Demonstration mot EU inför folkomröstningen 1994. En ny folkrörelse behövs mot ett allt mer överstatligt EU.
Print Friendly, PDF & Email

Många ställer sig kanske frågan om överstatligheten verkligen måste utmynna i ett Europas Förenta Stater? Svaret är att EU måste röra sig åt detta håll. Det finns ingen lämplig ”mellanstation” där EU kan stanna av – där vi har ”lagom mycket EU”. Projektet måste antingen gå framåt – eller splittras. Det hela kan jämföras med att cykla! Tappar du styrfart rasar du omkull.

I EU:s fall beror det hela på de inbyggda spänningarna i projektet. Dessa beror dels på de väldiga skillnaderna i ekonomisk styrka mellan de olika medlemsländerna. Den gemensamma valutan innebar att de små och svaga nationerna snabbt tvingades skuldsätta sig hos de stora och starka nationerna och därför mer och mer förlorar sin självständighet. Därför skrotas nu tidigare försäkringar om att varje stat inom EU ska väga lika mycket genom att beslut ska fattas i enighet samt att oppositionella länder ska ha vetorätt.

Dels beror spänningarna inom EU även på de starkare nationernas ambitioner att EU ska kunna agera som en stormakt både i förhållande till Ryssland, mot Kina i Afrika samt i Mellanöstern. Detta kräver en EU-armé som backar upp en mer aggressiv utrikespolitik. Det krävs mer av överstatlighet för att skynda på denna process – och skapandet av ett EFS utgör i sig själva kulmen på den överstatliga utvecklingsprocessen. Överstatlighet är både själva målet i form av EFS och medlet för att nå detta mål!

Historien är ännu oskriven
EU:s utveckling mot ökad överstatlighet, på nationalstaternas ruiner, har periodvis mött motstånd. Motståndet har tagit sig olika uttryck över decennierna. Några exempel: Både Storbritannien och Sverige avstod ursprungligen från att ansluta sig till EU:s föregångare. Den svenska socialdemokratins övergång till borgerlighetens EU-projekt skedde inte förrän år 1990. Inför de båda folkomröstningarna i Sverige – om anslutning till EU respektive till eurozonen – uppstod breda folkrörelser som bekämpade överstatligheten. Kärnan i dessa rörelser bestod av Vänster- och Miljöpartierna. Men det gick med dessa båda partier som det tidigare gått med Socialdemokraterna. De bytte sida och kallar sig idag EU-kritker – vilket betyder EU-anhängare som ska förändra EU till det bättre. Men de kniper käft om att EU byggt upp egna militära styrkor med början redan 1992. Än mindre varnar de för ett Europas Förenta Stater. Deras hållning är förrädisk.

Utan överstatlighet, där bland annat Tyskland och Frankrike kunde sätta press på länder som Grekland med hjälp av IMF, Europeiska centralbanken och EU-kommissionen, finns risken att regeringar skulle lyssna för mycket på missnöjda invånare i ”sina” länder. Brexit är endast ett uttryck för missnöjet med utvecklingen. Missnöjet växer i en rad länder för att industrier och jobb försvinner till låglöneländer; för att låglönekonkurrens underminerar kollektivavtal efter EU:s östutvidgning; för att tidigare statliga monopol säljs ut med följd att privata företag gör miljardvinster samtidigt som servicen i många fall både blir sämre och dyrare. Motståndet mot EU-projektet har tilltagit i styrka efter den djupa ekonomiska recessionen 2007-2008 och i samband med flyktingvågen efter krigen i främst Afghanistan, Irak och Syrien.

I detta läge krävdes det att anhängarna till EU-projektet ryckte åt sig initiativet och pekade med hela handen åt medlemsstaternas regeringar. Här krävdes en kombination av inspiration och disciplin. Den enda riktning i vilken EU:s ledare kunde peka var mot mer av överstatlighet – i riktning mot ett EFS. Det var därför som EU-kommissionen lade fram sina långt gående förslag. De vill försöka förekomma att fler länder följer Storbritanniens exempel. Vi upprepar: Det som gäller för EU-projektet är framåt eller bakåt. Men att lova guld är en sak. Men än har EU-kommissionen inte levererat. Ännu finns inga tecken på att missnöjet med EU-projektets effekter minskar. Det görs stor sak av att Front Nationals ledare, Marine Le Pen, inte segrade i presidentvalet. Men detta var allmänt väntat. EU-projektet är fortfarande i gungning. Skillnaden är att de nu har visat sina kort mer öppet än någonsin.

EU-kommissionens utspel är brutalt och naket. I bästa fall lägger det en grund för en ny folkrörelse mot det EU-projekt som syftar till ett EFS.
■ Som demokrater måste vi bidra till en folkrörelse som försvar välfärds- och nationalstaten mot EU-projektet.
■ Som socialister och internationalister måste vi visa på ett alternativ till borgerlighetens Europas Förenta Stater.
■ Vi måste kräva en ny folkomröstning för eller emot svenskt EU-medlemskap.

I nästa nummer av NyA fortsätter denna artikelserie.

SKRIV EN KOMMENTAR

Please enter your comment!
Please enter your name here