Print Friendly, PDF & Email

De flesta har hört talas om oss fritidsledare; vi som jobbar med ungdomar, på skolor och på fritidsgårdar. De flesta kan på rak arm namnge någon eller några fritidsledare som de varit i kontakt med och som lämnat ett större eller mindre avtryck. De flesta har något minne kopplat till yrkestiteln och egna minnen från när de var unga. Vi figurerar i bakgrunden på rasterna i skolan, i centrum under pingisturneringarna och tårtbakartävlingarna på fritidsgårdarna. Vi är ganska snabba på att lära oss ungdomarnas namn men aldrig lika snabba som ungdomarna är på att lära sig våra.

Vi ser till att fritidsgårdarna kan hålla öppet så att ungdomarna har någonstans att hänga om kvällarna och helgerna. Vi är kassörskan på ICA, polisstudenten på högskolan och lärarassistenten på skolan. Vi har ofta dubbla sysselsättningar och vi har det för att vi älskar vårt jobb. För att vi bryr oss om våra ungdomar och för att vi ser värdet i att finnas som en del av ungdomarnas utveckling.

Vårt mål är att skapa goda relationer och upprätta förtroenden och tillit. Vår ambition är att skapa diskussioner och utmana ungdomarna i deras analytiska och kritiska tänkande, så ett frö och lära dem att formulera en tankegång. Även om de politiska målen har luckrats upp med åren och bytt skepnad och vi numera är utbytbara kioskvakter och lekledare fortsätter vi jobba med förhoppningen om att en dag uppfylla grundsyftet med vårt jobb: att ge ungdomarna en meningsfull fritid, oavsett deras ekonomiska och sociala förutsättningar, oavsett deras vokabulär och skol- och familjesituation. Vi ska vara en extra vuxen, vid sidan av lärare och föräldrar, bredvid idrottstränare och syskon. Vi ska stötta och utmana. Fråga och lyssna. Bry oss och lära ungdomarna att våga bry sig tillbaka.

Men hur ska vi kunna upprätthålla allt det här när vi hela tiden bär på oron av otrygga anställningar? Hur ska vi lyckas vara trygga förebilder och föregå med gott exempel om allas lika värde, om förbud mot särbehandling när vi upplever just det varje dag på jobbet? Vi som inte vågar säga ifrån för att vi är rädda för att förlora jobbet, vi som hellre håller tyst än pratar, vi som utnyttjas och missgynnas. Vi är deltidsarbetarna som Lag (2002:293) om förbud mot diskriminering av deltidsarbetande arbetstagare och arbetstagare med tidsbegränsad anställning ska skydda.
Vi som tyst accepterar att jobba för minimilön år ut och år in utan att någonsin erbjudas utvecklings- eller lönesamtal, trots att vi, enligt kollektivavtalet, har rätt till det.
Vi som luras till att underteckna ovärdiga anställningsavtal utan sanningsenlig information om vad det faktiskt är vi undertecknar.
Vi som hänvisas till ”politiskt fattade beslut” när vi ifrågasätter våra anställningar för att sedan, när vi begär ut det politiskt fattade beslutet, bemötas med ifrågasättande och irritation. Och istället för att få ut den allmänna handlingen som vi har begärt ut, och som vi enligt grundlag har rätt att få ut, får vi istället ut Umeå kommuns budget för fritid unga…

Vi är trygga förebilder med otrygga anställningar som peppar Umeås ungdomar till att bli starka och självständiga individer samtidigt som vår arbetsgivare för var dag försöker se besparingsmöjligheter på vår hälsas bekostnad. Besparingarna berövar oss vår anställningstrygghet och vår löneutveckling. Samtidigt blir de fackligt förtroendevalda hindrade att utföra sitt uppdrag, de blir motade i dörren och hänvisade ut. Detta i direkt strid mot lag och med arbetsgivarens fullständiga kännedom. Våra rättigheter är något vi har i teorin men inte i praktiken.

LEAVE A REPLY

Please enter your comment!
Please enter your name here

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Läs om hur din kommentardata behandlas.