Print Friendly, PDF & Email

I februari påbörjade vi en artikelserie baserad på två historiskt sett nya trender. Den ena trenden består i att socialdemokratin (arbetarrörelsen) håller på att reduceras till rollen av stödparti åt den traditionella borgerligheten. Ett exempel var presidentvalet i Österrike i fjol. Där spelade Socialdemokraterna ingen självständig roll utan hade reducerats till att stödja den traditionella borgerligheten i dess strävan att besegra det ny-reaktionära s.k. Frihetspartiets presidentkandidat.

Den andra trenden handlar om att de ny-reaktionära borgarpartierna – exempelvis Front National i Frankrike – i stor utsträckning har tagit över frågor som tidigare drivits av Socialdemokraterna och ”vänstern” (vanligen f.d. eurokommunistiska partier). Det är ledaren för Front National, Marine Le Pen, som idag personifierar kritiken mot nyliberala privatiseringar och frihandelsavtal, EU:s överstatlighet, Nato samt den globalisering som lett till Frankrikes avindustrialisering.

Artikelserien är en vidareutveckling av tidigare frågeställningar med fokus på Sverige. Frågeställningarna har berört socialdemokratins förmåga, eller oförmåga, att återvinna de arbetare partiet förlorat till SD men också hotet av ett direkt sönderfall av S.

De hänsynslösa angrepp som IS/Daesh riktat mot civila, i Stockholm och andra städer, något vi ska kommentera på annan plats i denna tidning, tvingade oss att göra ett uppehåll i artikelserien. Nu fortsätter vi emellertid denna serie. I samband med detta utvidgar vi temat på två sätt. Dels tänker vi visa hur utvecklingen för svenska S utgör en del i den internationella krisen för socialdemokratin. Dels kommer vi att knyta samman den internationella krisen för socialdemokratin med dess totala brist på alternativ till borgerlighetens EU-projekt.

Socialdemokratin och ”vänstern” (som de tidigare eurokommunistiska partierna kallas idag) saknade båda förmåga att formulera ett arbetaralternativ till EU. De förmådde inte heller slå vakt om välfärds- och nationalstaten mot borgerlighetens över-statliga EU-projekt. När det gäller hållningen till EU, vars framtida inriktning är helt avgörande för välfärd och facklig styrka, har både socialdemokratin och vänstern bytt sida. De sluter numera upp bakom EU – tillsammans med borgerligheten. I detta nummer ska vi försöka visa hur denna kapitulation spelat en avgörande roll för den allt djupare krisen för socialdemokratin. Låt oss börja med att beskriva vad som utgör EU-projektets långsiktiga mål.

EU – Europas Förenta Stater
I nummer 96 beskrev vi hur EU omvandlats från ett defensivt projekt, efter slutet på andra världskriget, till dagens offensiva över-statliga projekt. EU handlar inte främst om frihandel. EU är ett politiskt projekt med väldigt långt gående mål. Ökad frihandel, däremot, skapas genom frihandelsavtal som det nu drygt 20 år gamla Nafta-avtalet mellan Kanada, USA och Mexiko. Eller de planerade frihandelsavtalen TTIP och TPP mellan USA och Europa respektive mellan USA, Australien, Japan och Malaysia, m fl. Handeln mellan länder fungerar utmärkt, under perioder med tillväxt, trots olika valutor och utan ofantliga överstatliga institutioner!

Låt oss jämföra EU-projektet med den Internationella Valutafonden (IMF). Ingen kan förneka IMF:s väldiga inflytande som dirigent av gigantiska mängder kapital. IMF kan inte bara tvinga små länder med bräcklig ekonomi, som Grekland, på knä. IMF kan fälla betydligt större byten. Ändå behöver IMF ingen överstatlig jättebyråkrati som EU-kommissionen, Europarådet, EU-parlamentet, en blivande EU-armé, osv, osv.

Låt oss understryka detta igen. EU-projektet handlar inte främst om frihandel. EU är huvudsakligen ett politiskt projekt – initierat, utvecklat och förankrat av de mest aggressiva och minst demokratiska delarna av den europeiska borgerligheten. Vi syftar på internationella banker och storföretag med intressen i andra världsdelar. Deras mål är att EU ska utmynna i ett ”Europas Förenta Stater” (EFS). Detta projekt kräver inte endast en gemensam valuta. Ett Europas Förenta Stater (EFS) kräver likartade ambitionsnivåer när det gäller skatter, välfärd och fackliga rättigheter. Dessutom krävs en samordning av lagstiftning och polisarbete samt en gemensam utrikespolitik och krigsmakt. För att nämna några nödvändiga förutsättningar för ett EFS.

Men den viktigaste förutsättningen av alla, för att EU-projektet ska kunna föda ett Europas Förenta Stater, är att Europas välfärds- och nationalstater – exempelvis Frankrike, Storbritannien, Tyskland, Österrike och Sverige – avvecklas! Denna, för många EU-anhängare chockerande sanning, döljs bakom patetiska paroller om att EU (även idag) skulle vara ett ”fredsprojekt”. Men bara diskussionen baseras på den naiva tron på EU som ett fredsprojekt, finns det inga som mer beredvilligt erkänner dagens problem med det ”demokratiska underskottet” än de som envetet strävar efter ett EFS. Självklart lovar vänster- och miljöpartierna att detta kommer att åtgärdas. Och åtgärderna mot det demokratiska underskottet är, som vi strax ska se, mer – mycket mer – av överstatlighet. Detta spel utgör en svart komedi.

SKRIV EN KOMMENTAR

Please enter your comment!
Please enter your name here