S-regeringen som tog makten 1994 och genomförde västvärldens hårdaste åtstramningsprogram - med stöd av V.
Print Friendly, PDF & Email

Del två. Socialdemokraterna utgjorde en gång den avgörande kraften bakom Sveriges dubbla nej. Dels nej till svensk anslutning till EU:s föregångare. Dels nej till svensk Nato-anslutning. Men för drygt 25 år sedan (året var 1990) gjorde dåvarande S-regeringen en helomvändning även utrikespolitiskt. På samma sätt som partiet var på väg att anpassa sig till den traditionella borgerligheten när det gällde inrikespolitiken skedde nu en anpassning till den traditionella borgerligheten i utrikespolitiken.

På hemmaplan gav S upp ambitionerna att öka löntagarnas makt på arbetsplatserna samt inledde epoken av skattesänkningar kombinerade med nedskärningar i välfärden. I utrikespolitiken anpassade sig socialdemokraterna till de västliga stormakterna i en rad avgörande avseenden. År 1995 blev Sverige medlem i EU efter en seger för ja-sidan året innan. Men det som svenskarna röstade ja till, den gången, var till en organisation som aldrig skulle präglas av överstatlighet och militärt samarbete på det sätt som dagens EU gör. De som lurade befolkningen i det avseendet var främst Socialdemokraterna.

Idag ställer sig socialdemokratin, i Sverige och i de flesta andra länder i Europa, positiv till frihandelsavtalet TTIP. Och sedan att Sverige ifjol undertecknade ”värdlandsavtalet”, och börjat genomföra regelbundna militära samövningar med Nato, är risken överhängande att en majoritet i riksdagen snart kommer ta steget fullt ut – och göra Sverige till en formell medlem i den USA-ledda militäralliansen Nato! Genom att överge sitt dubbla nej har socialdemokratin tjänat den traditionella borgerligheten väl. Men gentemot befolkningen utgör detta ett fruktansvärt svek.

Vänsterpartiet följer S i spåren
Det tidigare Vänsterpartiet Kommunisterna (Vpk) antog sitt nya namn ”Vänsterpartiet” samma år som Socialdemokraterna genomförde sin svekfulla anpassning av utrikespolitiken till borgerligheten. Ett avgörande skäl till att dessa stora förändringar inom S och V sammanföll tidsmässigt var att upplösningsprocessen inom östblocket nådde sin kulmen under åren 1989-1991, främst genom Sovjets upplösning. När det gäller Vpk hade detta parti tidigare tjänat två herrar. På hemmaplan socialdemokratin. På bortaplan Sovjetunionen.

Efter Sovjets kollaps blev Vänsterpartiet helt beroende av Socialdemokraterna, och därmed även av den traditionella borgerligheten, som även V snabbt anpassade sig till. Det tydligaste exemplet på detta kom väldigt snart efter namnbytet till V. Efter att S återtagit regeringsmakten 1994 bistod V, under Gudrun Schymans ledning, S-regeringen med att genomdriva västvärldens hårdaste åtstramningsprogram under de fyra åren fram till 1998.

Schyman, f d V-ledare.

Vänsterpartiets utveckling har varit parallell med socialdemokratins. Partiets traditionella funktion, oavsett om namnet varit Vpk eller V, har varit att fånga upp missnöjda S-väljare. Detta har gått till så att V har tillåtits rikta en diffus kritik mot den politik som förts av olika S-regeringar. Ibland kombinerat med en konkret opposition i någon enskild fråga där S varit överens med borgerligheten inte behövt stöd av Vpk/V.

Under en relativt lång tid förknippades V med parollen ”Nej till EU”. Men idag är V inte EU-motståndare utan EU-kritiker. EU-kritiker försöker få folk att tro att det är möjligt att reformera EU inifrån – till det bättre. Men sällan har historien varit så entydig som på denna punkt. Den ”kol- och stålunion” som blev till EEC, som sedan blev till EG och slutligen till EU, har hela tiden utvecklats i allt mer överstatlig riktning. Med ”överstatlig riktning” menar vi exempelvis att avtal och lagstiftning som arbetarrörelsen, och ibland även miljöaktivister, lyckats driva igenom har försämrats eller håller på att försämras genom EU:s ”anpassning nedåt”. Det land som har de sämsta reglerna blir ofta riktlinjen för alla EU-länder. Detta är speciellt tydligt när det gäller arbetarnas försvagade ställning på arbetsplatserna. Men EU har inte bara slagit hårt mot löntagarna utan även mot bönderna.

Sedan V blivit EU-kritiker, och därmed lagt ned sitt motstånd mot EU som projekt, är det främst två frågor som utgör partiets ursäkt för att existera som ett eget parti vid sidan av S. I inrikespolitiken är det ”nej till vinster i välfärden”. I utrikespolitiken är det ”nej till värdlandsavtalet”. Vi är inte emot att Vänsterpartiet opponerar mot Socialdemokratin och den traditionella borgerligheten i dessa frågor. Tvärtom. Men som Vänsterpartiets agerande visar, exempelvis nu då partiet börjat inbilla folk att det är möjligt att förbättra EU inifrån, vet vi att partiet ger upp sin egen politik när ”husbondens röst” (S) så kräver.

LEAVE A REPLY

Please enter your comment!
Please enter your name here