Jonas Sjöstedt. Före detta kommunist, före detta EU-motståndare - numera ”till vänster” och gift med en karriärdiplomat på UD. Foto: Tom Nielsen
Print Friendly, PDF & Email

Vänsterpartiet har idag ingenting att stödja sig på utom sina parlamentariska positioner i främst riksdagen. Det enda som V har att komma med är det antal riksdagsledamöter som partiet kan ställa till socialdemokratins förfogande i sin roll som stödparti. Om nu Socialdemokraterna skulle behöva stöd från V.

I jämförelse med Socialdemokraternas koppling till exempelvis fackföreningarna, Moderaternas koppling till storföretag och statsförvaltning eller KD:s koppling till Pingströrelsen framstår V som socialt rotlöst. V är kanske det parti som är mest beroende av sina riksdagsplatser. Det är svårt att se med vilka utomparlamentariska medel som Vänsterpartiet skulle kunna driva någon allvarlig kamp vare sig för eller emot något. Bakom Vänsterpartiets frasradikalism återfinns egentligen inget annat än ett nästan totalt beroende av det ekonomiska stöd partiet får via statsbidrag och det stöd som partiet får genom uppmärksamheten i media. Det är svårt att se någon social rörelse som skulle kunna hjälpa V tillbaka till riksdagen om de slås ut.

Just begreppet ”stöd” är avgörande för att förstå Vänsterpartiets, och dess olika föregångares, roll. Det gamla SKP stödde sig på Sovjetunionen. Enligt tidningen Populär Historia har forskning visat att SKP fick ekonomiskt understöd från Sovjetunionen fram till på 1960-talet, något som båda parter föredrog att hålla hemligt. Och stödet fortsatte ända fram till dess att Sovjet och det s.k. Östblocket föll samman under åren 1989-1991. Det ekonomiska stödet tog sig bara andra uttryck.

År 1977 splittras VPK. De moskvatrogna sades ha brutit sig ur partiet för en ny partibildning (APK). Men på VPK:s partikongress, bara ett år senare, märks Sovjets avgörande inflytande på VPK:s politik. En grupp inom partiet hade utarbetat det s.k. Demokratimanifestet. Där kritiserades förhållandena i Sovjet och Östeuropa och krav på demokratiska fri- och rättigheter framfördes. Den sovjetiska delegationen på kongressen hotade att lämna denna om Demokratimanifestet antogs. Kongressen vågade inte gå emot ”gästerna”. Så manifestet, med kritik mot bristen på demokratiska fri- och rättigheter i Sovjet och Östeuropa, antogs ej.

Efter CH Hermanssons avgång som partiledare intensifierades kontakterna mellan VPK-ledningen och öststaterna. Detta gällde även partiets ungdomsförbund (Kommunistisk Ungdom). Många från Kommunistisk Ungdom åkte till Östtyskland. Dessa resor kan ses både som semester och skolning. En av verksamheterna gick ut på att ”prya” på den östtyska propagandaradion. Kontakterna sträckte sig också utanför Europa och Sovjet. År 1983 besökte bl a dåvarande partiledaren Lars Werner Nordkorea. Så sent som 1987 skickade VPK gratulationer till Kim Il-Sung på dennes 75-årsdag! Samma år genomförde VPK en partikongress – den sista innan det stalinistiska systemet föll samman. På denna kongress fanns besökare från Sovjet och en rad andra länder i Östeuropa. Ända in i det sista stödde sig alltså VPK på sina kontakter med Sovjet och dess satellitstater.

Socialdemokratiskt stödparti
VPK och dess föregångare SKP agerade även stödparti åt Socialdemokraterna under årtionden. Även detta skedde med Sovjets godkännande. Varken SKP eller VPK kom någonsin att utveckla en egen politisk identitet. De stödde sig mot Öst och var lydiga mot Väst. Ett typiskt exempel utgörs av det förslag till löntagarfonder som antogs av LO och S. Helt plötsligt tycktes socialdemokratin ha tagit ett dramatiskt steg ”till vänster”. Även till vänster om VPK! Snabbt, nästan desperat snabbt, utarbetade VPK ett eget förslag till löntagarfonder som låg lite ”till vänster” om LO:s fondförslag. När sedan Socialdemokraterna begravde LO:s ursprungliga och radikala fondförslag upphörde även VPK att driva sitt fondförslag!
VPK:s förhållande till socialdemokratin kan beskrivas på följande sätt: Om S gick ”till vänster” rörde sig VPK omedelbart också ”till vänster” – fast lite mer. Om S sedan rörde sig högerut följde VPK även med i denna rörelse – fast lite mindre. I de fall som VPK:s politik inte byggde på Sovjetunionens önskemål så speglade partiet socialdemokratins rörelser. Dit S gick, dit gick även VPK – fast lite mer ”till vänster”.

