Print Friendly, PDF & Email

Förutom S och LO måste vi även nämna två andra politiska strömningar som gör anspråk på att tillhöra den svenska arbetarrörelsen, även om deras inflytande i dagens fackföreningar är minimalt. Den första kallar vi för reaktionära nostalgiker. Den andra utgörs av Sverigedemokraterna, som utgör det näst största partiet inom LO idag.

Låt oss börja med de reaktionära nostalgikerna. Detta begrepp omfattar huvudsakligen två grupper som har ett mer eller mindre starkt samarbete via de mer rörliga ungdomsorganisationerna. Den ena utgörs av de tidigare euro-kommunistiska partierna. Begreppet avser de kommunistpartier i väst som försökte frigöra sig från beroendet av Sovjet och anpassa sig till de politiska system som existerade i Västeuropa. Kärnan i eurokommunismen utgjordes av de stora kommunistpartierna i Italien och Frankrike. Av naturliga skäl gick processen av frigörelse snabbare sedan de stalinistiska staterna i Östeuropa började upplösas 1989 och Sovjet självt rasat samman 1991. Denna typ av f.d. kommunister har idag ofta antagit nya namn av typen ”vänsterpartiet”.

Till de reaktionära nostalgikerna hör även syndikalister och anarkister. De sistnämnda kan ha både självironiska och pretentiösa namn som ”Allt åt alla”. Såväl de f.d. euro-kommunisterna och syndikalistiska/anarkistiska rörelserna har en gång haft mer eller mindre starka kopplingar till arbetarrörelsen. I länder som Italien och Frankrike har euro-kommunisterna fortfarande starka organisatoriska band till fackföreningarna. Detta kan inte sägas för Vänsterpartiet i Sverige. När det gäller syndikalismen har denna spelat en marginell roll i fackliga sammanhang i Sverige efter andra världskriget. Anarkismen spelade en stor och viktig roll under inbördeskriget i Spanien 1936-39. Här skiljer sig traditionerna starkt mellan olika länder. Ser vi till anarkismen i dagens Sverige har denna uppvisat en rad ansikten under de senare årtiondena. De har ofta varit inblandade i husockupationer, anti-rasism samt i rörelser som ”ingen människa är illegal”.

En strategisk uppgift
Sedan det socialdemokratiska maktmonopolet etablerades har LO spelat en dubbel roll. Fackförbunden har å ena sidan inte förnekat klasser och (växande) klassklyftor. Men de har gjort allt för att neutralisera stridslystna medlemmar genom att försöka övertyga dessa om att kampen mot växande klassklyftor går via en facklig karriär och det socialdemokratiska partiets förmåga att rätta till orättvisorna i samhället. Den grupp stridslystna som gjort iakttagelsen att det idag ofta är just Socialdemokraterna som angriper välfärdssystemen blir motarbetade av facket. Ibland till och med i avsikt att få dem att tappa sugen och lämna LO-facken. Sedan S etablerade sitt politiska monopol inom LO måste varje parti eller socialistisk grupp värderas utifrån dess förståelse för behovet, och egna försök, att omvandla facket till en organisation som strider för sina medlemmars bästa. Detta i strid med S beslutsamhet att förhindra just detta. Återigen: att omvandla facket till en stridbar organisation utgör en strategisk uppgift av första rang. Hur olika partier och grupper tar sig an denna uppgift är avgörande för dessa organisationer ska värderas.

Utsätter vi det svenska f.d. eurokommunistiska partiet (Vänsterpartiet) för detta test inser vi snabbt att V saknar varje ambition att utmana S politiska monopol inom LO. Vänsterpartiet har utvecklats till att bli en andra upplaga av S. Detta är särskilt tydligt efter Sovjets sammanbrott. V har ”socialdemokratiserats” på alla sätt. Då det svenska politiska systemet ställs inför hårda prövningar så söker sig V ofta tillbaka till det som en gång var socialdemokratisk politik. Inga kan lovsjunga folkhemmet längre, och med större inlevelse, än dagens vänsterpartister. Detta blir direkt stötande eftersom V:s föregångare (SKP), under 30-talet inte sällan kallade socialdemokraterna (inklusive deras folkhemstanke) för socialfascister.

Vänsterpartiets ungdomsförbund Ung Vänster (UV) saknar varje ambition att utmana S fackliga monopol. Tidigare blickade ofta ungdomsförbundet tillbaka till Stalin-Sovjet. Idag undviker ofta både äldre och yngre vänsterpartister behovet att utmana S fackliga monopol genom att vinkla ”feminismen” så att det ofta blir män, i allmänhet, som utgör motståndaren. En tanke vore ju annars att arbetarkvinnor, i låglönefack som Kommunal och Handels, skulle bli de största vinnarna om en facklig opposition – män och kvinnor tillsammans – gemensamt bröt S fackliga monopol i syfte att omvandla facken till organisationer som tog strid för sina medlemmar. Men V utmanar inte S fackliga monopol.

Även anarkister och syndikalister tittar gärna bakåt – till den tid som flytt. I Sverige är det främst syndikalisterna som haft någon förankring inom arbetarklassen i form av ett fackligt arbete. Men det gemensamma, oavsett om det handlar om f.d. eurokommunister som V, eller syndikalister, är att undvika dagens problem genom tillbakablickar.

