Hermann Göring och Heinrich Himmler.
Print Friendly, PDF & Email

De gamla samhällseliterna pressade alltså Hitler till en mycket smärtsam, men för nazismen även farlig eftergift, i denna massaker på SA. Men det var inte bara de gamla eliterna som drev på för att massakern skulle verkställas. Två av den tyska fascismens högsta ledare, Hermann Göring och Heinrich Himmler, agerade mycket aktivt för att få Hitler att fatta beslutet att krossa SA och även mörda dess ledare Ernst Röhm.

Hitler visade nämligen en stor beslutsvånda. Och det var inte att undra på. Frågan var avgörande, både när det gällde konsekvenserna för rörelsens interna balans, mellan falanger som drog åt olika håll. Men frågan var också avgörande när det gällde styrkeförhållandet mellan den nazistiska rörelsen och de gamla samhällseliterna. Om SA utplånas innebar detta att de gamla eliterna skulle stå starkare, tillsammans med ”Die Wehrmacht”, vid en eventuell framtida konflikt mellan Hitlers rörelse och de gamla eliterna. Göring och Himmler speglade de traditionella samhällseliternas oro – bland annat militärens – över hotet från SA och dess ledare Ernst Röhm som ville att SA och den gamla krigsmakten skulle slås samman under hans befäl! Göring och Himmler drev på för en utrensning inom SA och för att Röhm skulle mördas. Detta för att de gamla samhällseliterna skulle gå med på att Hitler, förutom den makt som han fått i och med sin utnämning till Rikskansler, även skulle få ytterligare befogenheter när den gamle Rikspresidenten Hindenburg dog. Risken fanns annars att armén skulle nominera en av sina egna till Hindenburgs efterträdare som president!

Göring och Himmler hade ytterligare skäl för att övertyga Hitler om att förinta SA och Röhm. De ville ta tillfället i akt och likvidera denne ytterst mäktig rival när det gällde rangordningen inom nazistpartiet. Som ledare för SA var Röhm de facto den näst mäktigaste individen inom den tyska fasciströrelsen. Bara Hitler själv hade större makt!

Arbetarvänliga och antikapitalistiska SA-busar
Det är brukligt att beskriva SA enbart som de värsta av busar, vars enda uppgift vid denna tidpunkt, var att misshandla motståndare som kommunister, socialdemokrater, fackliga ledare och en och annan demokratisk borgare. Detta är tvivelsutan en del av sanningen. Men inte hela sanningen. SA var mycket mer än så. Det är därför dags att beskriva den andra sidan av organisationen SA.

Det som förvånar många som inte studerat den tyska fascismen är Sturmabteilungens (Stormavdelningarnas) dubbla karaktär. Den främsta rollen för SA hade under en rad år varit att, i ett väldigt antal mer eller mindre fältslagsliknande gatuslagsmål, fysiskt slå sönder de andra två politiska massrörelsernas organisationer (socialdemokrater och fackföreningarna samt kommunisterna). Dessa sammanstötningar hade krävt dödsoffer och även skadat många inom SA.

Många SA-ledare, som varit med länge och stöttat rörelsen med liv och lem under de svåraste åren, förväntade sig nu en sorts belöning i form av en radikal förändring av samhället. Slitningar uppstod. Hitler och hans falang inom partiet frågade sig hur deras kontroll över Tyskland skulle kunna bli total, genom att Hitler skulle kunna få de gamla samhällseliterna att acceptera att även Rikspresident Hindenburg befogenheter överläts till honom, då den gamle och sjuke Hindenburg dog. Men samtidigt frågade sig ”arbetarfalangen” inom NSDAP hur de skulle kunna driva den nationalsocialistiska ”revolutionen” längre.

Till arbetarfalangen hörde SA-ledaren Ernst Röhm tillsammans med bröderna Gregor och Otto Strasser (den senare uteslöts ur NSDAP år 1930 för överdriven radikalism). Intressant är att även propagandaministern, Joseph Goebbels, återfanns i de radikala kretsarna (men han kände hur vindarna blåste, och hann distansera sig från Röhm och bröderna Strasser i tid). Alla dessa strävade efter en mer antikapitalistisk och arbetarvänlig nationalsocialism. Den som gick längst, och som hade en egen maktbas, var SA-ledaren Ernst Röhm. Han ansåg att NSDAP vid Maktövertagandet hade genomfört den politiska revolutionen. Men att rörelsen nu måste gå längre. Röhm ville genomdriva en social revolution och göra upp med de samhällseliter som tidigare styrt Tyskland, och som fortsatte att styra. I denna ”andra revolution” ville Röhm låta SA ersätta, eller genom en sammanslagning (gärna under Röhms egen ledning), sluka den reguljära tyska krigsmakten som efter krigsslutet endast fick uppgå till 100 000 man (att jämföras med SA:s uppåt 3 miljoner). Röhm avskydde djupt den tyska officerskåren, en känsla som var ömsesidig. Dessutom ville Röhm förstatliga större företag.

SA-ledaren tog partinamnet på allvar. I detta återfanns både begreppet ”socialistisk” och ”arbetarparti”. För Hitler var partinamnet en eftergift för de socialistiska stämningar som rått i början på 1920-talet. Men detta gällde alltså inte för Ernst Röhm. Han ville, likt en nationalistisk revolutionär, verkligen göra upp med de gamla samhällseliterna – vars stöd Hitler behövde för att få efterträda även Hindenburg – och göra diktaturen fullständig. Röhm såg inte skriften på väggen. Det var inte nog med att han hotade bank- och industrikapitalet. Röhm krävde alltså att den tyska upprustningen skulle baseras på folkmilisen SA. Och dessutom med Röhm själv i spetsen! Detta var oacceptabelt för militären, och även för de övriga delarna av de gamla samhällseliterna.

Vi får aldrig glömma att de sociala motsättningarna inom nazismen var så stora – mellan den massförankrade SA-flygeln under Ernst Röhm å ena sidan och de olika schatteringar inom nazismen med Hitler i spetsen som alla sökte en överenskommelse med krigsmakten och storindustrin å den andra – att dessa spänningar inte gick att lösa med mindre än genom en blodig uppgörelse, där Hitlers roll var domaren som utmätte straffen. Uppgifterna när det gäller antalet dödsoffer varierar mellan ett antal hundra till över tusen.

Därför utplånade Hitler sitt eget starkaste stöd inom det tyska samhället SA och lät mörda tusentals SA-ledare. Däribland Ernst Röhm – en man Hitler hade att tacka för mycket. Men militären höll sin del av avtalet. Efter det att SA krossats, och Röhm likviderats, utsågs Hitler till Rikspresident.

SKRIV EN KOMMENTAR

Please enter your comment!
Please enter your name here