Print Friendly, PDF & Email

”Så fort det ljusnade gick både engelsmän och tyskar upp ur sina skyttegravar utan att hindras. Några bayrare ställde en julgran som de hade med sig på ett bröstvärn, tände ljusen och ringde i några klockor. Mellan linjerna tryckte de fiendens händer. En engelsman lånade ett tyskt dragspel och spelade medan andra dansade, och några engelsmän var övermåttan stolta över att ha tyska hjälmar på huvudet. De sjöng julsånger som både vänner och fiender kunde. Jag kommer aldrig glömma den scenen så länge jag lever.”
(Weintraub, Stanley, Stilla Natt, När vapnen tystnade på västfronten)

Det började under julhelgen 1914 genom att tyska soldater viftade med julgranar och sjöng ”Stilla Natt”. Sedan lämnade såväl tyskar som engelsmän skyttegravarna; de förra hade med sig vin, kakor, choklad och cigaretter och ropade på bruten engelska ”You no fight, We no fight” Några brittiska soldater gjorde flaggor med texten: ”Merry Cristmas” och i många brittiska kompanier sjöng soldaterna julsånger.

Fraternisering var förbjudet i den franska armen liksom i alla andra, men det hindrade inte franska soldater från att vägra strida. Tysta överenskommelser slöts om eld upphör mellan tyska och franska bataljoner vid slagfältet i Somme. Man kom också överens om vapenvilor för att begrava döda i ingenmansland.
Man skakade hand överlag, de döda begravdes, cigaretter och tidningar utbyttes och ett allmänt firande följde. Därefter föreslog fransmännen att vi inte skulle skjuta längre och lovade att i så fall inte själva uppta krigshandlingarna.” (Weintraub s. 74)

Spontana fotbollsmatcher spelades också vid många frontavsnitt:
Bollen dök upp någonstans ifrån, jag vet inte var, men den kom från deras sida….De ordnade ett par målstolpar och en grabb gjorde mål sedan var alla i full gång. Jag skulle tro att ett par hundra var med. Jag själv lekte med bollen ett tag. Jag var ganska bra på den tiden, jag var nitton. Alla verkade ha roligt. Det fanns ingen illvilja mellan oss…” (Weintraub s 111)

Det ägde också rum en boxningsmatch mellan två regementsmästare, vilken slutade med att båda männen lovade att göra slut på varandra i en hundrastegsduell. Man varnade också varandra för eldgivning. Ett franskt kompani meddelade sina tyska fiender att en general skulle komma på besök och att de då måste skjuta för ”skams skull”. Sedan fortsatte vapenvilan till tredje dagen efter julafton, trots de strängaste order om att skjuta och kasta handgranater. En brittisk brigad gjorde detsamma och meddelade tyskarna om eldgivning, men också att: ”Vi kommer förbli era kamrater och om vi tvingas ge eld skjuter vi för högt”.

Vid en inspektion upptäckte Major Dickins och hans adjutant att soldaterna vid Drottning Victorias skytteregemente var glada till sinnes och sjöng psalmer tillsammans med tyskarna, samt att man önskade varandra ”Gott Nytt År”. Året därpå var dock befälhavarna på sin vakt. Strikta order gavs som förbjöd en upprepning av den föregående julens fraternisering. En brittisk dagorder löd:
Ingenting sådant tillåts…i år. Artilleriet kommer att påbörja långsam eldgivning mot fiendens skyttegravar vid gryningen och upprätthålla den, och varje tillfälle till att döda och såra fienden som visar sig ska tas” (Weintraub s. 171)

1917 vägrade en hel division fransmän att gå tillbaka till fronten vid Aisne. Detta tillsammans med andra myterier ledde till att 3247 soldater ställdes inför krigsrätt och 554 dödsdomar; emellertid verkställdes endast 43. Tillräckligt många tyskar vägrade att återvända till fronten att det skulle ha fyllt ett helt regemente. Och där är inte händelserna 1918 medräknade då den tyska armen bröt samman och många soldater återvände hem och överlämnade sina vapen till arbetarna; eller anslöt sig till dem. Även i Frankrike var myterierna så omfattande att halva armén blev obrukbar.

Efter nyåret 1916 upphörde dock fraterniseringen efter att generalerna skärpt kontrollen och hotat med hårda straff. Dessutom var det först då som civilbefolkningen i hemländerna genom brev fick reda på händelserna som också återgavs i pressen. Men desto högre position makthavarna hade desto mer kritiska var de till det som hänt. Och inte att undra på. Eller som en general uttalat: ”Om mina soldater börjar tänka, är det ute med mig”.

Fraterniseringen visade att soldaterna efter ett par månaders helvete insett att de inte var fiender; problemet var snarare de egna generalerna och politikerna. Det betyder att uppror och revolution hotade om detta tillåtits fortgå. Nu skedde detta ändå, 1917 i Ryssland och 1918 i Tyskland, men först efter fyra år av slakt, 12 miljoner döda och ett oräkneligt antal sårade, lemlästade eller blinda. Det var priset för en vanvettig krigstaktik där generalerna beordrade tusentals soldater att gå till anfall mot kulsprutor och artilleri eller gas.

LEAVE A REPLY

Please enter your comment!
Please enter your name here