Print Friendly, PDF & Email

FÖRESTÄLLNING På scenen sitter Olof Wretling, musikern Jakob Nyström och ett tio tal trasmattor på olika ställningar. Hemtrevliga trasmattor som påminner om svenska radhus och barndom. Wretlings breda västerbottniska stärker den hemtrevliga och bekanta känslan. Han börjar berätta: ”Jag är sex år gammal och den enda ungen i kvarteret som sett samtliga grannars soffor underifrån… Jag är sex år gammal när jag får min första diagnos. På latin heter den Vere in novercae liviae och betyder spring i benen. Eller direkt översatt till västerbottniska: ’men vilket yrväder.’”

Wretling går igenom sitt liv med oss och låter oss följa honom genom sina diagnoser. Han berättar om när andra människor trängt in honom i fack. Han berättar om gånger då han bara varit sig själv och fått den försynta frågan: ”Ursäkta men… har du damp?”. Redan som sexåring blev han inträngd i ”spring-i-benen”-facket. Redan som sexåring fick han för första gången känna, som han själv beskriver det, hur diagnosen flög genom luften och landade på axeln likt en måsskit. Redan då började andra bestämma att vissa saker måste tonas ner och bekämpas hos Wretling. Även beskrivningen av diagnosen som en måsskit på axeln känns bekant, men inte lika hemtrevlig som trasmattorna. Genom livet har diagnoserna många gånger snarare stjälpt än hjälp. De har fått Wretling att tveka på sig själv, sin sociala plats, meningen med det han finner njutbart.

När en redan som sexåring får sin första måsskit på axeln så kommer det naturligt att en rannsakar sig själv efter möjliga fel. När Wretling fyller 40 så ringer han sjukhuset och ber om att få sina journaler hemskickade, för att gå igenom vad han egentligen fått för stämplar. Någon vecka senare börjar tjocka, bruna kuvert dimpa ner genom brevinkastet. Sjukhuset ringer och frågar om han verkligen vill ha ut… alla? Men hur många finns det!? Det visar sig att han genom åren sökt för alla möjliga och omöjliga syndrom; knölar, fläckar, symptom. Jag börjar fundera, vad har jag själv gått till vårdcentralen med för möjliga och omöjliga sjukdomar?

Människan tenderar att vilja organisera upp saker i fack, då det är enklare att förhålla sig till dem så. Detta gör vi också med vår kropp. En knöl känns som cancer, huvudvärk som en hjärnblödning, sorg som en hjärtinfarkt. Naturliga och normala kroppsliga företeelser måste direkt organiseras, utan att vi ibland tänker efter en gång till; det kanske ”bara” är sorg. Behovet av organisering gör att vi kastar måsskit på varandra, ibland utan att ens reflektera över det. Jag tänker på den försynta frågan ”Ursäkta men… har du damp?” och ungen med ”spring i benen”. Andra människors beteenden som sticker ut ur den trånga normen (väldigt många, med andra ord) tenderar att direkt bli insatta i ett fack. ”Damp” och ”spring i benen” är i Wretlings fall diagnoser satta på honom av andra i hans omgivning. Diagnoser som stjälpt mer än de hjälpt. Redan som sexåring blev han inträngd i ”spring-i-benen”-facket. Skammen som kom av diagnosen gjorde att han klarade skolmognadstestet och fick börja skolan ett år för tidigt. Men det kanske hade varit bättre om han hade fått springa klart innan han lärde sig att sitta still.

Olof Wretlings föreställning Diagnoserna i mitt liv gav ett nytt perspektiv på diagnostiserandet och organiserandet av individer. På bred västerbottniska, med glimten i ögat och ett stort mått allvar i sin humor gav han en föreställning full av både igenkänning och nya vyer. Detta var för Wretling ”en nödöppning av mina journaler”. För mig var det en rannsakan av mig själv. Har vi inte alla någon gång varit den som kastat måsskiten på någons axel? Hur har det känts när vi själva fått den på oss?

Bör en kanske springa klart före en lär sig att sitta still?

LEAVE A REPLY

Please enter your comment!
Please enter your name here