Inrikes

Religionskritik är inte rasism – slut upp i försvaret av det sekulära samhället

Jan Hägglund
Publicerad i
#93
Lästid 3 min

I förra numret av NyA tog vi upp om hoten mot det sekulära samhället. Detta innebär i sin tur att grundläggande värden som de demokratiska fri- och rättigheterna hotas. Hotas gör också kvinnans ställning. Och de homosexuellas rättigheter. Då frågan om att försvara det sekulära samhällets värderingar är så pass stor, och djupgående, anser vi att en repetition av våra viktigaste politiska huvudpoänger är på sin plats även i detta nummer av NyA.

Ett sekulärt samhälle innebär att folkvalda, genom institutioner som riksdag och parlament, har den politiska makten att stifta lagar och bedriva rättsskipning. I ett sekulärt (icke-religiöst) samhälle har denna makt fråntagits prästerskapet. Detta var ingen liten sak. Det tog över 300 år av strid, för vetenskaplig frihet och demokratiska fri- och rättigheter, att frigöra Europa från prästerskapets makt över samhället. Det var denna 300-åriga kamp som lade grunden för samhällets sekulära värden. I takt med att kyrkan förlorade sin världsliga makt har samhällets värderingar förändras, ofta radikalt, i frågor som brott och straff, kvinnans ställning och synen på homosexuella.

I ett sekulärt samhälle skiljer man på tron och på kyrkans prästerskap. Religionen har blivit en privatsak. Detta innebär å ena sidan att du som troende har rätt att be till den gud du tror på. Ensam på din kammare eller tillsammans med andra vid en gudstjänst. Den andra sidan av att religionen har blivit en privatsak är att prästerskapet, tidigare ofta i koalition med kungamakten, har fråntagits sin rätt att reglera samhällslivet utanför kyrkan. Exempelvis genom lagstiftning och rättsskipning. Eller när det gäller värdegrunden för undervisningen i skolan. Därför får även ateister framträda öppet. I det sekulära samhället har staten frigjort sig från präst- och kungavälde. De politiska besluten fattas av folkvalda, på basen av demokratiska fri- och rättigheter, och vetenskap.

Det kristna prästerskapet har alltså, till helt överväldigande del, förlorat sin världsliga makt. Vilket krävde 300 år av kamp. Islam har däremot inte genomgått samma process. I samhällen som styrs av islamister – där islam tolkas som en politisk ideologi – är religionen inte någon privatsak alls. Vi syftar på exempelvis Iran och Saudiarabien. I dessa länder styr prästerskapet inte bara hur tron ska tolkas inne i moskéerna. I Iran stiftar prästerskapet lagar och utövar rättsskipning. I Saudiarabien sker detta tillsammans med oljeshejkerna. Det islamistiska prästerskapet påverkar, med brutala metoder, samhället utanför moskén. Prästerskapet styr även det världsliga livet.

Muslimer – våra viktigaste allierade
I många länder i Europa ökar nu antalet människor med muslimsk tro snabbt. På grund av arbetslösheten, och segregeringen i boendet, ökar även utanförskapet. Detta innebär i sin tur att islamisternas möjligheter att värva anhängare bland andra muslimer ökar. Detta utgör ett väldigt hot mot det sekulära samhället. De muslimer som accepterar att tron är en privatsak – att det är upp till var och en att leva ett rättfärdigt liv och som inte kräver att samhället ska styras enligt religiösa regler – kommer att tillhöra de viktigaste allierade för oss som försvarar de sekulära värdena.

Läs mer:

Jan Hägglund

Ansvarig utgivare

Lämna en kommentar