Europeisk bankunion – steg mot integrering eller upplösning?
Skapandet av en europeisk valuta, euron, innebar att de ekonomiska och politiska makthavarna sjösatte ett projekt av överstatlighet som för att överleva ständigt kräver mer av överstatlighet. Det finns idag 17 länder som använder euron. Denna överstatliga valuta utgör i sig ett tryck för att skapa nya överstatliga institutioner.
De enskilda staterna, däremot, innebär en broms mot denna utveckling mot överstatlighet. Enskilda länder som Tyskland, Frankrike, Finland, Grekland, Italien, Spanien, o s v, har idag var sin bankinspektion. Dessa nationella bankinspektioner övervakar de olika ländernas banker. Det var också enskilda staterna som, i samband med bankkraschen 2008, fick ställa upp med olika nationella bankakuter. Med hjälp av skattebetalarnas pengar i de enskilda länderna räddades bankerna, som plötsligt blev väldigt nationella, från konkurser.
Samtidigt bedriver bankerna, i allt högre utsträckning, sin verksamhet utanför de länder där de en gång grundades. Detta innebär alltså att två trender kolliderar: å ena sidan den överstatliga valutan (euron) samt den alltmer överstatliga verksamhet som bankerna bedriver. Å andra sidan de enskilda stater som dels ska inspektera att bankerna sköter sig, dels gång på gång tvingas rädda bankerna när de hotas av konkurs. Förslaget till en europeisk bankunion kan, i mångt och mycket, tyckas vara en logisk följd av en övernationell valuta plus av en övernationell bankverksamhet.
Men i samband med att euron infördes så visade det sig att samma valuta inte passade alla länder. Även om valutan var densamma i alla 17 ”euroländer” så var dessa länder olika, till och med mycket olika. De skilde sig år när det gällde industrins konkurrenskraft, budgetunderskottens storlek, bankernas finansiella stabilitet, statsskuldens storlek, o s v. Hela världen drabbades av den ekonomiska nedgången 2008. Men vissa länder i Europa drabbades speciellt hårt. Detta berodde till stor del på de olikheter som finns mellan länder som Grekland och Tyskland. Både dessa har euron som valuta. Men länderna skiljer sig åt i nästan alla övriga avseenden.
Uppbrott och sammanbrott?
I detta läge är det oundvikligt att det uppstår olika riktningar bland ekonomer, fackföreningar, politiska partier och även regeringar. Riktningar som drar åt olika håll. En huvudriktning vill ta fasta på olikheterna mellan länderna. Denna vill antingen lämna den gemensamma valutan (eller hela EU) eller åtminstone stoppa en fortsatt utveckling mot ytterligare inslag av överstatlighet. Den andra huvudriktningen vill ta fasta på överstatligheten och önskar fortsätta, till och med intensifiera, försöken att likrikta de olika länderna. Detta trots skillnaderna mellan dessa vad gäller industrins konkurrenskraft, budgetunderskottens och statsskuldens storlek, bankernas finansiella stabilitet, o s v.
Det är denna politiska riktning som driver förslaget att inrätta en europeisk bankunion. För denna riktning är en bankunion bara ett av flera steg på vägen mot en mer eller mindre fullt utvecklad federation – mot ett Europas Förenta Stater. Andra överstatliga inslag som har diskuterats är att EU ska ha rätten att granska och stoppa, eller t om granska för att gå in och detaljstyra, olika länders statsbudgetar!
Borgerligheten splittrad om europeisk bankunion
Storbritannien utgör ett av de starkaste motståndsfästena mot en europeisk bankunion. Det avgörande skälet är att ca 40 procent av hela världens valutahandel sker i London. Om en finansskatt infördes i EU skulle 60-70 procent av inkomsterna från en sådan skatt komma från affärer gjorda i Storbritannien. Britterna vill därför helt enkelt inte ställas under ”förmyndarskap” av någon europeisk centralbank. Torypartiets premiärminister David Cameron har gått så långt att han har utlovat en folkomröstning om ett brittiskt EU-utträde senast 2017 (se separat artikel på sid 3).
