Foto: Arkivbild
Print Friendly, PDF & Email

Efter hemkomsten från en nästan två år lång resa och vistelse på södra halvklotet – närmare bestämt i Australien – väcktes tanken hos mig på en ny resa. Den här gången till den afrikanska kontinenten, dels på grund av min nyfikenhet för denna del av världen, dels för att en av mina vänner påbörjat en långvarig tjänst i Tanzania för SIDA, den svenska biståndshjälpen vid den tiden.

Min vän insisterade på att jag skulle hälsa på honom i Arusha i norra Tanzania. Väl där var hans plan att vi skulle ta oss med hans Land Rover vidare söderut. Efter några dagars betänketid skrev jag brev till honom och bekräftade att jag skulle komma (telefon var inte att tänka på och mail var ännu inte uppfunnet). Min plan var att resa så mycket som möjligt landvägen och flyga så lite som möjligt.

Den första etappen på resan liftade jag med långtradare från Umeå till Stockholm. Det var tidig december 1971 och vintern hade kopplat sitt grepp om Sverige och även övriga Nordeuropa. Jag bestämde mig för att korsa Europa så snabbt som möjligt p.g.a. kylan. Ett besök på en resebyrå gav som resultat en billig restresa till Rhodos. En veckas vistelse i ett Grekland som vid tidpunkten befann sig i militärdiktaturens grepp. På ytan lugnt, men allt annat än demokratiskt i demokratins vagga. Det skulle dröja till juli 1974 innan diktaturen föll.

Min resa gick vidare med båt till Limassol på södra Cypern. På stans vandrarhem var det lätt att få information från andra vagabonder. Plötsligt sa någon att en rysk passagerarbåt skulle avgå från Famagusta till Beirut dagen därpå kl 13:00. Fartygets slutdestination var Alexandria, vilket passade mig som hand i handsken. Problemet var att jag inte hade något visum till Egypten. Nu var goda råd dyra. Några personer påstod att det skulle ta 1-2 veckor att få visum. Tidigt morgonen därpå begav jag mig till egyptiska ambassaden i Nicosia. Väl där blev jag mottagen av en kvinnlig tjänsteman. Efter att ha berättat om mitt ärende, att ett passagerarfartyg skulle avgå inom tre timmar, bad hon mig att sitta ned och vänta. Det faktum att hon bad mig vänta ingav mig hopp. Efter två timmars väntan kom hon med mitt pass och sa att allt är klart. Än i dag är jag förundrad över att det gick så smidigt.

I glädje rusade jag vidare ut på gatan och lyckades få fatt i en taxi som tog mig till Famagusta – en stad som mindre än tre år senare till stora delar skulle bli en spökstad till följd av delningen av Cypern och konflikten mellan grekcyprioter och turkcyprioter.

Jag hann i vilket fall som helst med den ryska passagerarbåten och ett dygn senare anlöpte vi Beirut. Här skulle vi bli liggande ett dygn för bunkring. På så vis blev det möjligt att ta sig runt i denna exotiska stad som kallades för ”mellanösterns pärla” och ”lilla Paris”. Staden skulle några år senare bli krigsskådeplats och bombas sönder under det libanesiska inbördeskriget – ett krig som kom att vara ända in på 1990-talet.

Beirut, 1960-tal.

Dagen därpå avgick fartyget till Alexandria. Sjögången var kraftig, men trots detta stod egyptiska affärsmän och sorterade sina nyinköpta varor öppet på däck. En märklig syn. Efter ännu ett dygn anlände fartyget till Alexandria. Efter tre veckors resande satte jag nu för första gången mina fötter på afrikansk jord. Min önskan var att komma till Kairo och bland annat uppleva ett av världens sju underverk – pyramiderna. Tågresan från Alexandria till Kairo var ett äventyr i sig. Hundratals människor hade tagit sig ombord för att ta sig till ett fotbollsevenemang i Kairo. Med stor möda lyckades jag klämma mig in och blev bombarderad med frågor om Sverige från nyfikna studenter.

Väl framme i Kairo tog jag in på ett vandrarhem i Giza, inte långt från pyramiderna. Det var nu dagarna före jul. Vi hade hunnit bli några europeiska vagabonder under resans gång. Julafton närmade sig och vi beslöt att ordna ett gemensamt firande. En egyptisk kille bjöd hem oss till sin bostad. Vi andra bidrog med mat och dryck. Såhär efteråt vågar jag påstå att egyptiernas intresse för vårt julfirande var ganska ljumt. Intresset för de närvarande tjejerna desto större…

Efter några dagars utforskande av Kairo gick resan vidare till Luxor och Konungarnas dal samt Assuandammen. Detta jättelika dammprojekt påbörjades under Gamal Abdel Nassers tid vid makten. En gigantisk damm, 111 meter hög, byggdes för att reglera Nilens flöde och samtidigt producera elenergi. Nassersjön, som skapades då dammen byggdes, är 55 mil lång och 3,5 mil bred på bredaste stället. Dammen invigdes 1970. I samband med uppdämningen påbörjade Unesco med hjälp av ett svenskt företag en räddningsaktion av det berömda Abu Simbeltemplet. Templet sågades i stycken som sedan flyttades till en högre plats.

