Print Friendly

I en första kommentar till det omvälvande utfallet av den brittiska folkomröstningen kring medlemskapet i EU skrev NyA om den glädje vi kände tillsammans med brittiska arbetare, lägre medelklass, arbetslösa och pensionärer som röstade ”Leave”. Vi skrev också att det var svårt att sia om vilka långsiktiga effekter som ”Brexit” skulle få. Efter det ena lägrets chock, och det andras glädjeyra, ställs avgörande frågor om framtiden för Storbritannien och EU. Men också för arbetarpartier och fackföreningar, för demokratiska socialister som Arbetarpartiet och för ”vänstern”. En fråga lyder ”to be or not to be”. En annan och för oss viktigare fråga lyder ”lämna EU – eller att skapa ett alternativ. Detta är den huvudsakliga frågeställningen i vår fördjupande analys av effekterna av ”Brexit”.

Omedelbart efter folkomröstningen föll pundet och aktiebörserna. Men både valutan och aktiekurserna har återhämtat sig. I skrivande stund är ett pund värt 1:20 euro, vilket innebär en sänkning från 1:30 strax före omröstningen. Men för precis tre år sedan var ett pund endast värt 1:15 euro. Londonbörsen föll kraftigt dagen efter omröstningen. Men två veckor senare hade börsen stigit igen och låg på sin högsta nivå sedan september 2015.

Den som inte grips av panik, eller låter ilskan påverka objektiviteten i nyhetsrapporteringen, skulle kunna säga att förändringarna både för det brittiska pundet och den brittiska börsen nästan ligger inom de normala fluktuationerna. Sett på mellanlång sikt. Till skillnaden från vissa politiska kretsar har ”marknaden” reagerat sansat på ”Brexit”.

EU – ett defensivt borgerligt projekt
Folkomröstningen gav upphov till intensiva diskussioner mellan de som velat stanna respektive lämna EU. I detta läge är det på sin plats att påminna om EU:s grundläggande funktioner. Sedan den ”inre marknaden” etablerades den 1 januari 1993 är dess uppgift är att garantera fri rörlighet för varor, tjänster, kapital och människor (främst arbetskraft). Det fanns otvivelaktigt påtagliga inslag av fredsprojekt när ”kol- och stålunionen” bildades endast sju år efter slutet på andra världskriget. Speciellt då Frankrike och Tyskland deltog – länder som hade mötts på slagfälten hela tre gånger bara mellan åren 1870 och 1945. Till detta ska läggas det kalla kriget som inleddes i slutet på 1940-talet och den rädsla som fanns för ett nytt storkrig, denna gång med Sovjetunionen, eventuellt med insats av kärnvapen. Men att idag, drygt 70 år senare, tala om EU som ett fredsprojekt är både löjligt och lögnaktigt.

De senaste årtiondena har EU handlat om att länderna i Europa, med sina relativt små ekonomier och svag borgerlighet, har varit tvungna att kraftsamla. Detta dels för att kunna hävda sig mot USA, Japan och på senare år bl a Kina, Indien och Brasilien. Dels också för att den europeiska borgerligheten lättare ska kunna pressa tillbaka de reformer som löntagarna uppnått via fackföreningar och reformistiska arbetarpartier. Det är mot bakgrund av dessa mål som 90- och 00-talets EU måste betraktas. Och detta tog sig uttryck i försöket att skapa en större inre marknad där fri rörlighet för varor, tjänster, kapital och människor (främst arbetskraft) utgjorde målet.

Mot denna bakgrund kan sägas att EU började som ett defensivt projekt – sett med borgerlighetens ögon. Deras Europa måste kraftsamla dels mot nya ”interna” krig, dels för att kunna möta en hårdnande konkurrens på världsmarknaden, pressa tillbaka välfärdsreformer och stå emot det hot man såg i form av Sovjet.

SKRIV EN KOMMENTAR

Please enter your comment!
Please enter your name here