Print Friendly, PDF & Email

Vi har i en rad artiklar visat på politiska trender i Europa som hänger samman. Den första är tillbakagången för de socialdemokratiska partierna i en rad europeiska länder. Tillbakagången håller på att reducera socialdemokratin till ett stödparti åt den traditionella borgerlighetens läger. Den andra politiska trenden i Europa utgörs av splittringen inom borgerligheten. Vi har dels den traditionella borgerligheten. Dess samlade strävan är att utveckla EU-projektet i riktning mot allt mer av överstatlighet där vissa går så långt att de vill bilda ett Europas Förenta Stater.

De viktigaste inslagen i den traditionella borgerlighetens politik består av en fortsatt nedmontering av skattefinansierad, offentlig, utbildning och sjukvård, försämrade ersättningar vid arbetslöshet, sjukdom samt pensioner. En avindustrialisering av Europa genom kapitalexport och förflyttning av industrijobb och produktion till länder som Kina, Indien och Brasilien. Ökad arbetskraftsinvandring i syfte att slå sönder kollektivavtal och arbetsrätt. Allt mer av överstatlighet genom likriktning av skatteuttaget via skattesänkningar, en gemensam valuta och bankunion. En militär upprustning kombinerat med ett ökat samarbete med den USA-ledda militäralliansen NATO.

Nyreaktionära borgare – för rasistisk nationalism
Situationen har skapat ett väldigt politiskt vakuum (tomrum) som har kunnat fyllas av en nyreaktionär borgerlighet. Detta är en politisk tragedi av gigantiska mått. Tragedin är ett resultat av den politiska oförmågan hos socialdemokratin, fackföreningarna och de tidigare euro-kommunistiska partierna (”vänstern”) att formulera ett demokratiskt socialistiskt alternativ till den traditionella borgerlighetens strävan mot ett Europas Förenta Stater. Den s.k. vänstern följer socialdemokratin i fotspåren lika lydigt som socialdemokratin följer i den traditionella borgerlighetens fortspår. Utvecklingen mot ett Europas Förenta Stater (EFS) innebär dock en resa där metoderna för att lösa problemen måste uppfinnas eftersom. Delar av borgerligheten anser att detta är en för äventyrlig väg att gå. Ingen vet ju vilka problem som kan dyka upp. Men nya ekonomiska recessioner (djupa nedgångar) som den 2008, eller nationella sammanbrott som det i Grekland, kan inte uteslutas. Därför anser delar av borgerligheten att ett EFS är alltför äventyrligt. Även den del av borgerligheten, ofta mindre och medelstora företag, samt delar av det politiska och statliga etablissemanget, motsätter sig en avveckling av de gamla nationerna som utgör deras maktbas. De förstår mycket väl den centralisering av den ekonomiska och politiska makten som skulle följa av ett Europas Förenta Stater. Och de ser sig själva som förlorare. Därför slår de vakt om nationen – men i en epok där nationalismen ständigt hotar att slå över i rasism. Detta är den ena sidan av den nyreaktionära borgerligheten.

Den traditionella borgerlighetens aggressivitet
Därför är splittringen inom borgerligheten reell. Det handlar inte om teater. Ställda inför denna opposition agerar den traditionella borgerligheten extremt aggressivt. De anklagar, på ett ofattbart fräckt och lögnaktigt sätt, alla som motsätter sig utvecklingen mot ökad överstatlighet för att vara protektionister och fiender mot all handel mellan olika länder.

Men handel mellan länderna kräver inga överstatliga organ. Ta Nafta – frihandelsavtalet mellan Mexiko, Kanada och USA – som trädde i kraft för snart 24 år sedan (i januari 1994). Detta frihandelsavtal krävde ingen ny gigantisk överstatlighet motsvarande en EU-kommission, ett EU-parlamentet, en europeisk centralbank, osv, osv, fast för Mexiko och Nordamerika. Det krävdes några namnteckningar. Detsamma skulle ha gällt för TTIP (ett annat av den traditionella borgerlighetens projekt), det hårt kritiserade frihandelsavtalet mellan EU och USA, som lagts på is efter det amerikanska presidentvalet.

Arbetarrörelsens elementära alternativ
Handel mellan länderna är i grunden något positivt. Men för att skapa detta krävs endast handelsavtal. Återigen: som Nafta har visat krävs ingen överstatlighet i form av EU-institutionerna. Överstatligheten har ett helt annat syfte, nämligen att avveckla välfärds- och nationalstaterna, och ersätta dessa med ett Europas Förenta Stater. Men ändå förmår inte socialdemokratin, fackföreningarna och de f.d eurokommunistiska partierna (vänstern) att formulera ett alternativ.

Det elementära alternativet vore ju att ta strid för följande: Nej till ett Europas Förenta Stater (EFS)! För ett europeiskt handelsavtal kombinerat med ett gränsöverskridande fackligt kollektivavtal, samt en gränsöverskridande arbetslagstiftning, som omfattar alla länder som undertecknat handelsavtalet.

