Historia

Hitlers väg till makten

Foto: Arkivbild
Publicerad i
#101-102
Lästid 5 min

Som vi tidigare har understrukit: varken Hitler eller NSDAP kunde skapa situationer med de fruktansvärda effekter som börskraschen fick för Tyskland vad gäller bland annat massarbetslösheten. Däremot förmådde Hitler se de politiska möjligheter som detta skapade, och ta tillvara på dessa.

Efter nystarten för NSDAP, under andra halvan av 20-talet, etablerade sig partiet i den tyska politiken – fast som ett litet parti. Men i samband med börskraschen 1929 formligen exploderade stödet för Hitlers rörelse. Tyskland drabbades särskilt hårt av depressionen. Dels eftersom USA ansåg sig tvingade att dra tillbaka sina lån till Tyskland (att användas för eget bruk), dels p g a de extra bördor som härrörde från Versaillesfreden efter Första Världskriget.  I det ekonomiska, sociala och politiska kaos som depressionen kastade in Tyskland i visade Hitler och NSDAP sin förmåga att avläsa situationen. Låt oss studera de nästan osannolika framgångarna för nazistpartiet. Tabellen redovisar valresultaten i Tyskland från maj 1928 till november 1932.

Kommentarer:
a) Valframgångarna.
När det gäller riksdagsvalen visar tabellen på nazismens ojämförliga framgångar. Samtidigt visar också tabellen på att nazismen aldrig ens kom i närheten av en egen majoritet under perioden av fria val i Tyskland (valet i november 1932 räknas som det sista fria valet). Men framgångarna i riksdagsvalen var bara en av minst tre avgörande faktorer som alla spelade Hitler i händerna. De andra två faktorerna var utomparlamentariska. Den diffusa anstrykningen av socialism och antikapitalism, som många ville läsa in i nazismen, kom att gynna Hitler kanske mer än någonsin i början av 1930-talet då effekterna av börskraschen i USA 1929 ledde till en depression som kom att drabba Tyskland extra hårt i form av en enorm arbetslöshet. Detta var den tredje katastrofen som drabbade samma generation tyskar. (De hade tidigare tvingats uppleva de fruktansvärda krigsåren och den påföljande ekonomiska krisen med hyperinflation.) Den massarbetslöshet som nu slog till knäckte tilltron på Weimarrepubliken och demokratin för miljoner tyskar. Utan detta dråpslag är det ytterst osannolikt att de gamla samhällseliterna skulle ha inbjudit Hitler och nazisterna att överta makten.

b) Borgerlighetens rädsla för revolutionen. En annan faktor som gynnade nazismen berodde på den irrationella oron hos de gamla samhällseliterna för en revolution ledd av kommunisterna. Om vi återigen tittar på valtabellen kan vi konstatera att nazisterna gick bakåt i samband med valet i november 1932. De förlorade hela två miljoner väljare. Samtidigt gick kommunisterna framåt och fick totalt hela 6 miljoner väljare. Depressionen hade utan tvivel bidragit till nazisternas enorma framgångar vid valurnorna mellan det val som hölls i maj 1928 och fram till valet i juli 1932. Men dessa framgångar för Hitler hade inte bidragit till att förbättra situationen för alla drabbade småföretagare och arbetare. Vad alla miljoner arbetslösa, hungriga och desperata dessutom visste var att prövningarna skulle fortsätta. Depressionen och den enorma arbetslösheten kom nu istället att gynna kommunisterna. NSDAP höll på att tappa det politiska initiativet. Allt fler tyskar, speciellt de arbetslösa, ansåg att det var dags att börja lyssna på vad kommunisterna hade att erbjuda.

I detta läge ville inte de gamla samhällseliterna vänta och se om kommunisterna var kapabla att ta över ledningen för samhället genom en revolution. Det var 15 år sedan Oktoberrevolutionen ägt rum i Ryssland. Många inom den tyska borgerligheten mindes, med fasa, hur den ryska revolutionen hade spritt sig till både norra och södra Tyskland. De kände sig tvingade att omvärdera den lille mannen, med den lustiga mustaschen, som skrek så mycket. Skräcken för ett kommunistiskt maktövertagande var närmast hysterisk. Så även om de gamla eliterna både föraktade och skrämdes av Hitler och hans SA, så insåg dessa att nazisterna skulle behövas. De började göra sig redo för att överlämna makten till vad de visste skulle bli någon form av auktoritärt styre. Men de gamla eliterna var ändå säkra på att de skulle kunna kontrollera Hitler och hans rörelse. För när allt kom omkring: Hitler hade ju inte ens erfarenhet från den tyska riksdagen. Tala om underskattning…

c) Nazisternas förmåga att besegra kommunisterna på gatan. En tredje faktor som spelade Hitler i händerna, och som delvis förklarar Hitlers senare tvekan att slå till mot SA, var tillståndet av politisk laglöshet. Kampen avgjordes inte inne i parlamentet. Kampen avgjordes genom en kombination dels av styrkan på gatan, dels av styrkan och inne i Der Reichstag. I slutet av 1932 hade kommunisterna både stärkt sin ställning inne i riksdagen men också visat sig kapabla att slåss på gatan. Under alla omständighet hade varken socialdemokraterna, eller de borgerliga partierna som också stödde Weimarrepubliken och den parlamentariska demokratin, någon som helst chans att bjuda SA motstånd på det sätt som kommunisterna gjorde. Under en kortare period uppstod en sorts terrorbalans i Tyskland. Å ena sidan försvarade SA borgerlighetens gamla eliter mot revolutionära försök. Å andra sidan band kommunisterna upp nazisterna. Så länge nazister och kommunister så att säga ”tog ut” varandra, kunde de gamla eliterna fortsätta att dominera. Men denna period kunde inte vara under någon längre tid.

Efter nazisternas tillbakagång i valet i november 1932, och kommunisternas framgång, insåg alltså de gamla samhällseliterna – industrin och bankerna, godsägarna och militären – att situationen måste stabiliseras. De måste överge sitt motstånd och övertala Rikspresident Paul von Hindenburg att utse Hitler till Rikskansler. Den gamla eliten tilldelade det lilla konservativa ”Tysknationella Folkpartiet” den stora rollen av att agera stödparti till Hitler i den koalitionsregering som bildades i samband med att Hitler utsågs till Rikskansler den 30 januari 1933. Detta var det första steget i det fullständiga nazistiska Maktövertagandet (Die Machtübernahme) som ägde rum under åren 1933-34.

d) Hindenburgs död. Vi skriver det första steget. För Maktövertagandet (Machtübernahme) var inte slut i och med att Hitler hade blivit utsedd till Rikskansler. Det inleddes i och med detta steg – som innebar en väldig seger för nazisterna – men som inte avslutade kampen om makten i Tyskland. Maktövertagandet skedde stegvis under hela perioden mellan den 30 januari 1933 och fram till Hindenburgs död den 2 augusti 1934. Nazisterna hade inte full kontroll över makten i Tyskland så länge Hindenburg levde och kunde utöva sina befogenheter som Rikspresident, inte bara genom sin formella ställning, utan även genom den väldiga auktoritet han hade både hos den tyska befolkningen samt hos militären. För att få full kontroll över makten måste Hitler utses till Hindenburgs efterträdare. Och som vi ska ske skedde detta inte smärtfritt. Tvärtom. Offret som Hitler tvingades göra innebar inte bara att han svingade sig upp till maktens högsta tinnar. Samma offer innebar att nazismen tog det första stora steget när det gällde att förändra sin egen karaktär.

Lämna en kommentar