Print Friendly

Låt oss först slå fast tre saker.
1. Såväl borgare som socialdemokrater för med frenesi fram uppfattningen att de som är emot EU också är emot internationell solidaritet. Detta är kvalificerat skitsnack. Låt oss påminna om att EU:s fyra rättigheter syftade till att öka konkurrenskraften gentemot länder som USA, Japan, Kina, m fl, pressa tillbaka välfärdssamhället på hemmaplan och rusta upp. Detta har absolut ingenting med internationell solidaritet att göra. Internationell solidaritet vore om det svenska facket strejkade i solidaritet med grekiska hamnarbetare som utsätts för utpressning och hot.

2. Det är inte bara främlingsfientliga och rasistiska partier som är kritiska mot EU och som vill bryta upp/lämna unionen. Vi sa tidigare att traditionella ”blåställsarbetare” drabbas hårdast av låglönekonkurrens via bemanningsföretag och östutvidgning. LO har inte varit beredda att göra några allvarliga försök att organisera arbetare från de baltiska staterna, Polen, Bulgarien, m.fl. Kritiken mot den förda EU-politiken finns långt inne i fackföreningar och partier som Labour i Storbritannien. Tyvärr vågar dessa sällan ta bladet från munnen. Därför har partier som franska Front National, Dansk Folkeparti, brittiska UKIP och Sverigedemokraterna kunnat kanalisera ett berättigat missnöje på fel sätt.

3. De som hävdar att man kan förändra EU inifrån är medvetna lögnare. Vi syftar inte på individer utan på partier som MP, FI och V. Samt deras ledare. Jonas Sjöstedts hela politiska karriär bygger på hans aktivism emot ett svenskt medlemskap i EU. Under alla dessa år lyckades han dock aldrig berätta om beslutet att bygga upp Eurokorps, början till en EU-armé, som antogs redan 1992. Vi har visat att den grundläggande karaktären på EU har förändrats, från att vara defensiv, till att vara överstatlig och eka USA:s offensiva tonfall mot Ryssland. Hela EU:s historia är ett enda bevis för att organisationen omöjligt kan förändras inifrån.

Inget stödparti till borgare – oavsett om de är för eller emot EU
Demokratiska socialister, eller arbetarpartier, ska inte redan i förväg låsa sig för att alltid rösta för ett lands utträde ur EU. Då Storbritannien blev medlem i EU:s föregångare 1973 var detta inte alls en lika tydlig skiljefråga mellan det borgerliga Torypartiet och arbetarnas Labourparti som det  under lång tid var i Sverige. Under årtionden hade Socialdemokraterna, till skillnad från de borgerliga, varit emot ett svenskt medlemskap i EU:s föregångare. Inte förrän 1990, nästa 40 år efter bildandet av Kol- och Stålunionen, svängde dåvarande S-regeringen och förespråkade svenskt EU-medlemskap. I Storbritannien var Labour och Torypartiet i princip överens om att gå in i vad som senare kom att bli EU. Någon stark opinion emot fanns inte vid denna tid i Storbritannien.
Frågan om medlemskap eller icke-medlemskap i EU är en mycket viktig fråga för varje land. Men hur ett socialistiskt arbetarparti ska ställa sig är inte en principiell fråga. Arbetarpartiet förespråkar ett svenskt utträde ur EU. Men det är inte självklart att vi alltid skulle råda kamrater i ett annat land att rösta för utträde. Detta är som sagt inte en principiell fråga.

Vad som däremot är en principiell fråga är vår syn på EU. Unionen är skapat av den europeiska borgerligheten för att stärka Europas kapitalägare i banker och storföretag: a) i förhållande till de ekonomiska stormakterna som USA, Japan och Kina, Indien och Brasilien, b) för att kunna organisera sig och därmed slå hårdare mot fackföreningar och arbetarpartier exempelvis i Grekland, c) klara militära rustningar då USA vill minska sin militär i Europa och öka sin krigsmakt i Stilla havet.

Som demokratiska socialister kan vi aldrig begränsa oss till att antingen utgöra en stödtrupp till de borgare som vill ha ett överstatligt EU, eller till att utgöra ett stöd till de borgare som vill lämna EU, och som sedan vill slå mot välfärdsreformer och fackliga rättigheter med Sveriges riksdag i ryggen. Som socialister och internationalister är det vår plikt att försöka bygga upp ett samarbete mellan Europas olika fackföreningar och demokratiska socialister. De grekiska arbetarna kan aldrig ensamma besegra Trojkan (EU-kommissionen, ECB och IMF) samt de tyska bankerna. För att bekämpa massarbetslöshet och låglönekonkurrens, lösa flyktingkriser och miljöförstöring, krävs ett internationellt samarbete. Den svenska riksdagen har ingen möjlighet att lösa dessa problem på nationell grund.

SKRIV EN KOMMENTAR

Please enter your comment!
Please enter your name here