År 2016 skedde 149 skjutningar i Malmö. Dessa resulterade i 31 skottskadade och 7 döda.
Print Friendly, PDF & Email

Stadsplanering är en fråga på liv och död. Under 2016 skedde 149 skjutningar i Malmö. Detta resulterade i 31 skottskadade och sju döda. Vi ska återkomma till detta. Men huruvida en stad befinner sig i en uppåtgående spiral, eller i en neråtgående spiral, är naturligtvis avgörande för de boende i staden. Detta både på ett indirekt sätt – men också på ett direkt sätt. Malmö är ett exempel på detta.

Industristaden Malmö. Under 80- och 90-talen drabbades Malmö av en kraftig avindustrialisering. Detta berövade Malmö en rad väl betalda industrijobb, vilket innebar ett direkt dråpslag mot staden. Men förlusten av exempelvis varvsindustrin, som Kockums, berövade även staden dess tidigare stolta identitet som industriproducent. Denna förlust av identitet innebar även ett indirekt dråpslag mot Malmö. Det ligger en kraft i en stark identitet. Detta gäller både för individer och sociala klasser, men också för byar, samhällen och städer.

På 1970-talet talades det om något som kallades för ”norrlandssyndromet”. Detta var en sorts depression som drabbade människor som växt upp i en liten blomstrande bygd med sågverk, jordbruk, skolor, post, bank, livsmedelsaffärer, bensinstation samt egen biograf. Sedan tvingas de, under hela sin livstid, bevittna nedläggningar. Först av biografen. Sedan följer post, bank och livsmedelsbutik. Och slutligen dråpslaget – skolan. Stojande unga röster hörs inte längre. Och dina barn tvingas flytta, på samma sätt som grannarnas, för att få jobb. Samhällets egna jordbruk och sågverk har också lagts ned. Detta skapade ”norrlandssyndromet”.

Idag är det inte bara norrländsk glesbygd som drabbas av identitetskriser. Det gör även stora industristäder som Malmö. Så vi har alltså ett dubbelt försvagat Malmö: dels vad gäller industrijobb, dels vad gäller identitet.

Invandringen. Parallellt med denna utveckling för ”det gamla Malmö” utgör invandringen en avgörande faktor för ”det nya Malmö”. Malmö är en unikt invandrartät stad. Hela 32 procent av dagens befolkning är födda i utlandet. För ytterligare tolv procent av malmöborna är båda föräldrarna födda i utlandet. Det innebär att 44 procent av malmöborna har en ”utländsk bakgrund”.

Vad händer då när dessa två trender möts? En gammal industristad, där industrierna är på väg bort tillsammans med identiteten, möter en invandring som knappt någon annan stor- eller medelstor svensk stad sett maken till. Svaret är enkelt: det uppstår en dubbel segregering och växande sociala spänningar. Det finns dels en klassmässig uppdelning, dels en uppdelning mellan svenskar och invandrare. Men i verkligheten är det mer komplicerat än så.

Klass och invandring i komplicerad väv.Till de som etablerat sig på arbets- och bostadsmarknaden hör i första hand etniska svenskar. Till dessa ska läggas invandrare som bott här under årtionden och också etablerat sig. Bland de som inte lyckats etablera sig på arbets- och bostadsmarknaden är de som är födda utomlands överrepresenterade. Men det finns också många som är födda i Sverige, med invandrarbakgrund, som inte lyckats etablera sig. I detta återfinns segregeringen.

Det vore en verklig överförenkling att säga att de sociala spänningarna i Malmö beror på motsättningen mellan arbetare och ”de rika”. Istället vävs de klassmässiga motsättningarna samman med motsättningar mellan svenskar och invandrare. Detta speglas i att de sociala spänningarna i väldigt stor utsträckning står mellan de arbetande (som har råd att bo där de vill bo och har fasta ”vita” jobb med hög eller medelhög inkomst) och de som inte har lyckats etablera sig på arbets- eller bostadsmarknaderna. Denna uppdelning återspeglas, och förstärks, via boendet. Och numera också i stadsplaneringen.

Vi får alltså a) en liten grupp rika, b) en relativt ekonomiskt stark medelklass, c) en utsatt arbetarklass som känner sig hotad av d) en växande grupp som saknar fotfäste på arbets- och bostadsmarknaderna samt i livet som helhet. Det är arbetarklassen som känner sin ställning mest omedelbart hotad. Därför får SD så många arbetarröster i Malmö. Detta är inte svårt att förstå (se sid 6).

Segregeringen – Malmös verkliga gissel

Både i Malmö och i Umeå, samt en rad andra svenska kommuner, har de styrande satsat på skrytprojekt för att, så att säga, ”rädda staden in i framtiden”. Vi kan nämna konserthuset Malmö Live, som kostade 1,3 miljarder, som ett exempel. Både i Malmö och i Umeå har dessa satsningar misslyckats. Skillnaden vad gäller konsekvenserna av dessa misslyckanden är väldigt stor. I Umeå, en gynnad stad, blir effekten att målet att få ned barngruppernas storlek i förskolan till 15 barn/grupp fördröjt.

I Malmö uppstår en helt annan typ av problem. Under 2016 skedde alltså 149 skjutningar i Malmö som resulterade i 31 skottskadade och sju döda. Malmös polismästare tror att 2017 kan bli lika våldsamt. År 2016 skedde 3,4 mord per 100 000 invånare i Malmö. Detta är dubbelt så många som i Paris och över tre gånger så många som i Berlin.

I Malmö är stadsplaneringen verkligen en fråga på liv och död – i vilken de styrande politikerna har kapitulerat. Politikerna har helt enkelt gett upp kampen mot segregeringen. Som vi beskrev i förra numret arbetar politikerna medvetet för att skapa en bit Malmö som är till för den lilla gruppen rika samt för medelklassen. Det övriga Malmö överges. I synnerhet de boende i de utsatta och invandrartäta områdena.

LEAVE A REPLY

Please enter your comment!
Please enter your name here