Print Friendly, PDF & Email

Det som utspelas mitt framför våra ögon är ett stycke stor och dramatisk nutidshistoria. Det handlar om att de politiska huvudaktörer som skapat och sedan burit upp de olika former av folkstyre som existerat i Europa under drygt 70 år – sedan slutet av andra världskriget – befinner sig i ett tillstånd av kris. Eller rör sig mot en kris. Det handlar i första hand om Socialdemokraterna.

Raden av socialdemokratiska valnederlag pekar inte på business av usual. Deras valnederlag är så många och så stora att just ordet kris är berättigat. I valet till den tyska förbundsdagen gjorde det socialdemokratiska partiet (SPD) sitt sämsta val sedan kriget med stöd från endast var femte väljare. Utvecklingen i Tyskland är särskilt viktig. SPD är på många sätt den europeiska socialdemokratins moderparti.

I juni nästan utplånades SPD:s socialdemokratiska motsvarighet i Frankrike. I den andra och avgörande valomgången i det franska parlamentsvalet erhöll Socialistpartiet under 6 procent och endast cirka en miljon väljare. Detta ska jämföras med valresultatet för fem år sedan då motsvarande siffror för de franska Socialistpartiet låg på 41 procent och nästan 9,5 miljoner väljare. Vi kan även nämna socialdemokraternas valresultat i Norge som allmän kallas för en katastrof. Partiets andel av väljarkåren i Stortingsvalet föll till drygt 27 procent från att ha legat nära 31 procent.

Så här skulle vi kunna fortsätta uppräkningen i land efter land. Men dessa exempel åskådliggör tydligt det vi vill visa, nämligen på krisen för de socialdemokratiska partierna. Eller på krisen för arbetarrörelsen (För en mer fyllig redogörelse – se ruta sida 5).

Borgerligheten splittrad och osäker
Borgerligheten har drabbats av en allvarlig spricka. Sprickan handlar om ifall EU:s överstatlighet ska utvecklas vidare, mot ett Europas Förenta Stater (EFS), eller inte. En utveckling mot ett EFS kan endast ske på välfärds- och nationalstaternas ruiner. Detta kan få de flesta att tveka.

Utvecklingen har skapat två osäkra flyglar inom borgerligheten. Vi har dels den traditionella borgerligheten som kan sägas representeras av de tyska kristdemokraterna CDU och sin partiledare Angela Merkel. Vad denna flygel vet är att den vill vara med på det överstatliga ”EU-tåget”. Men den övervägande delen av den traditionella borgerligheten vill inte skapa ett Europas Förenta Stater – på välfärds- och nationalstatens ruiner. Den traditionella borgerligheten är osäker på hur långt den övergripande frågan om EU-projektet ska drivas.

Även den andra av borgerlighetens båda flyglar, den nyreaktionära, präglas också av osäkerhet när det gäller EU-projektets framtid. Vi kan låta denna flygel inom borgerligheten representeras av franska Front National och dess partiledare Marine Le Pen. Vad denna flygel vet är att den vill slå vakt om national- och välfärdsstaten (åtminstone vill den slå vakt om nationalstaten och delar av välfärdsstaten). Men den nyreaktionära delen av borgerligheten är inte säkra på hur långt de vågar driva sitt motstånd mot EU:s överstatlighet. Denna flygel vill inte hoppa av EU helt och göra en ”brexit”. Detta gäller även för Front National. Marine Le Pen markerar kraftfullt mot EU:s ökande överstatlighet. Men istället för att följa Storbritannien ut ur EU har Le Pen bland annat lovat en folkomröstning samt att omförhandla Frankrikes villkor med EU.

På detta vinner hon en rad politiska poänger. Men, återigen, Le Pen och Front National föreslår inte något utträde rakt av ur EU. Detta skulle innebära att helt kapa banden till den traditionella borgerligheten. Både på hemmaplan och internationellt.

Det vi ser är alltså en högst reell splittring inom borgerligheten i två flyglar. Men, när det gäller en så avgörande fråga som EU:s framtid, så är dessa två flyglar osäkra på hur hårt de ska driva sin politiska linje. Är den traditionella borgerligheten representerad av Angela Merkel beredd att försöka skapa ett Europas Förenta Stater? Är den nyreaktionära borgerligheten representerad av Marine Le Pen beredd att lämna EU? Svaret är Nej i båda fallen. Det är endast en minoritet inom den traditionella borgerligheten som vill skapa ett Europas Förenta Stater – på ruinerna av den gamla välfärds- och nationalstaten. Och det är endast en minoritet inom den nyreaktionära borgerligheten som vill lämna EU ”brexit-style”.

Den europeiska borgerligheten är alltså djupt splittrad. Och detta i två flyglar som båda vill använda sig av den så viktiga frågan om EU-projektets framtid. Den traditionella borgerligheten försöker förvandla EU:s överstatlighet till en vision av en positiv framtid. Fast gärna en bit framåt i tiden och relativt diffust. Åtminstone när det gäller frågan om ett Europas Förenta Stater. Den nyreaktionära borgerligheten tar upp EU som ett omedelbart hot mot välfärds- och nationalstaten. Men egentligen endast för att få omförhandla villkoren för sitt medlemskap. Denna djupa splittring av borgerligheten i två flyglar, där båda är osäkra vad gäller slutmålet, utgör en del av det politiska systemets djupnande kris.

SHARE
Previous articleSlagserie i nummer 113

LEAVE A REPLY

Please enter your comment!
Please enter your name here