Arbetarnas politiska vandring kan gå från Front National, raka vägen till nya arbetarpartier beredda att ta strid för jobb och välfärd.
Print Friendly

Del fyra. Le Pen vinner alltså arbetarröster på uttalanden som att den globala kapitalismen är ett ”monstruöst system som endast några stora företag och banker tjänar på”. Men vilka metoder ska Front National använda för att tämja den globala kapitalismens monster?

Vore Le Pen ärlig skulle hon ha mycket att säga om detta. Det har alla franska politiker. År 1981 vann Socialistpartiet parlamentsvalet och deras kandidat, François Mitterrand, blev president. De gick till val på en radikal reformpolitik. Men redan året efter tvingades socialisterna och presidenten till en förnedrande politisk reträtt. Detta just på grund av att den traditionella borgerligheten bedrev ekonomisk krigföring mot valets segrare, just med hjälp av den globala kapitalismen. Detta har sedan präglat fransk politik. Socialismen och ”vänstern” tappade sin politiska identitet, även om det tog tid innan väljarna började dra sig undan.

De franska politikerna vet bättre än de flesta, efter att några ”stora företag och banker” visat vilka som verkligen bestämde, att det inte räcker med tomma ord. Det krävs handling. Men Front National kommer inte att diskutera hur gränsöverskridande generalstrejker ska organiseras. Istället kommer de, precis som en gammal trött socialdemokrati eller vänsterparti, att försöka lura i sina väljare att FN besitter en övernaturlig förmåga att få igenom sina förslag. Detta trots att de utgör en minoritet. Även Le Pen kommer att svika. Den väldiga besvikelse som detta kommer att innebära hos den stora del av arbetarklassen som idag stöder de ny-reaktionära kommer att öppna dörren för att splittra partier som Front National och SD efter klasslinjer. Detta ligger ännu i framtiden. Men vi måste understryka vilka väldiga sociala rörelser som står på spel.

I Sverige skulle Sverigedemokraterna få över en miljon väljare om det var val idag. Front National kan få uppåt en tredjedel av rösterna i franska presidentvalets första omgång i slutet på april. Den ”vänster” som vägrar diskutera med dessa miljontals arbetare saknar varje ambition att själva ta makten. De saknar ett alternativ att utmana den traditionella borgerligheten med. Dessutom hyser de ett djupt arbetarförakt.

Vi, däremot, måste våga diskutera med sympatisörerna till de ny-reaktionära partierna. Och då ska vi koppla samman arbetarnas omedelbara behov av fler och trygga jobb till anständiga löner, med angreppet på den globala kapitalismen som Le Pen gjorde. Vi måste diskutera de kampmetoder som krävs för att tillgodose behoven. Den traditionella borgerligheten kämpar, som vi nämnt, inte bara genom sina partier då det är valår. Den använder sina övriga maktcentra, som banker och storföretag, för ekonomisk utpressning genom att hota med att investera utomlands. Detta oavsett om det är valår eller inte. Le Pen kan kalla den globala kapitalismen för ett ”monstruöst system”. Men hon kan inte besvara frågan om hur monstret ska tyglas. Vi måste besvara hotet att flytta investeringarna utomlands med gränsöverskridande generalstrejker.

Vi vet att de ny-reaktionära kommer att svika. Detta kan innebära att de ny-reaktionära partierna splittras efter klassgränser. Om de svikna arbetargrupperna hittar ett alternativ som de kan tro på. Men skulle ett sådant finnas kan arbetare gå, direkt från Front National, ”Frihetspartierna” i Österrike och Nederländerna samt från SD, raka vägen till nya arbetarpartier. Om arbetare som svikits av de ny-reaktionära hittar något att tro på kan de gå direkt, från rasistiska demagoger till att delta i militanta strejker, till försvar av jobb och anständiga löner. Ett avgörande inslag för att så ska ske är att arbetarna själva tilldelas en roll i kampen för sina egna intressen. Generalstrejker som drar in alla i försvar av jobb, mot kapitalutförsel, kan också delvis överbygga rasistiska och religiösa motsättningar. Strejkerna blir ju större och starkare om både inrikes och utrikes födda deltar.

Vi vill understryka: Den dubbla politiska identiteten hos de ny-reaktionära partierna gör att arbetarnas politiska vandring, från Front National eller SD (efter dessa partiers oundvikliga svek) till nya arbetarpartier med ett trovärdigt handlingsprogram, kan gå mycket fort. Det finns inget som säger att det måste ske en politisk ”mellanlandning” hos trötta fackföreningar och socialdemokrater – eller hos Vänsterpartier präglade av arbetarförakt. Men för att få en chans att presentera ett handlingsprogram måste de nya arbetarpartierna ha skaffat sig en kontaktyta. Det är därför vi betonar behovet att börja diskussionerna med arbetare som sympatiserar med de ny-reaktionära redan nu.

Hur skulle då ett handlingsprogram som kan utmana den traditionella borgerligheten kunna se ut?

SKRIV EN KOMMENTAR

Please enter your comment!
Please enter your name here