Print Friendly, PDF & Email

Det brittiska parlamentsvalet 2017 var lika delar stimulerande och utmattande. Det borgerliga Torypartiets premiärminister Theresa May hade utlyst nyval trots att hon upprepade gånger sagt att hon inte skulle göra det. Men Tories ledde stort i opinionsmätningarna och Theresa May trodde sig ha chansen att krossa Labourpartiet och dess ledare Jeremy Corbyn, som etablissemanget dömt ut som ”ovalbar”. Detta då Corbyn troligtvis är den mest vänsterinriktade partiledare som Labour någonsin haft.

Labour utkämpade valet på vad som egentligen var ett ganska begränsat reformistiskt program. Valmanifestet innebar dock ett tydligt brott med den nedskärningspolitik som Tories bedrivit. Corbyn och dennes ”skuggfinansminister” John McDonnell visade på att nedskärningspolitiken berodde på ett medvetet politiskt val (som gick ut på att låta arbetarna betala för den ekonomiska krisen) och inte på en ekonomisk nödvändighet.

Labours valmanifest var faktiskt inte ens rakt igenom ”Corbynskt”. Jeremy Corbyn har t ex under decennier varit motståndare till Storbritanniens kärnvapenprogram. Labours valmanifest innebar dock ett fortsatt stöd till brittiska kärnvapen, då detta var vad som beslutades på Labourkongressen 2016. Några av de viktigaste kraven i valmanifestet, som hade titeln ”För de många – inte för de få”, var följande:
■ En väldig ökning av de offentliga investeringarna
■ Ökade anslag till sjukvårdssystemet National Health Service som Tories gjort stora nedskärningar på
■ Bygget av en miljon bostäder på fem år, varav hälften ska vara subventionerade bostäder som även låginkomsttagare har råd att bo i
■ Avskaffa studieavgifterna
■ Minimilön på £10/tim för alla senast 2020
■ Stärkta rättigheter för löntagare
■ Förstatligande av bland annat järnvägarna

Alla krav var tydligt finansierade genom ökade skatter för de rikaste och för ”big business”. Valmanifestet skilde sig tydligt från Tories, som erbjöd ännu mer av de nedskärningar på välfärden och den minskade levnadsstandard för arbetare som kännetecknat deras styre sedan 2010.

Men trots att det var Corbyns valmanifest som låg bakom Labours valframgång så är det långt ifrån alla av de valda parlamentsledamöterna som stöder kraven. Sedan Corbyn valdes till partiledare 2015 har han varit i konflikt med Labourpartiets parlamentsgrupp. År 2016 röstade 172 parlamentsledamöter för ett misstroendevotum mot Corbyns ledarskap. Endast 40 ledamöter stödde honom. Detta ledde till ett nytt partiledarval och utlöste flera månader av förvirring och interna stridigheter inom Labour. När premiärminister May utlyste nyvalet blev Labour tagna på sängen, och det fanns aldrig någon egentlig tid för den majoritet av medlemmarna som stöder Corbyn att få fram nya parlamentskandidater som faktiskt representerar medlemmarnas åsikter och intressen. Därför blev det till stor del samma kandidater som tidigare som ställde upp även i detta val.

Följaktligen innebar det att en lång rad högervridna parlamentsledamöter – som förkastat Corbyns valmanifest – återvaldes på den våg av entusiasm som skapats av just Corbyn! Många högerkandidater var noga med att inte nämna Corbyns namn i sitt valmaterial och såg på kampanjen som en förtroendeomröstning om sina egna insatser som parlamentsledamöter. Men detta var bara strunt. Det fanns visserligen lokala variationer, men på riksplanet ökade Labour sitt röstetal med hela tio procentenheter! Detta berodde inte på enskilda högervridna parlamentsledamöters egna förträfflighet.

Detta var Labours största ökning mellan två val sedan 1945. Utan att på något sätt förminska Labours väldiga framgångar 1945, så måste det ändå påpekas att det vid detta tillfälle dels inte hade hållits något parlamentsval sedan 1935, dels hade mycket hänt mellan de två valen (som exempelvis Andra världskriget). De nio miljoner arbetare i uniform som hade stridit och besegrat Nazi-Tyskland var fast beslutna att skapa ett bättre samhälle för sig själva och sina barn efter kriget. Detta bidrog till den väldiga framgången för Labour 1945. Mot denna bakgrund var Labours framgångar i valet 2017 verkligen imponerande.

Under hela valrörelsen visade opinionsmätningarna på att Tories skulle vinna en jordskredsseger. Men under ytan skedde en rörelse bland väljarna, och i synnerhet bland de som ofta inte bryr sig om att rösta: ungdomarna. Tories hade gjort det så svårt som möjligt för unga att registrera sig för att rösta – väl medvetna om att de har svårt att vinna de ungas röster. Men 1,75 miljoner unga registrerade sig för att rösta – många för första gången någonsin. Det fanns nämligen, för första gången, något som var värt att rösta på.

Labour segrade som sagt inte i detta val. Men valframgången innebär att partiet skaffat sig ett gynnsamt utgångsläge för seger i nästa val. Sedan valet har stödet för Tories minskat ytterligare. I vissa opinionsmätningar leder Labour med hela åtta procentenheter! Ett av valframgångens största framsteg är dock att den slagit hål på den seglivade myten om att Jeremy Corbyn, och vänsterpolitik i allmänhet, inte kan vinna några val åt Labour. För tillfället är Corbyn oantastlig som ledare för Labourpartiet.

