Print Friendly, PDF & Email

De fascistiska rörelserna i Italien och i Tyskland var absolut inte den traditionella borgerlighetens lydiga redskap. Både i Italien och Tyskland hade de fascistiska massrörelserna egna idéer om hur det framtida samhället skulle se ut.

När det gällde att bygga upp något nytt, i form av olika sätt att reformera kapitalismen, stannade dessa byggen på ritbordet. Båda de fascistiska rörelserna såg den nationella identiteten som den avgörande basen för samhällsbygget. Men det fanns skillnader mellan Mussolini och Hitlers rörelser redan före övertagandet av statsmakten. Fascismen i Italien betonade den ekonomiska korporativismen. Visserligen skulle samhällsklasserna bestå men de skulle samarbeta. Detta var möjligt eftersom det var den nationella identiteten, inte klassidentiteten, som var avgörande. Det skulle bildas ekonomiska korporationer i vilka detta ekonomiska klassamarbete skulle genomföras.

Den tyska fascismen erkände existensen av klasser men strävade inte efter klassamarbete som den italienska sade sig göra. Då Hitler och hans närmaste utvecklade sina idéer handlade det även här om att sätta den nationella identiteten före klassidentiteten. Men nazismen ansåg dessutom att det fanns något ännu viktigare än den nationella identiteten. Det var rasidentiteten. Där Mussolinis fascister sade sig vilja bygga upp ett ekonomiska korporationer, i vilka klasserna skulle samarbeta, där ville Hitler organisera ett samarbete baserat på rasgemenskap.

Det som blev kvar av Mussolinis idéer var just kampen mot arbetarrörelsens fackföreningar och partier, detta med auktoritära metoder som byggde på förakt för demokrati som förespråkade en stark ledare. Arbetarrörelsens organisationer utgjorde särintressen som måste nedkämpas. Med våld om nödvändigt. Och det var det ofta. Det som blev kvar av Hitlers idéer var också kampen mot kommunister, socialdemokrater och fackföreningar. Precis som de italienska fascisterna ansåg de tyska att arbetarrörelsen splittrade nationen.

Men Hitler hade även en annan huvudmotståndare: Judarna. Dessa gavs skulden både för de svåra kapitalistiska kriserna, exempelvis under 1920-talet, och för världskommunismen. Fixeringen vid judarna hade två skäl: Fokus flyttades bort från de klassmässiga orättvisorna men samtidigt fanns det en stark, men irrationell, uppfattning om att det mesta av världens problem faktiskt berodde på judarna. Men i slutänden greps och dödades både socialdemokrater, fackföreningsaktivister, kommunister och judar tillsammans i Hitlers koncentrationsläger. Även för Hitler var det den starke ledaren som var idealet, och styrkan gav rätten. I slutänden bekämpade Hitler arbetarrörelsen med våld, i nationens namn, precis som Mussolini. Hitler hade dock ytterligare en fiende, judarna, vilket bara gjorde nazismens kamp mot kommunismen så mycket mer hatisk.

LEAVE A REPLY

Please enter your comment!
Please enter your name here