Print Friendly, PDF & Email

Är hon PSB?
Frågan ställdes av en manlig ledamot i Umeå kommunfullmäktige utanför mötessalen i syfte att identifiera en kvinnlig ledamot i fullmäktige. Detta skedde under en debatt kring innehållet i en jämställdhetsplan mellan män och kvinnor som just då pågick inne i fullmäktigesalen. Vi talar om den tredje måndagen i september år 1992.

En kvinnlig ledamot hade just hållit ett alldeles särskilt engagerat anförande i frågan. Vi var två killar som stod och resonerade kring jämställdhetsplanen. Vi tillhörde båda två samma parti den gången och vi tillhör båda samma parti idag – även om själva partiet inte är detsamma. Alla i Umeå (med ett enda undantag) lämnade nämligen det gamla Rättvisepartiet Socialisterna / Offensiv år 2010 för att påbörja uppbygget av det nya Arbetarparti som vi tillhör idag. (Det enhetliga utträdet gör att det ofta känns som om det handlade om samma parti – det är nämligen till så stora delar samma partimedlemmar idag som då – även om många nya har hunnit tillkomma). Men slut på utvikningen.

Vi stod alltså utanför fullmäktigesalen och diskuterade hur vi skulle fördela våra inlägg sinsemellan om jämställdhetsplanen.

Uppför trappan kommer en tredje manlig ledamot från ett annat parti. En veteran med många år i fullmäktige bakom sig. Han frågar vad som händer. Vårt parti hade tre ledamöter i fullmäktige vid denna tidpunkt, två killar och en tjej, och vi hade suttit mindre än ett år. Vi hade alla fortfarande svårt med namnen på övriga ledamöter och med deras partitillhörighet. Men vi förklarade för den nytillkomna veteranen att en kvinna just hållit ett väldigt bra inlägg om jämställdhetsplanen. Vi försökte sedan förklara vem hon var genom att beskriva hennes stora ”glada” hår.

Vi avbryts av frågan: – Är hon PSB?
Jag och min partikamrat i fullmäktige tittar undrande på varandra. Som nykomlingar är det många förkortningar vi måste lära oss. En av oss frågar den nytillkomna veteranen vad PSB betyder.

Han skrattade överseende. Det högljudda och ”käcka” svaret vi sedan fick var detta: ”påsättningsbar”, och sedan med högre röst ”ÄR HON PÅSÄTTNINGSBAR”?

Jag och kamraten stelnar båda till. Vi och veteranen tillhörde inte endast olika partier. Vid denna tidpunkt var vi direkta politiska fiender. Ändå tilltalade han oss som om vi var ”tre grabbar som förstod varandra”. I denna fråga. Det var som om han ansåg att denna grova jargong stod utanför politiken. Trots att den debatt som just då pågick handlade om en jämställdhetsplan mellan kvinnor och män.

Ingen av oss hade hört förkortningen tidigare. Den självklarhet med vilken han frågat ”om hon var PSB” lämnade inget tvivel om vad som gällde i en rad avseenden:
a) som killar förutsattes vi känna till förkortningen och jargongen,
b) veteranen uppfattade oss som ”tre grabbar” som kunde garva tillsammans – i just denna fråga – politiska fiender eller inte,
c) han ansåg att frågan bara blev roligare av att debatten inne i fullmäktigesalen handlade om en plan för jämställdhet.

Veteranen försvann snabbt in genom dörrarna till salen. Vi med. Det började dra ihop sig till vår tur att äntra talarstolen. Då jag och kollegan senare åter fick tid att kommentera den korta ordväxlingen med veteranen kom vi fram till ytterligare två insikter.
Dels det uppenbara: innebörden av begreppet PSB var en ”rolig” bedömning av hur snygg en kvinna var.
Dels att det skulle gynna uppbygget av ett politiskt kontaktnät om du hängde med i jargongen och själv svarade med en kommentar av typen ”på en skala av 1 till 10 … ”.

Det hela var äckligt.
Vi diskuterade hur vi skulle agera direkt efteråt. Hela partiavdelningen i Umeå deltog. Vi var nya och mer rädda än vad övriga partier förstod. Utåt uppträdde vi nämligen alltid väldigt kaxigt. Men kombinationen av uttrycket i sig och tillfället då det fälldes gjorde det hela både äckligt och oacceptabelt. Vi måste agera för kunna se oss själva i spegeln. Partiet gav mig i uppdrag att skriva en debattartikel till VK. Vi anade att det skulle kunna bli ytterligare en storm kring oss. Men det var vår förbannade plikt att ”slå larm”.

Som alla kan se av det handskrivna på kopian av debattartikeln nedan publicerades denna 17 september 1992. Debattartikeln speglar stämningsläget som det var på den tiden rätt bra.

Det och nu gått 25½ år sedan den gången
Veteranen sitter inte längre kvar i fullmäktige. Han finns inte längre kvar i livet. När det gäller kampen för jämställdhet finns det oändligt mycket kvar att göra. Men när det gäller språkbruket – direkt utanför fullmäktigesalen – slipper vi höra denna typ av uttryck.

Men jag har tråkigt nog intrycket av att språket åter håller på att brutaliseras. Detta gäller i form av kvinnoförnedrande kommentarer. Men också i form av rasistiska uttryck och i form av uttryck som förnedrar homosexuella. Jag tror att detta hänger ihop. Språket brutaliseras av en organiserad nazistisk och en bredare rasistisk rörelse i Sverige. Denna vrider klockan bakåt när det gäller språket.

Det är viktigt att bekämpa denna nya våg av reaktionärt språkbruk. Vilka begrepp som är acceptabla när det gäller kvinnor, människor av annan härkomst och homosexuella utgör en del av den politiska striden. I den striden måste vi som är aktiva delta.

Inte minst vi karlar.

LEAVE A REPLY

Please enter your comment!
Please enter your name here

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.