Print Friendly, PDF & Email

De två traditionella blocken i svensk politik kan kämpa med varandra om regeringsmakten. Å ena sidan. Å andra sidan har dessa båda block väldigt många gemensamma intressen. Det gäller i denna skandalaffär och i många andra frågor. Detta leder gärna, som antytts, till att locket läggs på. Låt oss ta med ytterligare ett citat från Inga-Britt Ahlenius debattartikel på Svt Nyheter: ”Jag har arbetat 17 år i regeringskansliet, varav en period också som statssekreterare. Det är mig faktiskt en gåta hur det är möjligt att statsministern under 1 ½ år undanhålls en så viktig information som den om vad som inträffat i Transportstyrelsen”.

Det finns saker som kanske aldrig blir kända. Men för hederns skull måste följande skrivas: Författaren till dessa rader kan omöjligt tro på att Stefan Löfven informerades om säkerhetsskandalen först efter 1½ år. Jag anser det självklart att Anna-Kinberg Batra, Annie Lööf, Jan Björklund och Ebba Busch Thor är av samma uppfattning, liksom en majoritet av journalisterna på alla medier samt större delen av Sveriges befolkning.

Men S, MP, M, C, L och KD har gemensamt beslutat att dra gränsen för den politiska debatten och för allmänhetens insyn vid den punkt där kritik kan riktas mot olika ministrar för att de inte informerat statsministern – men där bäraren av statsministerämbetet själv inte får ifrågasättas. Om detta är hela det politiska etablissemanget eniga. När Stefan Löfven kände till vad har dock troligen inte spelat någon roll för hanteringen av säkerhetsläckorna. Vi vet ju numera att Fortifikationsverket skickade ritningar över tusentals svenska militärbyggnader till Kina för digitalisering via en upphandling åren 2012-2013 hos ett företag med det ”förtroendeingivande” namnet Åkej AB. Men återigen: Jag kan omöjligt tro på att Stefan Löfven informerades om säkerhetsskandalen först efter 1½ år. Fiat justitia, pereat mundus (”Varde rättvisa, om så jorden går under”).

De traditionella partierna kan inte hantera SD
Situationen förvärras av att partierna i de traditionella politiska blocken inte kan hantera Sverigedemokraterna. Återigen: En öppen redovisning av allt som lett fram till ”haveriet” skulle sannolikt visa att skandalen beror på klandervärda beslut begångna både under Alliansens tid vid makten och under den nuvarande regeringen. Vilka skulle tjäna på att sanningen kom fram – utom Sveriges tio miljoner invånare? Inte Vänsterpartiet. Jonas Sjöstedt och den övriga ledningen för V är alldeles för sugna på ministerposter för att kunna utkräva ett verkligt ansvar. Alliansen och SD riktade misstroendevotum mot tre ministrar där den som vägde minst var Anna Johansson. Det var mot henne – och inte mot någon annan – som även Sjöstedts parti slog till. Ett misstroendevotum mot en nästan okänd minister är V-lagom (uttalas ”vlagom”).

De enda som skulle tjäna på en helt öppen redovisning är SD. Inte för att Åkessons parti har högre moral än de övriga utan för att de hållits utanför och därför har rena händer. I denna fråga.

Samhällskontraktet sägs upp
Finns det andra vinnare på denna situation än SD? Nej. Har det politiska systemet i Sverige lärt sig hantera situationen med tre block? Nej. Finns det någon seriös, och allmänt accepterad, analys av varför SD har gått framåt på ett unikt sätt i svensk politisk historia? Nej.

Å ena sidan har vi ett politiskt system där hjulen går allt trögare. Å andra sidan undermineras samhällets strukturer på ett sätt som skapar nya och väldigt stora problem (problem – inte utmaningar). Vi avser a) avindustrialisering, b) uppluckring av trygghetssystem som pensioner och nedskärningar inom välfärd som skola, sjukvård och äldreomsorg, c) utveckling mot två parallella samhällen där en växande andel av befolkningen påverkas av sharialagar med ökad boendesegregering och hedersförtryck i kölvattnet, d) en arbetsmarknad där främst löner och arbetsrätt luckras upp för LO-grupperna genom låglönekonkurrens men som också präglas av ökad segregering.

När det allt sämre fungerande partisystemet konfronteras med uppluckrade samhällsstrukturer blir regeringskrisen, i riksdagens instängda värld, endast en avspegling av en djupare kris för Sveriges hela politiska system. Det talas ibland om samhällskontraktet. I Sverige har detta informella kontrakt mellan fackligt organiserade löntagare å ena sidan, och folkvalda politiker tillsammans med arbetsgivare å den andra, lite förenklat haft följande innebörd: de arbetande jobbar, betalar skatt och sköter sig. Som motprestation förväntar de sig att politikerna och arbetsgivarna ska tillhandahålla jobb, utbildning och olika former av trygghet – vid ålderdom, och sjukdom, i hemmet och ute på gatan. Makthavarna måste, delvis, låta de arbetande påverka samhällsutvecklingen.

