Print Friendly

Den 24 september återvaldes vänsterkandidaten Jeremy Corbyn till partiledare för det brittiska Labourpartiet. Han fick hela 313 209 röster, vilket motsvarade 61,8 procent. Högerflygelns motkandidat Owen Smith erhöll endast 38,2 procent av rösterna. Omvalet innebar att Corbyn stärkte sin position som partiledare. Han erhöll 62 000 fler röster än då han först valdes i september 2015. Vi publicerar här en artikel av Mick Brooks, som varit aktiv inom den brittiska arbetarrörelsen i över 40 år. Artikeln skrevs ursprungligen en tid före partiledarvalet, men har uppdaterats till detta nummer av NyA.

Många högerinriktade parlamentsledamöter i Labour vägrade delta i Jeremy Corbyns skuggregering i protest mot att han valdes till partiledare i september 2015. Men utmaningen mot hans ledarskap 2016 började dock efter den sensationella folkomröstningen i juni, då en majoritet av britterna röstade för att lämna EU.

Det häpnadsväckande med utmaningen mot Corbyn är att medlemmarna i Labourpartiet aldrig fått veta vilka ”brott” Corbyn anklagas för. Trots detta röstade 172 av Labours 216 parlamentsledamöter för en misstroendeförklaring mot Corbyn som ledare.

Parlamentsledamöterna verkar anse att Corbyn inte kampanjat tillräckligt hårt för att Storbritannien ska stanna i EU. Men faktum är att Corbyn, enligt parlamentsledamoten Angela Eagle (som senare försökte utmana Corbyn om partiledarposten), hade ”en resplan som skulle knäcka en 25-åring” under kampanjen. Sanningen är att högerflygeln inom Labour satt instängda i samma ”Westminster-bubbla” som Tories och ansåg det helt otänkbart att britterna skulle rösta för att lämna EU. De var helt i otakt med sina väljare och chockade av resultatet i omröstningen.

Trots att Corbyn kampanjade för att Storbritannien skulle stanna i EU så insåg han att det var meningslöst att försöka ljuga för det brittiska folket genom att påstå att allt inom EU är perfekt. Hans slagord var istället ”Remain and reform” – ”stanna och reformera”. Vissa av Labours parlamentsledamöter var okritiska beundrare av EU och ville t.o.m kampanja på samma plattform som den del av Tories som ville stanna i EU. Detta är ett klassamarbete som hade visat sig katastrofalt redan i folkomröstningen om skotsk självständighet 2014, vilket resulterade i att Scottish Labour i praktiken raderades ut som parlamentarisk kraft.

Jeremy Corbyns nästa utmaning kom då han tvingades sparka ut den högerinriktade parlamentsledamoten Hilary Benn ur skuggregeringen sedan Benn konspirerat mot Corbyn. När Benn fick sparken utlöste detta en planerad kedjereaktion där ledamöter i skuggregeringen avgick varannan timme. Detta innebar att så fort Corbyn hade lyckats ersätta en ledamot så uppstod strax ett nytt tomrum. Detta var extremt nedbrytande. Men konspiratörerna verkade inte ha någon övergripande plan.

Trots hård press att avgå, även från vice partiledaren Tom Watson, vägrade Corbyn vika sig. Han valdes av hela partiet för ett år sedan. Att vika ned sig skulle ge parlamentsgruppen ensamrätt på att utse partiledare, vilket skulle vrida klockan tillbaka för årtionden av demokratiska reformer inom Labour. (Fram till 1980 valdes partiledaren i Labour enbart av parlamentsgruppen.) Inom några få dagar hade tusentals skrivit på namninsamlingar till stöd för Jeremy Corbyn på nätet och 10 000 demonstrerade utanför parlamentet. Inom en veckas tid fick Labour 100 000 nya medlemmar som gick med för att stödja Corbyn. Men Labours partistyrelse nekade sedermera dessa rösträtt i partiledarvalet.

