I början av oktober kom en våg av avslöjanden som rörde sexuella trakasserier och våldtäkter utförda av Hollywoodproducenten Harvey Weinstein, en av filmindustrins mäktigaste män. I kölvattnet av detta började ”hashtaggen” #metoo spridas på sociala medier, i syfte att belysa hur omfattande problemet med sexuella trakasserier och övergrepp är. Efter bara några dagar hade miljontals kvinnor runt om i världen skrivit #metoo i uppdateringar på twitter och facebook, för att visa att de var en av många som blivit utsatta. Att problemet uppmärksammas är minst sagt angeläget.
Medias uppmärksamhet har främst riktats mot hur kvinnor inom media, kultur och underhållningsbranscherna utsatts. I svensk media har avslöjanden kommit som rört Martin Timell på TV4 och Aftonbladet-
skribenten Fredrik Virtanen. Det har även framkommit att Timells och Virtanens arbetsgivare har känt till deras agerande men valt att mörklägga det hela.
Ska #metoo leva vidare och innebära en permanent förändring när det gäller att bekämpa sexuela trakasserier måste frågan tas upp av fackföreningarna. LO:s rapport Sjuk på jobbet innehåller statistik som belyser utsattheten för kvinnor i arbetaryrken. Undersökningar gjorda 2013-2015 visar följande:
■ 13 procent av kvinnorna i arbetaryrken uppger att de utsatts för sexuella trakasserier av någon annan än en chef eller kollega under det senaste året. Bland kvinnorna i tjänstemannayrken är motsvarande siffra 5,5 procent.
■ När det gäller utsattheten för sexuella trakasserier från chefer eller arbetskamrater är detta vanligare i tjänstemannayrken. Tre procent av kvinnorna i tjänstemannayrken uppger att de utsatts det senaste året. Motsvarande siffra för kvinnorna i arbetaryrken är 2,5 procent.
■ Personal inom vård- och omsorgsyrken samt restaurangpersonal är mer utsatta för sexuella trakasserier än andra yrkesgrupper.
■ En stor riskfaktor är ensamarbete, något som förekommer inom exempelvis hemtjänsten.
I en opinionstext i tidningen Dagens Samhälle (19/10), med rubriken ”Motverka kränkningar med anställningstrygghet!”, skriver LO:s andre vice ordförande Berit Müllerström, att frågan om anställningstrygghet är en viktig faktor.
”Drabbas värst gör även de som har en otrygg anställning. Visstids- och bemanningsanställningar har ökat i takt med att arbetsmarknaden förändras och ställer högre krav på anställdas flexibilitet. Den som är utbytbar i arbetslivet vågar sällan anmäla av rädsla för att vara besvärlig och bli av med arbetspass. Och det kan vara svårt att klaga på en närgången restaurangbesökare när chefen tycker att ”lite tjuvnyp är en del av jobbet”.”
Det finns en risk att #metoo stannar vid att vara en ”hash-tagg” på internet som dör ut lika snabbt som den dök upp. Ska #metoo-kampanjen lyckas få till stånd en permanent förändring när det gäller att bekämpa sexuella trakasserier krävs att frågan drivs vidare när trendkänslig media rusat till nästa fråga. Lösningen finns hos organisationer som bedriver ett dagligt arbete ute på arbetsplatser, nämligen fackföreningarna. Det handlar om den funktion som arbetsplats- och skyddsombud – fackets gräsrötter – fyller varje dag, på alla arbetsplatser. Om fackföreningarna kan ta #metoo-kampanjen ut på arbetsplatserna, via de fackliga ombuden, kan detta innebära grunden för ett verkliga förändringar när det gäller sexuella trakasserier i arbetslivet. Detta är en stor uppgift som facken snarast bör ta sig an.