En natt i fullmånens sken passerade vår färja, som mer påminde om en motordriven pråm, Abu Simbeltemplet på vår väg till Wadi Halfa i norra Sudan. En magisk och oförglömlig syn. Vi hade nu kommit fram till vad som, på den tiden, var Afrikas största land till ytan – Sudan. För att komma vidare till huvudstaden Khartoum väntade en 100 mil lång resa med tåg genom Nubiska öknen i tredjeklassvagnar med träbänkar. Vagnarna var så otäta att den fina ökensanden trängde in i varje skrymsle i packningen och på kroppen. Väl framme i Khartoum vidtog därför en grundlig rengöring av packningen och ett renande bad.

Abu Simbel-templet.

Efter några dagar i Khartoum gick resan vidare till staden Kosti, ca 30 mil söder om Khartoum. Från denna plats skulle vi påbörja en 150 mil lång resa med flodbåt till staden Juba i södra Sudan (numera huvudstad i Sydsudan). Båten hade ett fåtal enkla hyttplatser, men med tanke på reskassan fick det bli övernattning i det fria på däck tillsammans med andra inhemska resenärer. Denna del av Sudan består till stora delar av träskland, varför flodbåten var och är en viktig kommunikationsled för byarna längs Nilen.

Eftersom resan tog hela 10 dagar fanns det gott om tid att skriva brev till anhöriga och vänner. På dagarna kunde man ta del av ett fantastiskt natursceneri, där flodhästar och krokodiler aldrig befann sig långt borta. Tio dagar på en långsamgående flodbåt kan verka långtråkigt, men det myllrande folklivet och de återkommande strandhuggen i byarna längs resrutten var intressanta upplevelser.

Så anlände båten så småningom till Juba. Det började nu gå upp för mig vilken enorm kontinent Afrika är och att resa landvägen tar sin tid och kräver tålamod. Väl i Juba fick vi veta att det var för riskfyllt att korsa gränsen till Uganda landvägen. Redan på 1970-talet pågick inbördes strider i denna del av Sudan. Det enda säkra sättet att ta sig över gränsen var med flyg. Det visade sig att det reguljära flyget gick en gång per vecka – på fredagar. Det var nu torsdag, så nästa dag skulle vår grupp av vagabonder vara i Uganda. Vid ankomsten till flygplatsen visade det sig dock att vår flight var inställd och vi skulle få vänta till nästa fredag. Anledningen sades vara att planet behövdes för att flyga pilgrimer till Mecka. Vi protesterade, men det tog man ingen notis om.

Dagen därpå beslöt vi oss för att ockupera flygplatsen. Vi menade att flygbolaget Sudan Airways bröt mot IATA:s internationella regler. Efter att vår grupp övernattat i flygplatsbyggnaden hade personalen insett bolagets skyldigheter och ordnat fram ett annat plan. Efter några timmar var vi på väg mot Kampala i Uganda. Åtta vagabonder och en sudanes.

Idi Amin.

I Kampala rådde feststämning. Längs huvudgatan var gradänger uppbyggda och massor av människor var ute på gatorna. Vi fick snart veta att det pågick ett tre dagar långt firande av presidenten Idi Amins första år vid makten. En härskare som kom att gå till historien som en av de grymmaste på kontinenten. Ännu hade han inte hunnit komma igång med de värsta grymheterna. Under de år han styrde, 1971-1979, kom främst oppositionen och befolkningen med indiskt påbrå att bli föremål för hans grymhet. Flera hundra tusen människor blev torterade, fängslade och dödade under hans diktatoriska styre. Han var vida känd som ”The Butcher of Uganda” (Slaktaren i Uganda).

Det låg i luften att här ska man inte stanna för länge. Vår vagabondgrupp drog vidare till Nairobi i Kenya med tåg. Jag var nu nära mitt första mål med resan: att möta min vän i Arusha på andra sidan gränsen, i norra Tanzania. Och därmed närmar sig även min berättelse sitt slut. Mitt andra mål med resan skulle bli att tillsammans med min vän och hans Land Rover uppleva Serengeti nationalpark, Kilimanjaro, Zambia, Rhodesia (nuvarande Zimbabwe) och mycket mer innan det skulle bli dags att flyga hem i maj månad 1972 och möta våren i Umeå. Men det är en helt annan historia.

LEAVE A REPLY

Please enter your comment!
Please enter your name here