Print Friendly, PDF & Email

NSDAP genomgick en nästan obeskrivlig metamorfos under perioden maj 1928 till i augusti 1934. Rörelsen gick från att vara ett obetydligt parti, med endast 2,6 procent av väljarna bakom sig, till att inte bara erövra regeringsmakten, utan till att lyckas påbörja en dramatisk omvandling av Tysklands själva grundvalar. Det var under denna period som rörelsen påbörjade sin sammanväxt med statsapparaten.

Men låt oss ta det hela kronologiskt. Genom Fullmaktslagen, antagen i mars 1933, behövde nazisterna inte längre riksdagens godkännande för sina beslut. Ytterligare fyra månader senare, i juli samma år, hade alla partier utom nazisterna förbjudits, och nazisterna var det enda partiet som hade rätt att bedriva politisk aktivitet. Tyskland hade därmed blivit en enpartistat. Nazisterna hade, med hjälp av de gamla samhällseliterna, lyckats att med endast 1/3 av väljarna bakom sig frigöra sig de uppfattningar som de övriga 2/3 av riksdagens ledamöter hyste. Under denna period påbörjades en förödande förändring av den nazistiska rörelsens karaktär – något vi ska återkomma till.

Nazismen krossar sin gamla massbas
Den djupgående förändringen som nazismen genomgick, efter erövringen av statsmakten, ägde inte rum över en natt. Den bestod av flera steg. Vi ska ta upp de tre steg som vi anser vara de viktigaste. Det första steget bestod i att Hitler, den 30 juni 1934, gav order om att förinta nazismens folkliga del SA (Sturmabteilung). Denna partiets mest fruktade del, under gatuslagsmålens epok, var paradoxalt nog även det som gjort partiet till en massrörelse med känselspröt ute på arbetsplatser och i bostadsområden. Hitler riktade nu, genom att använda sig av SS (en ny och disciplinerad organisation) och understödd av olika militära förband, ett dödligt slag mot SA – den organisation som tidigare utgjort nazismens maktbas. Hela ledningen för SA mördades och den nu ”huvudlösa” organisationen ”hemförlovades”, för att sedan aldrig tillåtas återta sin forna nyckelroll. Vid tidpunkten för Hitlers brutala svek mot den egna rörelsen hade SA hela tre miljoner man i uniform – vilket var 30 gånger så många uniformerade och stridsberedda män som det – vid denna tidpunkt – fanns soldater i hela den tyska armén!

De gamla samhällseliterna, vars stöd Hitler nästan desperat strävade efter mot slutet av 1920-talet, bestod av först och främst av militären – som både före och efter Första Världskriget hade haft en särställning i Tyskland. Till samhällseliten hörde även storgodsägarna, som ofta varit just militärer i generationer, samt bank- och industrikapitalisterna. För att erhålla stödet från dessa gamla samhällseliter tvingades Hitler att bevisa sin pålitlighet. Det som de gamla jordägande militärerna kom att kräva av Hitler var ett fruktansvärt offer. Kravet bestod i att han skulle göra sig av med den folkliga delen av naziströrelsen, den organiserade massrörelsen som utgjort Hitlers trumfkort. Detta både i kampen mot de militanta kommunisterna – om kontrollen över gator och torg, arbetsplatser och bostadsområden – och som en motvikt till den traditionella tyska krigsmakten Die Wehrmacht. De gamla samhällseliterna krävde att Hitler skulle göra sig av med sina Stormtrupper, eller milis, Sturmabteilung (SA).

Detta var åter ett försök av de gamla samhällseliterna att balansera nazisternas makt, i förhållande till makten hos de gamla samhällseliterna. Återigen: vid tiden för denna brutala utrensning som gått till historien som ”de långa knivarnas natt” hade SA 3 miljoner man under sina fanor. Detta att jämföras med de gamla samhällseliternas maktredskap, ”Die Wehrmacht”, som efter den förnedrande freden sedan Första Världskriget slutat med ett tyskt nederlag, endast hade fått behålla 100 000 man under vapen. SA var alltså hela 30 gånger så många till antalet som hela den tyska krigsmakten. En krigsmakt som både skulle garantera rikets yttre gränser, och utgöra den yttersta polisiära garanten för den inre ordningen i Tyskland.

SKRIV EN KOMMENTAR

Please enter your comment!
Please enter your name here