De försöker alla att ”muta” makten (socialdemokratin) genom att använda detta partis egna begrepp som ”Folkhemmet” i syfte att visa att de bara vill väl och inte alls utgör någon farlig opposition. Detta är direkt osmakligt. Begreppet Folkhemmet är nu 90 år gammalt. Inga sådana begrepp ger någon som helst vägledning till dagen problem: a. avindustrialisering, b. en sönderfallande välfärd, c. framväxt av parallella samhällen där islamister arbetar för sharialagar, d. hedersförtryck, e. rasism, f. en segregerad arbetsmarknad och g. växande miljöproblem.

Dessa grupper utgör ”vänsterns” politiska lobbyister. De protesterar ständigt för att beveka makten. Men aldrig för att försöka erövra makten. Det är denna metod som vi kallar för reaktionär nostalgi.

Sverigedemokraterna
Även Sverigedemokraterna försöker erövra Folkhemstanken. Och använda den för sina egna syften. Detta uppenbart på ett långt mer framgångsrikt sätt. Detta säger vi inte bara för att vi klarar av att läsa opinionsmätningar. Vi förstår även vad som ligger bakom SD:s tillväxt i väljarkåren.

Socialdemokratin, den moderna marknadsliberala arbetarrörelsen, har i allt väsentligt anammat den traditionella borgerlighetens politiska program. Detta syns extra tydligt när det gäller EU-projektet. Socialdemokraterna var negativa till detta under minst 40 år. Men idag ställer de sig positiva till EU:s överstatlighet. Därmed lämnade de fältet fritt för SD att ta över EU-motståndet. När dessutom både V och MP gick från att vara EU-motståndare till att bli EU-kritiker blev det ännu mer fritt fram för SD. (Skillnaden mellan att vara EU-motståndare och EU-kritiker är att motståndaren säger Nej till EU medan kritikern försöker inbilla folk att de ska reformera och förändra EU ”till vänster”.)

Vi har konstaterat att Vänsterpartiet inte vågar, eller vill, ifrågasätta S politiska monopol inom LO. Men detta behöver inte alls gälla för SD. Och till skillnad från V och andra delar av ”vänstern” har SD ett politiskt program i form av att de knyter an till en rad andra nyreaktionära partier inom Europa. Exempelvis till Front National. Dessa ståndpunkter fungerar alldeles utmärkt för att utmana socialdemokraterna i facket.

Precis som Marine Le Pen vill SD ha en ny folkomröstning rörande EU och omförhandla Sveriges anslutningsvillkor. SD vill även stoppa ”den fria arbetskraftsinvandring av lågutbildade yrkesgrupper som bedrivs idag och som skapar ett överutbud på arbetskraft med lönedumpning som följd”.

Mot detta står Socialdemokraterna svarslösa. I november 2013 förde partiet fram ”Tio ordningsregler för arbetsmarknaden”. Detta bland annat i syfte att stoppa just lönedumpning. Men dessa ”ordningsregler” släppte S. Med all sannolikhet beroende på samarbetet med MP inför valrörelsen 2014. (MP är nämligen i princip för fri invandring.)

Nej till ett Europas Förenta Stater
Det görs mycket väsen av svårigheten med att skapa ett alternativ till EU. De som kritiserar EU:s överstatlighet anklagas ofta av den traditionella borgerligheten för att vara emot både frihandel och handel överhuvudtaget. Detta är en fullständig absurditet!

Handel mellan länderna kräver inga överstatliga organ som de EU har skapat. Ta NAFTA – frihandelsavtalet mellan Mexiko, Kanada och USA – som trädde i kraft redan 1994. Detta frihandelsavtal krävde endast underskrifter av några presidenter och andra ministrar. Frihandelsavtalet NAFTA krävde däremot ingen ny och gigantisk överstatlighet. EU:s uppbygge av en kommission, en rad ministerråd, ett parlament, en centralbank, en egen valuta och en egen armé i vardande handlar inte om varken handel eller frihandel. Men detta budskap vräks ut av borgerligheten och dess mediala megafoner.

EU är ett politiskt projekt. Att vara emot EU:s groteska byråkratiska överbyggnad innebär inte alls att vara emot handel mellan länderna. Sverige var ett stort exportland långt innan medlemskapet i EU.

Arbetarrörelsens elementära alternativ till EU
Handel mellan länderna är i grunden något positivt. Men för att reglera en sådan krävs endast handelsavtal och ingen makaber överstatlighet á la EU. Alternativet till EU behöver inte vara svårare än ett europeiskt handelsavtal för EU-länderna, kombinerat med ett gränsöverskridande fackligt kollektivavtal, samt en gränsöverskridande arbetsrättslig lagstiftning som omfattar samma länder som undertecknat handelsavtalet. Kring detta gränsöverskridande kollektivavtal kan en ny facklig international skapas, som i sin tur skulle kunna utgöra grunden för en ny politisk international. Men endast ett gränsöverskridande kollektivavtal skulle innebära ett gigantiskt steg framåt för arbetarrörelsen i Europa.

Så länge inte arbetarrörelsen – fackföreningarna och de socialdemokratiska partierna – frigör sig från sin roll som stödpartier åt den traditionella borgerligheten kommer de att fortsätta att förlora väljare till den nyreaktionära borgerligheten. Och för varje katastrofval som drabbar socialdemokratin, utan att det finns något nytt arbetarparti som kan fylla det tomrum som socialdemokratins tillbakagång skapar, kommer krisen för det politiska systemet i Europa att förvärras.

LEAVE A REPLY

Please enter your comment!
Please enter your name here