Nyreaktionära förvrider EU-motståndet
I detta läge har den nyreaktionära borgerligheten fått fritt spelrum. Istället för att föra fram gränsöverskridande fackliga kollektivavtal, och en gränsöverskridande arbetsrätt, som alternativet till EU-projektets överstatlighet, har de kunnat odla en rasistiskt färgad nationalism. Ingen ska tro att inte de heller, i slutänden, kommer att dra sig för att angripa välfärdssamhället genom skattesänkningar och fackföreningsfientlig lagstiftning. Men, så länge den nyreaktionära borgerligheten befinner sig i opposition behöver den inte göra detta. Istället har de kunnat överta vad som tidigare varit paradfrågor för socialdemokratin och ”vänstern”.

I Frankrike har Front Nationals ledare, Marine Le Pen, lyckats framställa sig och sitt parti som de hårdaste kämparna mot EU:s överstatlighet. Inför valet i våras lovade hon exempelvis en folkomröstning, att omförhandla Frankrikes avtal med EU samt att återinföra francen (samtidigt som euron ska finnas kvar). Hon lyckades även framställa sig som den främsta försvararen av den offentliga sektorn, bland annat genom att angripa andra presidentkandidater för deras planer på hårda nedskärningar. Le Pen har beskrivit den traditionella borgerlighetens frihandelsavtal TTIP som en total katastrof, detta eftersom avtalet skulle öppna för storföretagen att inskränka rätten för Frankrike att stifta egna lagar. Le Pen har också angripit halveringen av industrijobb, sedan inledningen av den nyliberala epoken i början på 80-talet, detta genom att kalla den globala kapitalismen för ”den nya totalitarismen” samt för ett ”monstruöst system som endast några stora företag och banker tjänar på” (Dagens Samhälle nr 9/17). Slutligen har Le Pen även ifrågasatt den USA-ledda försvarsunionen Natos existensberättigande i detta århundrade (efter Sovjetunionens sammanbrott). Hon har följt upp detta genom att säga att Nato endast existerar för att tillgodose ”Washingtons” intressen i Europa. Istället vill Le Pen förbättra Europas relationer med Ryssland.

Grunden till denna politik har alltså Front National fått genom att överta politiska positioner som socialdemokratin, fackföreningarna och eurokommunisterna tidigare stått för. Sedan har de nyreaktionära blandat denna med en rasistisk nationalism främst riktad mot muslimska immigranter. Denna utveckling har vi även kunnat se i en rad andra länder i Europa. I exempelvis Nederländerna har nationalismen hos Geert Wilders Frihetsparti smält samman med våldsamma rasistiska angrepp på islam. Wilder vill inte endast stänga alla moskéer. Han vill även totalförbjuda Koranen som han jämför med Hitlers ”Mein Kampf”.

Men då socialdemokratin, facken och ”vänstern” lydigt traskar i den traditionella borgerlighetens spår har exempelvis partier som Front National fått ett mycket stort genomslag inom den franska arbetarklassen. Och även om det inte gick lika bra för Le Pen i detta val så har det nyreaktionära Front National sannolikt sin bästa tid framför sig. Den nyvalde president Emmanuel Macron har på mycket kort tid tappat stort i opinionen. Och detta redan i inledningen av sin period som president med sitt lösliga parti. Om socialdemokraterna, som i andra valomgången minskade från 9 miljoner väljare till cirka en miljon, fortsätter att dö sotdöden kommer Marine Le Pens stora chans att kunna komma i samband med nästa president- och parlamentsval i Frankrike år 2022.

Kamp om socialdemokratins identitet

Den kamp vi anar mellan utrikes- och försvarsministrarna handlar om den socialdemokratiska identiteten. Partiets utrikes- och försvarspolitik skapades under en period på cirka 20 år efter andra världskrigets slut. Sedan Nazi-Tyskland besegrats av Sovjetunionen tillsammans med USA och Storbritannien drogs nya skiljelinjer upp. Europa splittrades i ett ”Väst” och ett ”Öst” med skilda politiska och ekonomiska systemen. Samtidigt påbörjades en kapprustning. Då både den USA-ledda militäralliansen Nato och den av Sovjet ledda Warsawapakten hade utvecklat kärnvapen och kärnvapenbärare innebar kapprustningen för första gången i historien att ett krig skulle kunde utplåna hela mänskligheten. Mot denna bakgrund växte ”det kalla kriget” fram med kapprustning och ett ständigt närvarande kärnvapenhot.

Sverige ville inte ta ställning. En teori växte fram om en s.k. ”Tredje ståndpunkt” mellan stalinistisk diktatur i Sovjet och rå kapitalism med väldiga klass- och ras klyftor i USA. Detta kallades ”blandekonomi” och tog sig formen av ett högt skattetryck, utbyggd offentlig sektor och regleringar på bostadsmarknaden. Detta på hemmaplan. När det gällde utrikes- och försvarspolitiken var det ”alliansfrihet i fred för neutralitet i krig som gällde”. För att leva upp till detta satsade Sverige på en stor värnpliktsbaserad men defensivt inriktad armé.

Idag låtsas ingen längre att Sverige har någon ”blandekonomi”. De sista ”troende” försvann i samband med EG-anslutningen. Men på sina håll inom S har uppfattningen levt kvar (skapad i slutet på 1950-talet) om att Sverige har en speciell roll att spela när det gäller arbetet för fred och nedrustning. Om nu strävan efter ett totalförbud mot kärnvapen tvingas ge vika för behovet av goda relationer med Nato försvinner också en av de sista resterna av den särskilda socialdemokratiska identitet som växte fram efter slutet på andra världskriget.

LEAVE A REPLY

Please enter your comment!
Please enter your name here