets värden som många idag tar för givna. Dagens etablissemang har bara fått sina rättigheter i arv – och till låns. De har inte rätten att ge bort vad andra har skapat. De har bara rätten att förvalta detta kollektiva arv. Stora samhällsförändringar måste vara förankrade. Det handlar först och främst om att vinna befolkningen för förändringen, via ett kraftfullt opinionsarbete, innan nya lagar eller nya ekonomiska satsningar som innebär stora förändringar kan genomföras.

Om etablissemanget genomför långt gående förändringar, via lagstiftning eller genom ekonomiska satsningar, utan att förändringarna är förankrade uppstår en legitimitetskris. Med detta menas att nya lagar och budgetar kan vara genomröstade i riksdagen efter konstens alla regler. De kan vara lagliga. Men om stora förändringar, hur lagliga de än är, saknar folklig förankring så uppstår en legitimitetskris.

Vi skrev inledningsvis följande: ”att etablissemanget i Sverige – riksdagspartier, myndigheter, media, fackföreningar, arbetsgivare och svenska kyrkan – aldrig har förberett befolkningen på de praktiska påfrestningar som flykting- och asylpolitiken innebär för samhället. Detsamma gäller för de ekonomiska påfrestningarna. Etablissemanget bedrev under åratal den överlägset mest liberala flyktingpolitiken inom hela EU. Och den mest kostsamma. Men inga försök gjordes att förankra flyktingpolitiken hos löntagare och pensionärer – som skulle betala densamma. Istället gick man under åratal bakom ryggen på befolkningen genom att inte låtsats om priset för EU:s mest liberala flyktingpolitik”.

Detta agerande har skapat en legitimitetskris för etablissemanget. Legitimitetskrisen består dels i att det under åratal bedrev EU:s mest liberala flykting- och asylpolitik – och hemlighöll de praktiska och ekonomiska kostnaderna. Dels för att etablissemanget inte förklarade den djupare kostnaden för sin politik: nämligen att vi kommer att tvingas försvara de sekulära värderingar och det sekulariserade (icke-religiösa) styrelseskick som gäller i Sverige.

Arbetarpartiet kommer att delta i försvaret av de sekulära värdena och ett icke-religiöst styrelseskick. I detta nummer påbörjar vi att utveckla vårt politiska program i dessa frågor. Du är som läsare välkommen att delta i detta arbete.

Läs även:

4 COMMENTS

LEAVE A REPLY

Please enter your comment!
Please enter your name here