Print Friendly, PDF & Email

(S) måste försvara välfärden – som brittiska Labour

Vi fortsätter artikelserien om arbetarrörelsens framtid.
Emmanuel Macron, och hans nybildade parti ”Republiken på marsch”, har vunnit två förkrossande segrar under maj och juni i år. Först segrade Macron med två av tre avgivna röster i det franska presidentvalets andra omgång. Därefter erhöll hans ”Republiken på Marsch” över 43 procent i den andra valomgången i det franska parlamentsvalet.

Mycket har skrivits om hur de två politiska rörelser, som dominerat fransk politik under så många decennier, har kastats ut från de allra finaste politiska rummen. Detta är analysens A-B-C. Men alfabetet har fler bokstäver. Låt oss använda dessa för att fortsätta vår beskrivning av varför de en gång så starka, demokratiska socialistiska, partierna håller på att reduceras till endast ett bihang till den ena av borgerlighetens två delar. Vi definierade dessa två delar av borgerligheten i vårt förra nummer. Den ena vill slå vakt om nationalstaten. Den andra och mest aggressiva delen av borgerligheten, med imperialistiska ambitioner, vill vidareutveckla EU-projektet till ett Europas Förenta Stater med egen skatteuppbörd och egen krigsmakt. Det är denna, borgerlighetens mest aggressiva del med imperialistiska ambitioner, som de socialdemokratiska partierna har förvandlats till ett bihang åt.

Borgarnas utomparlamentariska styrka
Borgerligheten är inte detsamma som det vi i vardagligt tal brukar benämna ”borgarpartier”. Till den verkliga borgerligheten räknar vi först och främst ekonomins giganter. Vi avser de större varu- och tjänsteproducerande företagen samt dirigenterna av kapital – som banker och övriga kreditinstitut. En speciell del av big business består av ”big media”. Till borgerligheten räknar vi även den mäktiga ämbetsmannakår som utgör ryggraden i rättsväsendet, skattemyndigheten och den administration som verkställer de inrikespolitiska besluten. Även utrikespolitikens diplomater, militärens officerskår samt polisens högre befäl ser vi som delar av borgerligheten. Under de senare decennierna har borgerligheten ”berikats” med en mer effektiv hemlig polis utrustad med avläsnings- och avlyssningsmöjligheter som deras föregångare endast kunde drömma om. Samt i form av ämbetsmän från EU-projektets korridorer.

Idén att statsmaskineriet skulle vara neutral faller på statsskulden – som kontrolleras av big business. Det är via statsskulden som ”staten och kapitalet sitter i samma båt”. Slutligen får vi inte glömma katolska kyrkans kardinaler och biskopar.

Borgerligheten utgörs alltså av en väldig utomparlamentarisk maktapparat. Denna makt, byggd på ägande och kontroll av kapitalrörelser, behöver inte stå till svars inför befolkningen genom några allmänna demokratiska val. Men trots detta når dess väldiga tentakler in i varje vrå av samhället. Samtidigt håller sig borgerligheten med politiker och partier – precis som arbetarrörelsen. Dum vore den väl annars.

Men det finns en stor skillnad mellan arbetarrörelsen och borgerligheten. Arbetarna har historiskt sett haft ett äktenskapsliknande förhållande till sina organisationer och traditioner i form av partier och fackföreningar. Detta eftersom partier och fackföreningar, vanligtvis, varit de maktstrukturer som arbetarklassen kunnat skapa. Men borgerlighetens egentliga makt ligger i ägande av kapital, och via detta (samt ett sedan drygt hundra år utvecklat nätverk av giftermål och släktskap) i kontrollen av statsmaskineriet. Denna utomparlamentariska makt, och de möjligheter till utomparlamentariska kampmetoder som denna makt ger, innebär att borgerligheten har ett väldigt annorlunda förhållande till sina politiska representanter. Det påminner mer om en otrohetsaffär eller en skilsmässa än om ett arbetarrörelsens livslånga äktenskap. Vi kan inte nog betona att borgerlighetens verkliga makt ”sitter i väggarna” och inte i allmänna demokratiska val. Detta skapar borgerlighetens osentimentala och flexibla hållning till sina politiker och partier, där mycket snabba byten kan ske, då detta behövs. Låt oss visa detta med två exempel nedan.

Borgerlighetens politiska flexibilitet
Italien: Vi såg ett verkligt dramatiskt exempel på en politisk otrohetsaffär (riktad mot det italienska folket) i början på 1990-talet. Kristdemokraterna (DC) hade styrt Italien sedan andra världskrigets slut. Sedan början på 1960-talet styrdes landet av DC tillsammans med socialistpartiet PSI. Detta höll den verkliga oppositionen, kommunistpartiet PCI, borta från makten. I början av 1990-talet visade det sig att kristdemokraterna, och deras allierade i socialistpartiet, var helt korrumperade. Deras ledare anklagades för kontakter med maffian, mutor och mordförsök. I det politiska vakuum som uppstod efter denna gigantiska korruptionsaffär, med djupa förgreningar långt in i statsapparaten, borde vägen ha legat öppen för ”Vänsterdemokraterna”. Men detta socialdemokratiska parti – resultatet av en radikal omvandling av PCI – en gång västvärldens största kommunistparti – var självklart inte borgerlighetens politiska favoriter. Borgerligheten kastade därför fram affärsmannen och mediamogulen Silvio Berlusconi. Denne figur bildade, med bistånd från delar av borgerligheten och sitt eget mediaimperium, ett nytt parti kallat ”Forza Italia”.

Efter endast två månader sedan Berlusconi påbörjat sin politiska karriär utsågs han av Italiens president till regeringschef (konseljpresident). Sedan dess har Berlusconi varit en central gestalt i italiensk politik under nästan två årtionden fram till dess han avgick i slutet av 2011. Berlusconi hade, liksom president Donald Trump, ingen tidigare politisk erfarenhet. Han kom från affärsvärlden och har som politiker ständigt omgivits av turbulens i form av rykten och juridiska processer. Samtidigt har Berlusconi inte saknat folkligt stöd. Chocken över att maffian, under många årtionden, haft en sådan kontroll över den politiska makten i Italien gjorde att den politiska turbulensen kring Berlusconi framstod som rätt mild i många italienares ögon.

Österrike: Borgerligheten visade en stor flexibilitet även i samband med presidentvalet i Österrike i fjol. I brist på en egen kandidat av traditionellt snitt drog den sig inte för att göra en tidigare ledare för De Gröna, nationalekonomen Alexander Van der Bellen, till ”sin” kandidat. Denne segrade i valet och säkrade därmed presidentposten åt landets borgerlighet. Socialdemokraterna, vars enda maktstruktur vid sidan av själva partiväsendet utgörs av fackföreningarna, reducerades till att agera stödparti åt borgerlighetens Van der Bellen i kamp mot det nyreaktionära Frihetspartiet. Detta öde, att reduceras till ett stödparti åt en av borgerlighetens två flyglar, drabbar nu socialdemokratin i en rad länder. Som vi försökte visa i förra numret riskeras en sådan situation även i Sverige. Socialdemokrater som går i borgerlighetens ledband riskerar att utplånas. Låt oss med detta i ryggen återvända till valet i Frankrike och titta på valet i Storbritannien.

LEAVE A REPLY

Please enter your comment!
Please enter your name here