Kritiken och rygghuggen från Labours parlamentsgrupp har också tystnat – åtminstone tillfälligt. Många av dessa sitter i parlamentet tack vare Corbyns effektiva valkampanj. De flesta parlamentsledamöterna är dock fortfarande högervridna. Samtidigt är det några nya klasskämpar som valts in som parlamentsledamöter för Labour. Under New Labour-åren, under Tony Blairs och Gordon Browns ledning, utsattes alla parlamentskandidater för strikt granskning av partibyråkratin. Inte en enda ny vänsterkandidat valdes in i parlamentet åren 1997-2010.

Tillströmningen av nya medlemmar har fortsatt under valrörelsen. Labour närmar sig nu 800 000 medlemmar och 150 000 av dessa gick med under valrörelsen. Målsättningen är att nå en miljon medlemmar, vilket skulle innebära att Labour skulle utgöra det i särklass största socialdemokratiska partiet i Europa. Samtidigt manövrerar partibyråkraterna för att behålla kontrollen över apparaten. De fortsätter att göra utrensningar bland medlemmarna och för fram nya byråkratiska regler som syftar till att hindra alla nya och entusiastiska medlemmar från att rösta och ta på sig ansvarsuppgifter i partiet.

Nästa stora strid kommer troligen att äga rum på partikongressen i september. Högern håller fortfarande hårt i kontrollen över partiapparaten trots att den numerärt är svagare. En viktig stadgeändring som det kommer att bli strid om på kongressen är det s.k. McDonnell-tillägget (döpt efter Corbyns närmaste man, skuggfinansministern John McDonnell). Idag måste en kandidat till partiledarposten ha stöd av 15 % av parlamentsledamöterna. McDonnells förslag skulle innebära att gränsen sänks så att det enbart behövs stöd av 5 % av parlamentsledamöterna. När Corbyn kandiderade till partiledarposten 2015 var det vissa parlamentsledamöter som stödde hans kandidatur bara för att ”få en debatt om politiken”. Vissa av dessa ansåg att de varit ”idioter” när Corbyn väl blev vald. De skulle inte göra om samma misstag i framtiden. Corbyns ställning som partiledare är för tillfället obestridbar, men utan McDonnell-tillägget skulle en eventuell framtida efterträdare från vänsterkanten ha svårt att bli nominerad till partiledarkandidat.

Striden mot den gamla blairitiska högerfalangen inom Labour måste fortsätta.

Theresa May leder bräcklig Toryregering

Theresa Mays Toryparti fick fler ledamöter invalda i parlamentet än Labour, men lyckades inte vinna egen majoritet. Detta har försatt hennes regering i en svår position, i synnerhet då Storbritannien befinner sig mitt inne i komplicerade förhandlingar med EU om hur landet ska lämna unionen. Dessutom finns tecken på en inbromsning i ekonomin.

För att få till stånd en majoritet i parlamentet sökte May en allians med Democratic Unionist Party (DUP). DUP är ett protestantiskt parti från Nordirland, som har kopplingar till paramilitära organisationer som Ulster Defence Association, Ulster Volunteer Force och Red Hand Commandos.

DUP har även en bas bland protestantiska arbetare, då det inte finns något parti på Nordirland som representerar arbetarna som klass, som Labourpartiet. DUP har varit tuffa i förhandlingarna med Tories och bland annat krävt att få en miljard pund i subventioner till regionen. Det finns inga garantier för att denna cyniska uppgörelse, som ändå bara ger Tories tre mandats majoritet i parlamentet, kommer att hålla till slutet av mandatperioden.

Uppgörelsen med DUP har redan provocerat fram en väldig ilska i de walesiska och skotska parlamenten. Skälet är att Tories i åratal har sagt att de lokala självstyrena i Nordirland, Wales och Skottland inte kan få några ökade anslag på grund av åtstramningarna. Nu plötsligt har Nordirland fått en miljard pund! Under valkampanjen försökte Tories anklaga Labour för att ha ett ”magiskt träd som det växer pengar på” med tanke på alla satsningar som Labour föreslog i sitt valmanifest. Nu har Tories själva trollat fram en hel miljard pund – för att kunna muta DUP och rädda sitt eget skinn…

UKIP utraderat

Nästan fyra miljoner väljare hade röstat på United Kingdom Independence Party (UKIP) i valet 2015.

UKIP:s viktigaste fråga gick ut på att Storbritannien skulle lämna EU. Partiet flirtade även med främlingsfientliga idéer. UKIP hade stöd bland vissa arbetare. I valet 2017 kollapsade UKIP:s röstetal. Detta berodde till stor del på att deras viktigaste fråga förverkligats i och med att en majoritet av britterna röstade för att lämna EU (Brexit) i samband med folkomröstningen i juni 2016. De tidigare UKIP-väljarna förväntades gå över till Tories. Men så blev inte fallet. Många arbetare som röstat för Brexit i folkomröstningen röstade istället på Labour i parlamentsvalet.

LEAVE A REPLY

Please enter your comment!
Please enter your name here