EU har nyligen kommit överens om en kommande förändring i det s.k utstationeringsdirektivet. Dagens utstationeringsdirektiv innebär att medborgare i EU-länder med betydligt lägre lönenivåer än i Sverige kan arbeta till minimilön då de kommer hit, vilket leder till en negativ utveckling för lönenivåerna i landet. Det är framförallt byggbranschen och transportbranschen som drabbats av detta. De förändringar som nu föreslås innebär att lika lön för lika arbete ska gälla och att personer kan vara utstationerade som mest 18 månader i sträck.
Detta är en framgång för byggnadsfacken. De byggarbetare som är utstationerade i Sverige från andra EU-länder ska alltså ha sina löner i nivåer med övriga svenska byggnadsarbetare. Därmed försvinner lönedumpningseffekten som råder idag, vilket är ett stort kliv i positiv riktning. Det var just kring lönenivåerna för utstationerade arbetare som en av 2000-talets mest uppmärksammade fackliga konflikter stod – den s.k Vaxholmskonflikten eller Laval-konflikten 2004-2005. Det lettiska byggföretaget Laval, som byggde en skola i Vaxholm, vägrade teckna svenskt kollektivavtal. Byggnads försatte därför företaget i blockad. EU-domstolen ansåg dock att fackets stridsåtgärder stred mot EU-rätten och dömde Byggnads till skadestånd.
Med de ändringar i utstationeringsdirektivet som nu föreslås är det inte osannolikt att EU-domstolens beslut i Laval-konflikten hade sett annorlunda ut. Det återstår dock att se hur förslaget kommer förändras under de avslutande diskussionerna innan ett beslut faktiskt klubbas.
De borgerliga partierna och Svenskt Näringsliv är negativa till överenskommelsen. Dels förnekar de förekomsten av lönedumpning, utan menar rentav att lönerna i de mest utsatta branscherna ökar kraftigt. Dels hävdar de att utländska byggföretag kommer bryta mot reglerna, så att det egentligen inte spelar någon roll vilka regler som gäller. Innebörden av de nya reglerna är att exempelvis Byggnads kan anmäla fuskande utländska företag till Arbetsdomstolen utan att själva riskera böter, vilket har hänt förr.
Transportbranschen är dessvärre undantagen från överenskommelsen. Detta är en stor svaghet i det nya direktivet. Motiveringen är att denna bransch istället ska regleras i en egen EU-lagstiftning. Men där har förhandlingarna inte alls kommit lika långt som när det gäller utstationeringsdirektivet. En annan negativ del av förändringarna är att de inte ska börja gälla förrän fyra år efter att frågan är färdigförhandlad, vilket ännu inte har skett. Detta lägger en osäkerheten över hela förslaget. Men skulle det förslaget bli verklighet skulle de svenska kollektivavtalens ställning stärkas avsevärt.