Men när de med makt – politiker och arbetsgivare – inte klarar sin del av samhällskontraktet kommer även de arbetande (och de arbetslösa) att säga upp sin del av kontraktet. Sverige befinner sig just nu i denna process. Därför befinner sig inte Sverige endast i en regeringskris. Det handlar om en djupare kris – om en kris för hela det politiska systemet. De som säger att Sverigedemokraterna är partiet för alla de som säger upp samhällskontraktet har fel. Men Sverigedemokraterna är definitivt ett påtagligt uttryck för just detta. Socialdemokratins tillbakagång är kanske det allra tydligaste uttrycket för det politiska systemets kris. Självklart hänger dessa två partiers utveckling ihop. Frågan är hur?

Krisen för hela det politiska systemet
Socialdemokratin har inte endast blivit mindre som parti. Denna en gång så stora och folkliga rörelse håller även på att tappa sin politiska och sociala identitet. Partiet agerar som om det helt saknade förståelse för strategi.

Löfvens regeringsombildning var en taktisk triumf. Han skickade tillbaka ansvaret för regeringskrisen i knät på borgerligheten. Hans metod att låta två ministrar säga upp sig själva, och samtidigt ta strid på den ”minst skyldige” och populäre försvarsministern Peter Hultqvist, gjorde att en spricka kunde anas inom Alliansen. Sprickan står mellan M och KD å ena sidan som verkar beredda att ”ta makten” med hjälp av SD, och Centern och Liberalerna å andra sidan som i Almedalen bedyrade att de aldrig regera på ett SD-mandat. Detta var alltså ett lysande partitaktiskt drag av Löfven – inne i riksdagen. Däremot är det ingen som vet om det kommer att lyckas.

Kanske lyckas Löfven splittra Alliansen och kan bilda den blocköverskridande koalitionsregering han länge strävat efter baserad på S, C, L och MP. Även om detta skulle framstå som en triumf för Löfven så är detta inte fallet. Centern är inte endast ett stort parti idag. Centern är det parti som mest hänsynslöst vill använda flyktingar och arbetskraftsinvandring för att slå sönder kollektivavtalens lägstalöner och turordningsreglerna. (Under valrörelsen 2010 förde Centerns ungdomsförbund fram parollen ”Fuck facket forever”.) I en sådan koalition är det troligt att MP kommer att dras mot C och L. Skulle motsättningarna inom Alliansen skärpas och valresultatet leda fram till att S och MP bildade en blocköverskridande koalitionsregeringen tillsammans C och L kommer socialdemokratin troligen att behålla statsministerposten. Men Löfven skulle regera med en borgerlig och anti-facklig politik.

Socialdemokraterna lockas av tanken på att splittra borgerligheten. Men partiet verkar vara blint för att den svenska arbetarklassen har splittrats. Och inte mellan S och några kommunister. Arbetarna har splittrats mellan S och SD. Och skulden måste läggas på S. En blocköverskridande koalition med Centern skulle, med stor sannolikhet, skrämma iväg ännu fler arbetare från Socialdemokraterna till Sverigedemokraterna.

Socialdemokraternas strategi måste bestå i att återvinna arbetarna från SD och reducera detta partis roll så att svensk politik återigen endast består av två politiska block. Detta är den enda vägen för S att behålla statsministerposten och bilda en regering som kan driva partiets egen politik. Men Socialdemokraterna verkar inte inse behovet att driva en politik för att återvinna arbetarna. I vägvalet mellan att samarbeta med C och L, eller att satsa allt på att ena arbetarklassen genom att återvinna denna till socialdemokratin, tyder allt på att S väljer samarbetet med Annie Lööf och Jan Björklund. Denna strategi kommer att leda till att S krymper ännu mer väljarmässigt och även förlorar sin politiska identitet.

Detta socialdemokratiska vägval kommer att leda till återkommande regeringskriser. Detta skulle i sin tur mycket väl kunna leda till en följande utveckling på längre sikt:
1) Socialdemokraterna förblir små eller minskar ytterligare,
2) SD stabiliseras på dagens nivå eller blir ännu större,
3) de fyra övriga borgerliga partierna förblir små eller minskar även de ytterligare – kanske genom att KD faller ur riksdagen,
4) splittringen förstärks mellan M och KD på ena sidan och C och L på andra sidan,
5) vid någon punkt kommer antingen M och KD att bilda regering med hjälp av SD,
6) eller så kommer S och MP att bilda en blocköverskridande koalitionsregering tillsammans med C och L.

Självklart bygger dessa förutsägelser på att inget dramatiskt sker som förändrar den nuvarande politiska spelplanen på ett radikalt sätt. Exempelvis en ny djup ekonomisk nedgång av 2008-års magnitud eller genom en allvarlig upptrappning av spänningarna mellan USA och Nato på ena sidan och Nordkorea, Ryssland och Kina på den andra. Kanske med ett nytt kallt krig och kapprustning som följd.

SKRIV EN KOMMENTAR

Please enter your comment!
Please enter your name here