Jeremy Corbyn och Labour möttes av en entusiasm utan motstycke under valkampanjen.
Print Friendly, PDF & Email

Detta var den bästa parlamentsvalkampanj för Labour som jag deltagit i någonsin. Vi möttes av en entusiasm utan motstycke på torg och i bostadsområden. Folk gav tummen upp och tutade med sina bilar till stöd för oss som bar röda rosetter (som symboliserar Labour).

■ Den borgerliga pressen var full av smädelser mot Labour och dess ledare Jeremy Corbyn. På valdagen hade tidningen The Sun en förstasidesrubrik som löd: ”Släng inte Storbritannien i pappers-Corb-en – rösta Tory om du inte vill ha en terroristvän som står beredd att öppna gränserna och höja skatterna som premiärminister”.
■ Mot slutet av valkampanjen tog Torypartiet till rena lögner för att förmå människor att inte rösta på Labour. Några få dagar före valet hittade de exempelvis på att Labour ville införa en ”trädgårdsskatt”!
■ Tories valmanifest var ofinansierat och otydligt. Hela valkampanjen präglades av att Tories vacklade än hit, än dit, och tvingades backa på flera frågor – bland annat när det gäller en hårt kritiserad avgiftshöjning för de som är i behov av äldreomsorg.
■ Tory-ledaren Theresa Mays offentliga framträdanden beskrevs oftast som ”robotlika”. May fick också kritik för att hon vägrade ställa upp på en offentlig valdebatt med Jeremy Corbyn.
■ De två terrorattacker som skedde under valkampanjen, som borde ha inneburit ett ökat stöd för den sittande Tory-regeringen, slog även de tillbaka mot Tories. Detta då de innebar att uppmärksamheten riktades mot Tories nedskärningar på polisen, som inneburit 19 000 färre poliser sedan 2010 – något som Theresa May var personligen ansvarig för under sin tid som inrikesminister.

Tories Storbritannien år 2017 präglas av soppkök, hemlöshet och människor som tvingas ligga och vänta i timmar på akutsjukvård. Socialhjälpen är i kris och sjukvården går på knäna. Det råder en ökande brist på bostäder som vanliga arbetande familjer har råd med. Åtstramningarna och den stagnerande levnadsstandarden ser ut att fortsätta ”för evigt” så länge Tories sitter vid makten.

Labourpartiets valmanifest innehöll egentligen ett ganska måttfullt socialdemokratiskt program. Men då det var fritt från den ängsliga attityd och stöd för ”lättare” åtstramningar som präglat tidigare Labourledare framstod det som en frisk fläkt som vi kunde stödja utan förbehåll. Programmet visade på ett tydligt alternativ till Tories åtstramningspolitik och slog verkligen an en sträng hos många väljare.

Valresultatet visar att Jeremy Corbyns politik gått hem hos många arbetare, som insett det finns ett val mellan hopp eller förtvivlan. Tories har gjort ett medvetet val att bedriva åtstramningspolitik och minska välfärdsstaten – det är ingen ekonomisk oundviklighet. Nu finns det ett verkligt alternativ i form av Labours program ”för de många, inte de få”.

Labour ökade sitt väljarstöd med nästan tio procentenheter, även om det givetvis förekom regionala variationer. Detta var den största ökningen i väljarstöd för Labour sedan valet 1945. Då hade inget val genomförts sedan 1935 och mycket hade hänt sedan dess (så som Andra Världskriget).

Det goda valresultatet uppnåddes trots att byråkratin inom Labourpartiet präglades av en pessimism och konservatism som innebar att en stor del av valarbetet koncentrerades till att försvara riksdagsplatser i helt säkra valkretsar istället för att utmana Tories i valkretsar där resultatet var mer ovisst. Enligt tidningen The Independent skulle 2 227 strategiska röster ha räckt för att Jeremy Corbyn skulle ha blivit premiärminister. (Detta beror på det brittiska valsystemet, där den kandidat som får flest röster blir vald till parlamentet. Alla andra kandidaters röster, oavsett hur många de fått, blir i praktiken ”värdelösa”.) Den fråga alla bör ställa sig är dock om Labourbyråkratins agerande enbart berodde på konservatism. Bloggen The Skwawkbox har presenterat fakta som tyder på att byråkraterna medvetet kan ha försökt sabotera valkampanjen i vissa nyckeldistrikt där valresultatet stått och vägt.

