Print Friendly

1. Det första handlar om den segregering som sker i form av vidgade klassklyftor
Skillnaderna ökar mellan arbetare och tjänstemän bland annat när det gäller inkomster. I ”Lönerapport år 2015” från LO redovisas utvecklingen under de tjugo åren 1994-2014. Enligt LO-rapporten har lönegapet vuxit varje år under denna period. År 1994 var medellönen 4 600 kr högre för tjänstemän än för arbetare – vilket motsvarar 35 procent. Tjugo år senare hade klyftan ökat till 11 700 kr – vilket motsvarar 47 procent. I rapportens sammanfattning står det bland annat följande: ”Så stort har lönegapet mellan arbetare och tjänstemän troligen inte varit sedan 1930-talet”.

Skillnaden i lön är mindre mellan kön än mellan klass. Medellönen för män är 4 700 kr högre än för kvinnor – vilket motsvarar 17 procent. Löneskillnaden mellan män och kvinnor är mindre bland arbetare. Den ligger på 3 400 kr – vilket motsvarar 15 procent.

Arbetarklassen och de lägre tjänstemännen (en del av arbetarklassen), de arbetslösa och många av invandrarna, är förlorarna. Vinnare är bland annat den övre medelklassen. Vi avser folk med akademisk examen, trygga jobb och som dessutom är efterfrågade på arbetsmarknaden och kan kosta på sig att byta jobb om de inte trivs. Vinnare är också kapitalägarna (det vill säga ägare av företag och stora aktieposter). Den ökade ekonomiska segregeringen ger i sin tur upphov till ökade skillnader när det gäller makt, både när det gäller att påverka det egna livet, exempelvis på arbetsplatsen, samt att påverka utvecklingen i samhället. Det är ökade skillnader dels i form av ekonomisk styrka, dels i form av politisk makt att påverka sin egen och samhällets utveckling, som vi avser då vi talar om segregering i form av vidgade klassklyftor.

2. Det andra källan till ökad segregering härrör från islamisternas medvetna strävan att reglera samhällslivet med hjälp av sharialagar och shariadomstolar
Islamister arbetar medvetet för en segregering. För dem är islam både en religiös och politisk rörelse, där målet är att de lagar som styr samhället ska baseras på prästerskapets tolkning av Koranen – vilket slås fast i shariadomstolar. Detta är naturligtvis oförenligt med det nuvarande sättet att stifta lagar i Sverige. Detta bygger på demokratiska val till riksdagen – vår främsta lagstiftande församling. Dagens demokratiska fri- och rättigheter kan inte samexistera med en lagstiftning som bygger på ett självutnämnt prästerskaps tolkning av Koranen i shariadomstolar. Det som gäller är antingen sharia – eller demokrati.

För islamisterna är muslimska människors integrering i det sekulära svenska samhällets traditioner ett hot mot det islamistiska prästerskapets ambitioner – dels att bevara kontrollen över de som kommer från muslimska länder, dels att utöka sin makt genom att få europeiska samhällen som det svenska att anpassa sig till islamisterna. Islamisterna räds de svenska sekulära samhällets värderingar som sopar undan grunden för sharialagarna och hederskulturen – som går ut på att kvinnan ska förbli en andra klassens medborgare.

De islamistiska imamerna och deras islamistiska anhängare arbetar alltså, medvetet och organiserat, mot alla försök att integrera muslimer i dagens svenska samhälle där frågan om gudstro, eller ateism, är varje människas ensak. Detta förhållande övergår många svenskars fattningsförmåga – fostrade som de är i naivismens tradition. För två grupper är det extra svårt att fatta att islamisterna dels vill avskaffa demokratin och ersätta den med ett prästerskap som stiftar lagar med hjälp av Koranen inom ramen för shariadomstolar, och dels arbetar för att vidmakthålla dagens segregering – som de vill permanenta genom att organisera parallella muslimska samhällen som existerar vid sidan av det övriga samhället.

De två grupper som har extra svårt att fatta detta är medlemmar i Svenska kyrkan och ”Vänsterpartiet med vänner”. Skälet är att dessa grupper inte längre står för något särskilt, vare sig teologiskt eller ideologiskt, utan har degenererat till att bli allmänt humanistiska organisationer där ”snäll- och gnällister” kan samlas och förfasa sig över hur hemsk världen har blivit. Det finns naturligtvis lysande undantag, både inom Svenska kyrkan och vänstern, i form av insiktsfulla och modiga individer. Men dessa brukar dessvärre bli utfrysta och tvingas lämna sina organisationer.

SKRIV EN KOMMENTAR

Please enter your comment!
Please enter your name here