Print Friendly, PDF & Email

Den andra delen i krisen för det politiska systemet handlar till stor del om hur splittringen inom borgerligheten återspeglas inom arbetarrörelsen.

Arbetarrörelsen, S och LO
Arbetarrörelsen är det begrepp som främst brukar användas för att beteckna det socialdemokratiska partiet (S) och de 14 fackförbund som tillhör centralorganisationen LO. Förutom den kärna som utgörs av S och LO avses, ibland, även de många av S dominerade sidoorganisationerna som studieförbundet ABF och konsumentkooperationen Coop. Ett annat viktigt inslag i begreppet arbetarrörelsen har att göra med den historiska traditionen i olika länder. Så ock i Sverige. Under många årtionden har Socialdemokraterna haft en politisk monopolställning inom LO-facken. Medlemsantalet inom dessa fackföreningar uppgår till ca 1 500 000 medlemmar.

Men S har länge varit starka också inom de fackföreningar som är anslutna till TCO. Medlemsantalet inom TCO-facken uppgår idag till ca 1,4 miljoner medlemmar. Förutom LO och TCO finns det ytterligare en facklig centralorganisation, Saco. Dess medlemsantal ligger strax under 700 000. Av dessa utgör ca 100 000 studerandemedlemmar.
Den organiserade arbetarrörelsens kärna utgörs dock av S och LO.

Socialdemokrater vs kommunister
Den klassiska motsättningen inom LO-facken har bestått i kampen mellan socialdemokraterna (S) och de Moskvatrogna kommunisterna (SKP). En av de sista stora striderna mellan S och SKP tog sig uttryck i form av den s.k. Metallstrejken våren 1945. Men under 50-talet raderade socialdemokraterna mer eller mindre ut SKP:s organiserade verksamhet på arbetsplatser och inom facken. Den stadiga ekonomiska tillväxten, som gjorde det möjligt med en rad reformer som förbättrade livsvillkoren för arbetarklassen, verkade bekräfta socialdemokratins politiska metod. Denna metod gick ut på att S-regeringen och LO skulle samarbeta med industrins stora exportföretag för ännu högre ekonomisk tillväxt.

Kommunisternas klasskampslinje, med kritik av kapitalismen och strejker för att tillkämpa sig bättre arbetsvillkor, tappade mark inom arbetarklassen. Till detta ska läggas hetsen mot SKP under dessa år av ”kallt krig” mellan USA och Sovjet. Socialdemokraterna besegrade SKP i slaget om inflytandet på arbetsplatser och i fackföreningar huvudsakligen genom goda tider med sjunkande arbetslöshet, vilket skapade ett utrymme för skattefinansierade reformer som barnbidrag, allmän tjänstepension, en tredje semestervecka, mm. Socialdemokraternas partipolitiska monopolisering av LO skedde mindre genom politiska hetskampanjer och svartlistning av kommunister – även om sådana metoder tveklöst förekom – och mer genom det långvariga ekonomiska efterkrigsuppsvinget.

Ansvaret för kollektivavtal och arbetsrätt faller på S och LO
Det finns å ena sidan ingen annan politisk tradition som idag kan utmana den marknadsliberala socialdemokratin inom LO-facken. Men S monopolställning inom LO innebär samtidigt att hela ansvaret – vad gäller försvaret, förnyelsen eller förkastandet av kollektivavtal och arbetsrätt – faller på S och LO. För både kollektivavtal och arbetsrätt angrips. Dels genom EU-projektets allt större inflytande över de enskilda staterna exempelvis genom den fria rörligheten för bland annat arbete och kapital. Dels när det gäller allianspartiernas förslag om att införa nya lågavlönade ”inträdesjobb”. Skulle därför kollektivavtal och arbetsrätt slås sönder faller nästan uteslutande ansvaret för detta på S och LO. En monopolställning innebär ett stort ansvar – och ett misslyckande i dessa livsavgörande frågor kan leda till att S dominerande ställning inom LO kan komma att ifrågasättas. Speciellt som mindre än hälften av LO:s medlemmar (44,7%) skulle rösta på S i riksdagsvalet om detta hölls idag (SCB maj 2017).

LEAVE A REPLY

Please enter your comment!
Please enter your name here