Det måste understrykas att detta skedde vid en tidpunkt då läget var perfekt för att rikta ett slag mot Tories efter deras missräkning med utlysandet av en folkomröstning om EU. Premiärminister David Cameron hade tvingats avgå och regeringens planer låg i spillror. Men istället valde parlamentsledamöter från Labour att göra ”Splittringen inom Labour” till huvudnyheten i tidningarna. Detta var ett svek mot alla som röstat på Labour.

På partistyrelsemötet i juli försökte högerflygeln inom Labour tvinga igenom sitt förslag som gick ut på att anordna ett nytt partiledarval – men utan Jeremy Corbyn. Den ursäkt de förde fram var att Corbyn saknade tillräckligt stöd bland parlamentsledamöter. Inom Labours partistyrelse råder en delikat balans mellan höger och vänster – men försöket att kuppa bort Corbyn från partiledarstriden slogs tillbaka. Senare under denna maratonsession med partistyrelsen lyckades dock högerflygeln att införa begränsningar som innebar att de medlemmar som nyss gått med inte skulle få rösta i partiledarvalet.

Det fanns även en kategori av väljare som kallades ”registrerade supporters”. Förra året kunde dessa rösta för bara 3 pund. I år höjde partistyrelsen avgiften till 25 pund och införde begränsningar för när en supporter skulle ha gått med. Detta var ytterligare en av partibyråkratins smutsiga manövrer. Men det hindrade inte Corbyns supportrar. En supporter i Southampton levde på enbart ris i en hel vecka för att ha råd att betala de 25 pund som gav honom rösträtt.

Labourbyråkratins smutsiga trick har slagit tillbaka mot dem själva. Corbyn-anhängarna brukar säga ”Labourpartiet är inte bara 172 parlamentsledamöter, utan vi är en halv miljon medlemmar”. Att Labourpartiet idag har över 500 000 medlemmar och fortsätter att öka beror på den entusiasm som skapats av ”Corbyn-effekten”. Gräsrötterna slår tillbaka. I London-förorten Ealing samlade vi 400 på ett möte i stadshuset till stöd för Corbyn. I Liverpool samlades 10 000 Corbyn-anhängare i ett stödmöte.

Labours parlamentsgrupp höll en egen valrörelse för att besluta vilken parlamentsledamot som skulle utmana Corbyn om partiledarposten. (Det finns inga bestämmelser i Labourpartiets stadgar kring detta.) Owen Smith besegrade Angela Eagle, troligtvis för att ingen har hört talas om honom tidigare. Smith kampanjade på en vänsterplattform. Det finns ingen Labourmedlem som skulle rösta för en öppet Blairitisk (höger-) kandidat år 2016. Smith insisterade på att Corbyn var ”ovalbar”. Det är förvisso sant att det kommer vara svårt för Labour att vinna en majoritet i parlamentet i valet 2020. Detta då Scottish National Party (SNP) har kopplat greppet om de skotska väljarna – som tidigare varit Labour trogna. Men hur skulle Owen Smith lyckas ändra på detta som partiledare?

Partiledarvalet drog ut på tiden. Det är ingen tvekan om att detta skadade Labour och minskade förtroendet för partiet inför kommande val genom att ge intrycket av Labour som ett hopplöst splittrat parti.

Corbyn gick segrande ur partiledarstriden. Detta trots att Labourpartiets generalsekreterare, som inte är vald, tillsammans med det likaså icke-valda organet som kallas för ”the compliance unit”, stänger ute folk från att rösta. Medlemmar har suspenderats på obestämd tid utan att delges vad de är anklagade för. Detta gör det mycket svårt att överklaga besluten. Det framstår som om anonyma personer från högern inom Labour sitter och går igenom inlägg på sociala medier som Facebook och Twitter för att hitta ”bevis” på att medlemmar handlat felaktigt. Användandet av ordet ”blairit” kan få dig suspenderad. Vi har aldrig fått höra att detta skulle vara ett förbjudet ord.