United Kingdom Independence Party (UKIP) gjorde ett uselt val och tappade sitt enda mandat i parlamentet. Valnederlaget har skapat oreda i partiet och dess framtid är oviss. Värt att notera är att många arbetare som röstade för Brexit verkar ha återvänt till Labour istället för att gå över till Tories. I slutänden så vet de att Tories utgör borgerlighetens parti.

Liberaldemokraterna, som regerade tillsammans med Tories åren 2010-2015, ser ut att fortsätta att vara ett minoritetsparti i opposition. De har straffats hårt av väljarna för sitt stöd till Tories åtstramningspolitik.

Nästan två miljoner unga registrerade sig för att rösta. Av dessa röstade en överväldigande majoritet på Labour. Detta politiska uppvaknande måste vårdas inför framtiden. Sociala medier spelade en roll i att underminera den borgerliga pressens stöd för Tories.

Tories har inga svar när det gäller deras politik i Brexitförhandlingarna. Hur ska de ställa sig till den gemensamma jordbrukspolitiken, den gemensamma fiskepolitiken, landgränsen på Irland, Gibraltar, jobben, fackliga rättigheter, miljöskydd, konsumentskydd? Listan är lång. Labour måste avslöja dessa brister och angripa Tories.

Det råder en fortsatt splittring när det gäller synen på Brexit mellan storstäderna, å ena sidan, och gamla arbetarklassområden i Midlands och norra England, å den andra. Andelen som uttryckte sitt missnöje genom att rösta för att lämna EU var större i de delar av landet som avindustrialiserats i decennier. Labours valkampanj innebar att de arbetare som röstat för att stanna kvar i EU och de arbetare som röstat för ”Brexit” kunde enas kring samma valprogram.

Labourhögerns parlamentsledamöter i de gamla arbetarområden som röstade för att lämna EU har tagit arbetarrösterna för givna. De har inte ens diskuterat frågor som berör förlusten av trygga och fasta jobb och tillkomsten av olika typer av tillfälliga anställningar för ungdomar. De verkar inte ens ha märkt att detta har hänt mitt framför näsan på dem. Men även dessa ökade sitt stöd i och med Corbyns rikstäckande kampanj.

Stämningen bland Labourpartiets medlemmar 2015 var att partiet behövde en förändring i grunden. Den nyliberala ”New Labour”-eran var över. Medlemmarna valde Jeremy Corbyn till partiledare.

I år skedde en stor förändring i medvetenheten hos stora delar av väljarkåren. Många uppfattar att nyliberalismen misslyckats. Levnadsstandarden för arbetarna har sjunkit i ett decennium för första gången på 200 år och kommer troligen att sjunka ytterligare. Miljoner väljare har röstat för ett alternativ.

Detta är en stor förändring. Till de pågående ekonomiska problemen läggs nu en politisk kris som orsakats av Tories självförvållande förlust i valet. De har tappat kontrollen över en instabil situation. Vad som helst kan hända. Theresa May kommer att tvingas avgå – troligen förr snarare än senare. Det är sannolikt att det blir ett nyval inom ett år. Tories försöker desperat att skapa något slags koalition med det nordirländska Democratic Unionist Party. De kommer att ställa höga krav men innebär ingen grund för en stabil regering.

Många av det gamla gardet inom partiet motsätter sig fortfarande rörelsen bakom Jeremy Corbyn. Det finns också ett starkt motstånd inom partibyråkratin. Allt för många kommunfullmäktigeledamöter och parlamentsledamöter ser sina poster som livstidsjobb och är oemottagliga för förändringar i de politiska stämningarna.

För oss är krisen en möjlighet. Det finns en bred stämning för radikala förändringar. Socialistiska lösningar kan presenteras som ett seriöst alternativ till bredare skikt av befolkningen. Vi måste ta tillvara på denna möjlighet.

SKRIV EN KOMMENTAR

Please enter your comment!
Please enter your name here