Inget av de ny-reaktionära partierna funderar ens på att sätta upp en milis stark nog att genom sitt blotta antal utmana statsapparaten likt Hitlers SA-trupper.
Print Friendly, PDF & Email

Del tre. Vi måste understryka något som både anhängare och motståndare till ny-reaktionära partier som Front National sällan har helt klart för sig. Det är en sak att tala om vad partiet ska göra medan det befinner sig i opposition. Det kan å ena sidan vara en folkomröstning om EU och att försvara offentliga sektorn, å andra sidan att sparka ut alla invandrare ur landet. Det är en helt annan sak att utmana den nyliberala politik som den traditionella borgerligheten står för om partiet skulle erövra regeringsmakten.

Bakom begreppet ”den traditionella borgerligheten” återfinns nämligen en rad maktcentra. Till de viktigaste hör följande: de storföretag och banker som beslutar om produktion och investeringar ska göras i Frankrike eller flyttas utomlands, de medier som har förmåga att stärka eller försvaga opinioner, det statsmaskineri som tar upp skatter, dömer individer eller hela grupper för brott genom (om så skulle behövas) en politisk tillämpning av lagar och polis. Och som en sista garant: den militära uppbackningen av denna allians av maktcentra som, tillsammans, utgör den traditionella borgerligheten.

För att utmana den traditionella borgerligheten, på allvar, krävs mer än skrävlande gaphalsar eller vältaliga charmtroll. Vad som krävs är en massrörelse beredd att utmana hela maktstrukturen. Detta skedde i Ryssland för exakt hundra år sedan genom arbetarrevolutioner som skapade nya institutioner som ersatte tsarens och kallades Sovjeter (råd). I Italien och Tyskland utmanades de rådande maktstrukturerna från dåtidens reaktion under 1920- och 30-talen. Det handlade om Mussolinis fascistiska ”svartskjortor” och Hitlers nazistiska brunskjortor. Detta var massrörelser baserade på desperata skikt av småföretagare och arbetare, ofta ruinerade eller arbetslösa, som organiserats till kampvilliga grupper runt om i dessa länder. Den kraftfullaste hette SA (Sturmabteilungen) och var en delvis beväpnad milis, med som mest 3 miljoner medlemmar, med många tidigare militära befäl på de högre positionerna. SA utövade framgångsrikt våld mot sina politiska motståndare.

Denna organiserade massrörelse angrep och förstörde möten och tidningsredaktioner för andra massrörelser som socialdemokrater, kommunister och fackföreningar. Men SA kunde även mäta sig i styrka med den traditionella borgerlighetens polis och militär (organisationer inom vilka många, speciellt befälen, hyste starka sympatier för nazismen). Det är total missuppfattning att Hitlers nazistiska massrörelse var ett viljelöst redskap för storfinansen i Tyskland. De mäktigaste inom industri- och bankvärlden tvingades, vissa mer och andra mindre, motvilligt att använda sig av Hitlers massrörelse för att krossa arbetarrörelsen och demokratin.

Alltför många, speciellt de mest högljudda motståndarna till dagens ny-reaktionära partier, saknar insikt om att partier som Front National inte på något sätt kan jämföras med Mussolinis fascister. Och i än mindre grad med Hitlers nazister. Dagens ny-reaktionära partier, Front National, ”Frihetspartierna” i Nederländerna och Österrike, saknar helt och hållet egna maktmedel i form av organiserade massrörelser som SA eller Mussolinis ”svartskjortor”. Dagens ny-reaktionära partier kommer därför, sin självsäkra retorik till trots, i slutänden att böja sig för den traditionella borgerligheten. Och för dess nyliberala politik. Kanske kan Front National lyckas driva igenom några, i tid begränsade, kompromisser. Men det är osannolikt att Le Pen skulle, eller ens vill, fullt ut genomföra en fransk motsvarighet till Brexit.

Det tål att repeteras: Utan en egen organiserad massrörelse, stark nog att utmana statsapparaten, kommer även de ny-reaktionära partierna att tvingas böja sig för den traditionella borgerligheten. I detta skiljer sig partier som Front National inte från socialdemokratin som, även under sina glansdagar, i slutänden alltid böjde sig för den traditionella borgerlighetens maktcentra. (Böjde sig gjorde även ”eurokommunisterna” som senare bytte namn till exempelvis Vänsterpartiet.) Detta då avgörande frågor – som kontroll över kapitalrörelser eller det militära försvaret – stod på dagordningen.

Mot denna bakgrund är det direkt löjligt att beskriva SD som en fascistisk rörelse. Partiet saknar helt ambitioner att bygga upp ens små grupper av slagskämpar för att skydda egna möten och sina ledare. Bara tanken på en massrörelse, i uniform, skrämmer Jimmie Åkesson och co. Sanningen är att vissa SD-ledare inte ens klarar av krogbesök utan livvakter från Säpo som barnvakter! Att SD:s ledning skulle våga utmana den traditionella borgerligheten, på allvar, kan ingen med några djupare kunskaper tro på.

Kent Ekeroth (SD) är helt beroende av staten. Han behöver två Säpo-vakter bara för att gå på krogen – men kom ändå inte in.

Genom sitt totala beroende av statsbidrag och polis för att kunna hålla möten och sprida propaganda utgör SD endast ett ytterligare utskott på statsförvaltningen. Precis som Vänsterpartiet! Detta är tragikomiskt då V:s ungdomsförbund, under senare år, till stora delar legitimerat sin existens genom att jämställa rasism med fascism, och SD med nazism. Centerns ungdomsförbund förde fram parollen ”Fuck facket forever” 2010. Sex år senare hade V:s ungdomsförbund omformat denna paroll till ”Fuck Jimmie” i samband med SD-ledarens besök i Umeå. Parollerna understryker att det finns fler vulgära politiker än president Trump. Men parollerna understryker även den skriande bristen på politiska alternativ.

SKRIV EN KOMMENTAR

Please enter your comment!
Please enter your name here