Print Friendly

Vid Hindenburgs död den 2 augusti hade det endast gått en månad och ett par dagar efter massakern på ledningen av SA. Detta innebär, som vi påpekat, en förändring av förhållandena mellan parti och stat. För samtidigt som en ”nazifiering” påbörjas av statsmaktens olika organ, något som många historiker och statsvetare påpekat, påbörjas även en utveckling i den motsatta riktningen, nämligen ett sorts ”förstatligande” nazismen. Detta har uppmärksammats av färre.

Inom SA-leden fanns inte bara busar, utan även militärer som blivit utan jobb när armén skurits ned i samband med fredsvillkoren i Versailles. En organisation på 3 miljoner man måste både utbilda ledare och skapa en sorts motsvarighet till ”soldatanda”. Detta särskilt när SA leddes av en gammal militär veteran som Ernst Röhm. Med SA kvar hade den nazistiska rörelsen haft en mycket större chans att ”ta över” de statliga maktorganen. Utan SA:s massrörelse stod nazisterna svagare i förhållande till statsapparatens många organ. Det är därför vi inte vill säga att staten nazifierades, utan att i samma andetag säga att nazismen förstatligades. I Italien så samarbetade två maktcentra, Mussolinis fascistiska rörelse, och det gamla etablissemangets olika delar (banker och företag, statsmakten, kungen och kyrkan). Och visst skedde säkert en viss sammanflätning eftersom Mussolini styrde Italien under så många år. Men det är skillnad på sammanflätning och sammansmältning. I Italien visste alla att det fanns två maktcentra. I Tyskland kom all självständighet i förhållande till Hitler att försvinna. Detta med absolut katastrofala följder. Men detta ligger ännu i framtiden i denna historiebeskrivning.

Däremot vill vi redan nu lansera ett begrepp på den form av institution som beskriver den ömsesidiga påverkan (sammansmältning) som vi anser att nazismen och den tyska statsmakten hade på varandra, nämligen begreppet ”stats-nazism”. Vi kan förtydliga begreppet ”stats-nazism” genom att detta speglas av de, i perfekta svarta militäruniformer klädda, SS. Detta medan SA representerade den plebejiska (”folkliga”) massrörelsen, klädda i säckiga bruna kläder, som utgjorde nazismens ansikte fram till övertagandet av statsmakten.

De tre stegen. Vi har tidigare sagt att den tyska fascismen, liksom det tyska samhället, kom att utvecklas i en kvalitativt annorlunda riktning i jämförelse med den italienska fascismen och samhället, efter att dessa båda rörelser tog kontroll över statsmakten i respektive land. Vi ska visa tre olika faktorer som vi tror är, om inte de allra mest avgörande, så bland de mest avgörande för de skilda vägar som Italien och Tyskland kom att gå under Mussolini respektive Hitler.

Steg A. Borgerligheten förlorar kontrollen över staten – och expansionspolitiken börjar

När sammansmältningen mellan den nazistiska rörelsen och statsapparaten väl påbörjats, för att inte avstanna förrän den apparat vi valt att kalla ”stats-nazism” krossats i samband med krigsslutet, innebar detta att de gamla samhällseliterna började förlora sin ”naturliga” kontroll över statsapparaten. Arbetarrörelsens ledare (socialdemokraternas och fackföreningarnas, för att inte nämna kommunisternas) hade antingen dödats, satts i koncentrationsläger eller flytt utomlands. I förhållande till dessa var denna kombinerade stats- och naziapparat redan fristående.

Det troligen sista och avgörande steget i det förlorade inflytandet över utvecklingen i Tyskland, även för de gamla samhällseliterna, utspelade sig under en period från november 1937 till februari 1938. Under dessa 3-4 månader raderade Hitler ut det återstående inflytandet från de gamla samhällseliterna detta genom att angripa deras tre sista fästen inom statsmaskineriet / regeringen från vilka deras representanter fortfarande kunde opponera mot Hitlers och nazistpartiets politik. Följande departement var fästen för den gamla samhällselitens representanter: krigsmakten, utrikesdepartementet och ekonomidepartementet.

Hitler tog själv över posten som överbefälhavare från Krigsministeriet och nazisten von Ribbentrop blev utrikesminister. Ekonomidepartementet berövades först sin tidigare starka ställning, som det tidigare haft under den, mot Hitler och nazisternas vildsinta ekonomiska politik, motsträvige ekonomiministern. Denne tvingades bort och ersattes med en betydelselös nazist för ett ny betydelselöst departement. Därmed var de gamla samhällseliterna bortdrivna från alla maktcentra inom staten.

Redan månaden efter inleddes det första steget i en ny och mer aggressiv utrikespolitik. Denna fick sitt första uttryck i form av den tyska annekteringen av Österrike i mars 1938 (Anschluss). Detta, att den härskande klassen, borgerligheten, de gamla samhällseliterna, förlorade kontrollen över sin ”egen” statsmakt är unikt i den moderna historien. Följden av att nazisterna ”frigjort” staten från den kontroll som den härskande klassen alltid brukar utöva kom senare att få en enorm betydelse: för kriget, för judarna, för den tyska nationen, för Europa, Nordafrika och för folken i Sovjetunionen. Betydelsen kom att bli fruktansvärd.

