Print Friendly, PDF & Email

Den 23 april var det 400 år sedan William Shakespeare gick ur tiden. Alla vill göra anspråk på att göra Shakespeare till sin egen: både som en förkämpe för kungar av guds nåde och för demokratiska rättigheter; både som en hemlig katolsk omstörtare och som en smickrare av det protestantiska herraväldet; både som en konservativ förespråkare av kungamakten och som en föregångare till det kommande parlamentariska upproret; som en plebejisk entreprenör och som en hemlig aristokrat som gömmer sig bakom pseudonym.

Jag vill inte kannibalisera på minnet av Shakespeare. Hur mycket kan sonen till en borgmästare i en lantlig engelsk småstad på 1500-talet ha att göra med marxismen? Shakespeare skrev inga pamfletter. Han var en konstnär som hade en unik och kuslig förmåga att tränga djupt ned och in i själen på varje karaktär som vandrade in på hans scen. Finns det någon annan som har förmågan att börja med en stereotyp karikatyr av en girig och hämndlysten judisk ockrare, eller en hetlevrad svart man som luras till att mörda sin egen fru, och samtidigt så fullständigt tränga in i deras psyke?

Kan Shakespeare verkligen tala till oss, som till sina samtida, fyra hundra år efter sin tid? Både ja och nej. Inte i sina komedier, anser jag. Humor har en tendens att appellera till de särskilda fördomar som är unika för varje generation. Trots sin briljans känns de utstuderade operetterna med karaktärer som klär ut sig till det motsatta könet, de ständiga förväxlingarna, de olidliga ordvitsarna och månggiftena som daterade bilder från en annan tidsepok. Tragedier slår dock an en sträng hos varje generation. De obevekliga cyklerna av krig, död och smärta i Shakespeares tragedier är tidlösa och lika gripande idag som de var då de skrevs.

Shakespeare var en skådespelare och delägare i en teater. Han nyttjade sina talanger till att fylla sina materiella behov. Han skrev för att underhålla teaterbesökarna – och var aldrig trogen ett visst parti eller ideologi. Samtidigt gav han efter för kraven från de kungar och adelsmän som sponsrade hans föreställningar. Macbeth fick exempelvis publiken att rysa av spänning lika mycket som en skräckfilm av Stephen King – samtidigt som den skamlöst smickrar den nye skotske kungen James. Kung James skulle senare genomföra en väldigt verklig och landsomfattande häxjakt. Han bidrog till att skapa den masshysteri och hämndlystnad som riktades mot dåtidens bin Ladin, Guy Fawkes, och dennes sponsorer i den kristna Jesuitorden.

De breda massorna skildras som vilda, nyckfulla och lättpåverkade i Shakespeares pjäser. I Julius Caesar svänger de från den ena extremen till den andra på bara några minuter genom Brutus vältalighet och Marcus Antonius manipulativa retorik. Ändå var samme Shakespeare lika kapabel att bokstavligen klä av Kung Lear och skicka ut honom i vildmarken, enbart åtföljd av en blind dåre och en narr.

I skolan brukar lärarna pedantiskt upprepa idén om att Shakespeares pjäser alla handlar om stora hjältar som obevekligt och oundvikligt fördärvas av sina egna fatala brister, som om hans pjäser bara vore upprepningar av antika grekiska dramer. Men en sådan analys missar helt målet. De plågsamma dilemman som Lear, Brutus, Hamlet, Henrik V, Romeo och Julia, och många fler, ställs inför är sprungna ur den oförenliga motsättningen mellan individens växande strävanden och den existerande statens rigida krav.

Shakespeares pjäser hade inte kunnat skrivas ett århundrade tidigare eller ett århundrade senare. De kunde enbart växa fram ur ett samhälle som befann sig en enda generation från inbördeskrig. Och de innefattar all den poesi, passion och intensitet som finns inneboende i ett samhälle på randen till revolution.

LEAVE A REPLY

Please enter your comment!
Please enter your name here