Tysklands nuvarande politiska ledning bromsar. Merkel och Co vill att ECB (Europeiska Centralbanken) huvudsakligen ska fylla rollen som väktare mot inflationen och utgöra en garant för prisstabilitet. Till detta ska läggas att Tyskland också anser att en central myndighet för kontroll och räddning av banker kräver ändringar i EU:s olika fördrag. Och ändringar i fördragen måste godkännas (ratificeras) av EU:s alla 27 medlemsländer (en process som skulle öppna dörren för förhandlingar om olika undantag och kunna dra ut på tiden i det oändliga).
Om Tyskland intar någon sorts mellanställning så utgör Frankrike Storbritanniens raka motsats. Frankrikes finansminister Pierre Moscovici anser att EU bör inrätta en bankunion – så snart som möjligt! ”Vi behöver en integrerad europeisk myndighet för att sätta stopp för den finansiella fragmenteringen i Europa” sade Moscovici i samband med ett möte i Bryssel den 13 maj. Frankrike får stöd från Nederländerna. Till skillnad från Tyskland anser Nederländernas finansminister Jeroen Djisselbloem att arbetet för att inrätta en europeisk bankunion inte behöver stoppas upp p g a någon eventuell fördragsförändring. ”Jag är inte säker på att vi behöver en fördragsförändring”, säger Dijsselbloem, och fortsätter ”frågan om fördragsändring kan hanteras senare”.
Arbetarrörelsens alternativ
Motsättningarna mellan Storbritannien, å ena sidan, och exempelvis Frankrike och Nederländerna, å den andra, är utan tvekan både verkliga och skarpa. Men motsättningarna handlar enbart om olika sätt för den splittrade europeiska borgerligheten att hävda sig. Dels mot sina konkurrenter i USA, Kina och Japan, dels vad gäller sin förmåga att genomföra framtida åtstramningspaket på hemmaplan.
Hur ska arbetarrörelsens alternativ se ut? Arbetarrörelsen kan inte stödja fortsatta, steg för steg, mot en ökad överstatlighet. Och vi socialister måste säga nej till en europeisk bankunion. Detsamma gäller alla försök att, via olika former av överstatlighet, öka möjligheterna till ytterligare åtstramningar via detaljstyrning av ländernas statsbudgetar. Vi motsätter oss självklart också en allt närmare integrering av utrikes- och försvarspolitiken, eftersom en sådan utveckling innebär ett steg mot en EU-armé. Men samtidigt är inte vägen framåt för den europeiska arbetarrörelsen att kämpa utifrån nationalistiska utgångspunkter.
Facklig kamp över gränserna – inte nationalism i riksdagen
Betoningen måste läggas på facklig kamp över gränserna. Vid en rad tillfällen har grekiska arbetare som gått ut i stora strejker stoppats med nya och auktoritära metoder. Arbetarna har kallats in till militärtjänstgöring och sedan beordrats att återgå till jobbet – under hot om att dömas till fängelsestraff på upp till fem år! Liknande metoder har använts bland annat i Frankrike och Spanien. Där har strejker från oljearbetare respektive flygledare stoppats genom att de politiska makthavarna använt krigslagar (i fredstid) mot arbetarnas kampåtgärder.
Denna utveckling, såväl de omfattande strejkerna från arbetarklassens sida som de allt mer auktoritära metoderna från borgerlighetens sida, har sin grund i den djupnande kris som präglar allt större delar av Europa. Mot denna bakgrund måste arbetarnas strejker samordnas över nationsgränserna. Arbetarnas kamp handlar idag, förutom att slå vakt om jobb och stoppa ytterligare åtstramningar, även om att försvara de demokratiska fri- och rättigheterna.
En gemensam appell från fackföreningsrörelsen i södra Europa skulle få ett gehör bland fackföreningarna även i länder som Tyskland, Österrike och de nordiska länderna. Även om inte krigslagar används i Sverige så pressas arbetarna allt mer av bemanningsföretag. Dessa företag utnyttjar (främst) östeuropeiska arbetare som arbetar på slavliknande villkor, samtidigt som antalet jobb som utförs av arbetare som jobbar enligt nordiska kollektivavtal minskar. Tiden är mogen för en all-europeisk generalstrejk. En sådan all-europeisk generalstrejk borde följas av en framstöt där siktet är inställt på att skapa europeiska kollektivavtal, baserade på en gränsöverskridande facklig organisering. En sådan kan starta med ett antal kärnländer men måste sikta på att skapa en stridbar facklig federation för hela Europa.