Innebar V någon skillnad?
Sammanbrottet för Sovjet och öststaterna (1989-91) innebar en dramatisk förändring för VPK. När partiet såg åt vilket håll det lutade strök man snabbt ordet ”kommunisterna” ur partinamnet. Kvar blev bara ”Vänsterpartiet”. Den ”mur” partiet hade haft att stödja sig på under många årtionden fanns plötsligt inte längre. Därför blev rollen som stödparti åt Socialdemokraterna desto viktigare. När Lars Werner äntligen avgick 1993 ersattes han av Gudrun Schyman i en ny värld där den ena av de två supermakterna (Sovjet) var borta. Innebar då detta någon skillnad?

Skillnad med Schyman?
Nej. Trots världsomvälvande händelser blandat med de något mindre betydelsefulla förändringarna i Sverige där VPK strök K:et i partinamnet och bytte ledare kvarstod samma metod. Exakt samma metod. För V klarade fortfarande inte av att göra en egen analys av verkligheten och sedan agera självständigt utifrån denna analys. Det gällde fortfarande att hitta en storebror att snegla på för att sedan agera utifrån vad storebror ville. Den enda skillnaden efter att muren föll blev att Vänsterpartiet nu var helt utelämnat till sin roll som stödparti till S i riksdagen!

Och beviset på att så verkligen var fallet lät inte vänta på sig. År 1994 påbörjade socialdemokratin västvärldens hårdaste bantningsprogram av offentliga sektorn. Detta gick ut på att spara och skära bort 126 miljarder. Det ”nya” Vänsterpartiet under sin nya partiledare tog omedelbart vid där Lars Werner och VPK hade slutat – fast bara i form av ett ännu lydigare stödparti till S. Dock fortfarande lite ”till vänster”. Detta tog sig uttryck i att V gick med på att stötta S-regeringens första 114 miljarder i nedskärningar (90 % av 126 miljarder). Sedan hoppade Schyman av besparingståget för att med stor indignation utkämpa valrörelsen 1998 som ett nedskärningsfientligt oppositionsparti mot de återstående 12 miljarderna. Denna ”opposition” dolde i sin tur att Schyman aktivt hade medverkat till att skära ned de första 114 miljarderna. Det är svårt att tänka sig något mer cyniskt och politiskt ynkligt. Men den som saknar egen identitet är dömd att ikläda sig någon annans.

SKP, VPK och Vänsterpartiet har aldrig haft någon egen politisk identitet. Dessa partier har varit nickedockor, antingen åt Moskva eller åt socialdemokratin. Men. De har alltid legat lite mer ”till vänster” eller lite mindre ”åt höger” än S. Denna trend har fortsatt under Jonas Sjöstedt. Hans speciella form av anpassning har handlat om EU. Sjöstedt byggde hela sin politiska karriär på Nej till EU-rörelsen. Men idag säger inte Jonas Nej till EU längre. Jonas har övergått från att vara en EU-motståndare till att bli en EU-kritiker. En EU-kritiker säger inte Nej till EU. EU-kritikerna försöker få oss att tro, som om vi vore idioter, att de kan vrida EU ”till vänster” (vad annars). Men detta fungerade definitivt inte då det gällde flyktingpolitiken…

I nästa nummer ska vi, i ett mer historiskt avsnitt, visa att Vänsterpartiet och dess föregångare alltid själva har stött sig på Sovjet och öststaterna, eller agerat stödparti åt S (i väst). Vi ska visa att partiets brist på en egen politisk identitet har gällt ända sedan en av Vänsterpartiets föregångare (SKP) år 1921 gick med i den dåvarande Kommunistiska internationalen ”Komintern”. Läs vidare i nästa nummer.

LEAVE A REPLY

Please enter your comment!
Please enter your name here

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.