En ny höjning av räntorna på grekiska statsskuldväxlar i början av september visar att krisen för Eurozonen inte är över. Höjningen utlöstes av att inspektörer från EU, IMF och meddelat att osäkerheter kring den grekiska skuld- och budgetsaneringen gör att utbetalningar av nödlån på 73 miljarder kronor hänger i luften.
Samtidigt ifrågasätter allt fler eurons framtid. I den prestigefyllda tidningen Financial Times skriver analytikern Wolfgang Munchau att ”investerare agerar helt rationellt” när de satsar pengar på att Euron ska få problem. ”Krisen kommer att rulla vidare, och den kommer att bli värre och dyrare”.
Den före detta vd:n för tyska motsvarigheten till Svenskt Näringsliv, Hans-Olaf Henkel, föreslår ett nordiskt utträde ur euron. Henkels förslag går ut på att Österrike, Finland, Tyskland och Nederländerna ska lämna eurosamarbetet och skapa en ny valuta. Enligt Henkel skulle detta innebära att länderna skulle vara tvungna att avstå en stor del av de lånegarantier man redan ställt ut till Grekland, Portugal och andra. ”Men eftersom mycket av pengarna redan är förlorade, är detta ett acceptabelt pris för en ’utträdesbiljett’”, skriver Henkel.
Även USA:s förre centralbankschef, och under två decennier världens mäktigaste ekonomiska makthavare, Alan Greenspan, ifrågasätter Eurons framtid. Greenspan menar att allt fler ifrågasätter om Euroområdet ska omfatta ”17 länder med stora kulturella skillnader” när det gäller statens roll, köpkraft samt inflation. På frågan om ett sammanbrott av euron var ett möjligt framtidsscenario svarade Greenspan: ”Uppenbarligen”.
Införandet av en gemensam s.k ”Eurobond” förs fram av vissa ekonomer som en lösning på problemen för euroområdet. Idén går ut på att de europeiska länderna ska ge ut gemensamma statsskuldväxlar – dvs låna pengar tillsammans. På så sätt skulle länder med svagare ekonomi (som Grekland, Italien osv) få låna pengar billigare. Å andra sidan skulle länder med starkare ekonomi (t ex Tyskland och Nederländerna) tvingas betala mer för sina lån.
I Financial Times skriver Wolfgang Munchau att han inte ser hur Grekland och Italien ska kunna stanna kvar i euron utan införandet av en ”Eurobond”. Å andra sidan, skriver Munchau, ”har jag lika svårt att se hur Tyskland, Finland och Nederländerna ska gå med på införandet av en sådan”. Förutom oviljan hos de stabilare länderna att betala ökade lånekostnader, är frågan om en ”Eurobond” verkligen skulle sprida ekonomisk stabilitet till de krisdrabbade ekonomierna i södra Europa. Regeringarna i Nordeuropa kalkylerar med risken att en ”Eurobond” istället ska göra att även deras länder smittas av skuldkrisen.
En ny recession, med krympande tillväxt och ökande arbetslöshet, kommer att öka motsättningarna mellan länderna i eurozonen. Frågan är om den europeiska monetära unionen kan övervinna problemen – exempelvis genom att minska antalet medlemmar – eller om unionen står inför en total upplösning?