Denna utrensning har berövat ytterligare runt 3 000 människor sin rösträtt i partiledarvalet (ingen officiell siffra på utrensningarna har angetts). Vidriga anklagelser om antisemitism och homofobi har spridits utan att några som helst bevis har presenterats. Ett offer är Terry McPartlan från nordöstra England (Tyneside) som blivit utesluten. Han har varit en anhängare till tidningen Socialist Appeal sedan den började ges ut 1992. Tidningen har aldrig varit förbjuden, har aldrig lyft fram egna kandidater mot Labour och har alltid kampanjat för en röst på Labour i valen. Beslutet är helt godtyckligt och utgör en del i en häxjakt.

Jeremy Corbyn omvaldes till partiledare, men den nya partistyrelse som valdes på Labours kongress i september har inte ställt den icke-valde generalsekreteraren och hans gäng till svars och inte ersatt dessa med demokratiskt valda interna organ. Parlamentsgruppen har inte ställt sig bakom Corbyn efter omvalet utan har fortsatt att sabotera för honom.

Sedan avhoppen i juni har Labours ”främre bänkrad” utgjorts av relativt nya parlamentsledamöter som stödjer Corbyn. Det är en utarmad uppsättning som ändå gör ett bra jobb. Under kampanjen inför valet av partiledare har vissa parlamentsledamöter hotat med att splittra partiet – ett mycket obehagligt hot som skulle innebära en delning av oppositionen mot Tories.

Toryregeringen är fortsatt splittrad i frågan om Brexit. En majoritet av det brittiska etablissemanget motsätter sig Brexit. Regeringen har gått igenom sitt eget politiska drama. Inom en vecka efter EU-omröstningen höggs tre pro-Brexit-kandidater till partiledarposten i ryggen och manövrerades ut. Istället leds nu Toryregeringen av Theresa May, som motsatte sig Brexit. Genom manövrerna undvek Tories ett partiledarval. Theresa May är en högertyp som är omringad av ministrar som stödde Brexit. Hon har utsett tre av dessa till nyckelpositioner i Storbritanniens förhandlingar om utträde ur EU. Vissa tror att dessa positioner har lagts upp så att de – i synnerhet Boris Johnson som var Tories främste Brexit-anhängare – ska misslyckas. Detta ska därmed testa deras ärlighet när det gäller att utträda ur EU. Två månader efter omröstningen fanns fortfarande ingen plan för hur utträdet ska gå till. ”Brexit betyder Brexit” är det stående skämtet i Westminster och utanför.

Labours ståndpunkt när det gäller Brexit är att resultatet i folkomröstningen ska respekteras, även om de flesta kampanjade för att stanna i EU. Det har dock skett en ökning av hatbrott under tiden efter folkomröstningen, riktade mot i synnerhet polska gästarbetare. Labour har sagt att rättigheterna för arbetare från andra delar av EU måste skyddas, lika så de brittiska arbetarnas rättigheter. De rättigheter som garanteras av EU-lagstiftningen, som exempelvis arbetstidsdirektivet, måste garanteras även efter ett utträde.

Ungefär en tredjedel av Labour-väljarna beräknas ha röstat för att lämna EU. De Labourväljare som röstade ”lämna” kom huvudsakligen från delar av landet som har drabbats hårdast av avindustrialisering och/eller lönedumpning genom att arbetsgivare tagit in låglönearbetskraft från östra Europa. Bland Tory-väljare var siffrorna omvända – två tredjedelar röstade för Brexit och en tredjedel röstade för att stanna kvar i EU.

Den brittiska politiken har, sedan folkomröstningen i juni, dominerats av det pågående bråket om Brexit. Samtidigt är regeringens misskötsel av den offentliga sektorn – inklusive det privatiserade järnvägsnätet, det underfinansierade sjukvårdssystemet NHS och den pågående konflikten med läkarfacket – fortsatt mycket omskrivet i tidningarna. Nyligen skapade premiärministern rubriker genom att föreslå ett återinförande av s.k. selektiva skolor som har rätt att neka elever om de inte uppfyller vissa kriterier – i praktiken elitskolor. Dessa är några akuta skäl till varför splittringen inom Labourpartiet inte kan fortsätta.

SKRIV EN KOMMENTAR

Please enter your comment!
Please enter your name here