Steg B. Krigsutbrottet militariserar staten och ökar dess makt dramatiskt

Krigsutbrottet 1939 innebar ett dramatiskt ökat steg i makten över samhället, över befolkningen och resurserna, för den makt vi valt att kalla för stats-nazism. Dels behövde hela samhället militariseras. Och detta måste organiseras av staten. Dels behövde befolkningens krigsmoral upprätthållas med en aldrig sviktande tro på det rätta i att börja krig, i att tro på den militära slutsegern liksom på värdet av alla uppoffringar – även om dessa både bestod av vid fronten stupade söner, makar och fäder liksom i städerna sönderbombade barn och mödrar, hunger och svält. Stats-nazismens apparat passade alldeles utmärkt för denna uppgift. Och dess tongivande administratörer hade både den tyska statens organisationsförmåga och nazismens krigiska anda. Krigsutbrottet legitimerade att hela samhället omorganiserades för att tillgodose den upprustade krigsmaktens ständigt växande behov – på befolkningens bekostnad. Militariseringen legitimerade ytterligare ökad makt för de styrande – på befolkningens bekostnad.

Problemet med krigsutbrottet och den stats-nazistiska apparatens dubbelt ökade befogenheter var att den kom att bli ännu mer fristående, både från resterna av arbetarrörelsen och de gamla samhällseliterna. Hela utvecklingen i Tyskland pekade mot att alla spärrar höll på att försvinna. Materiella begränsningar, i form av människor, råvaror och maskiner, kunde avfärdas med att om bara viljan finns så går allt. Civiliserat beteende betraktades som svaghet. Barn angav exempelvis sina föräldrar. Allt pekade på en framtida katastrof.

Steg C: Brutaliseringen av kriget och den ”slutgiltiga lösningen”

Det sista steget i nazismens omvandling efter erövringen av statsmakten var angreppet mot Sovjetunionen. För nazisterna var detta mer än ett krig. Detta var ett korståg mot bolsjevismens Sovjetunionen – som Hitler gång på gång hade sagt kontrollerades av judarna. I jämförelse med blixtkriget mot Frankrike och Storbritannien kom kriget mot Sovjetunionen och dess Röda armé, och mot alla de sovjetiska nationaliteterna, att bli fruktansvärt brutalt. Nazismen betraktade ryssarna och de andra folken i Sovjet som ”undermänniskor”. Massavrättningar av såväl krigsfångar som civilbefolkning kom efter ett tag att bli vardagsmat. Det var oundvikligt att Röda armén började att slå tillbaka med samma medel. Kriget i öst brutaliserade alla inblandade. Det var troligen under detta krig, sannolikt det mest omfattande, brutalaste och kostsammaste i historien, som ”den slutgiltiga lösningen” kom att verkställas.

Under en lång period tidigare hade nazisternas politik ut på att tvinga judarna att emigrera från Tyskland. Massövergrepp som på Kristallnatten gjorde det inte lämpligt att stanna i Tyskland i slutet på 30-talet. Efterhand kom nazisternas planer för judarnas framtida öde att vidgas till att gälla alla judar som levde i de av Tyskland ockuperade länderna. Den kanske mest kända planen var att tvinga judarna att emigrera till ön Madagaskar. SS-ledaren Himmler uppges ha stött denna plan.

Men överfallet på Sovjetunionen, det sällsynt brutala kriget och, med tiden, väldiga förluster och stora nederlag även för den tyska krigsmakten, sammanfaller med en dramatisk förändring av nazisternas politik i ”judefrågan”. I stället för att fördriva judarna från Tyskland eller Europa verkställdes istället det mest systematiska folkmordet i historien. Allt skedde i masskala. En rad väldiga arbets- och dödsläger uppfördes. Den judiska befolkningen på massor av orter i de av Tyskland ockuperade länderna föstes samman. Sedan utnyttjades nästan hela det järnvägsnät som fanns i de av Tyskland kontrollerade länderna för att transportera judar och romer till arbets- och dödslägren där en industriell massutrotning påbörjades. Förintelsen kom även att omfatta miljontals slaver och andra för nazisterna icke-önskvärda folk och individer. Oändligt många mördades, främst med hjälp av stora gaskamrar, varefter kropparna förbrändes i ugnar. Detta i ett gigantiskt försök att utrota hela Europas judiska befolkning.

Det som hände i Auschwitz, och i en rad andra dödsläger, har gått till historien som Förintelsen. Detta kom att fullborda degenereringen av nazismen, som efter maktövertagandet smält samman med den allt mäktigare och allt mer militariserade statsmakten. Och genom den militariserade nazismens enorma inflytande över i stort sett hela det tyska samhällslivet, och halva Europas, kom miljoner och åter miljoner tyska medborgare att direkt och indirekt dras med i krigets och folkmordets enorma övergrepp. Det är mot denna bakgrund som den tyska nazismen – vid makten – måste tilldelas en alldeles egen kategori i världshistorien.

SKRIV EN KOMMENTAR

Please enter your comment!
Please enter your name here