Sverige var under 1920- och 30-talen ett av de länder där klasskampen mellan arbetare och borgerligheten stod som hårdast. Ett av uttrycken för arbetarnas stridbarhet var att strejkvapnet användes oftare i Sverige än i de allra flesta kapitalistiska industriländer i världen.
Det fanns en rad skäl till att kampen mellan arbetare och borgerlighet stod så hård vid denna tid. Till grundorsakerna hörde att konjunkturerna var osäkra, arbetstryggheten var dålig liksom lönerna. Till detta kom att båda sidor var organiserade. Redan 1898 hade arbetarnas många olika fackförbund slutit sig samman i den branschöverskridande ”Landsorganisationen” (LO). Detta för att öka sin slagkraft. Fyra år senare svarade kapitalägarna med att bilda ”Svenska Arbetsgivareföreningen” (SAF).
Men det fanns även ideologiska orsaker. Revolutionerna i Ryssland 1917 hade mötts med stor sympati av de svenska arbetarna. Och uppbygget av Sovjetunionen visade att det fanns ett alternativ till kapitalismens arbetslöshet och dess skarpa upp- och nedgångar. Till detta ska läggas en förhållandevis stark kommunistisk rörelse i Sverige. Denna bidrog till att neutralisera Socialdemokraternas försök att hålla tillbaka öppen klasskamp som strejker. Socialdemokraternas toppskikt, både inom partiet och fackföreningarna, hade varit direkt fientligt inställda redan till Storstrejken 1909. Men om socialdemokraterna hade gått för långt i sin strävan att motarbeta strejker hade partiet riskerat att tappa stöd hos breda grupper av arbetare som istället hade kunnat ta steget över till kommunisterna. Dessa faktorer bidrog alla till att göra de svenska arbetarna till de mest stridbara i världen under 20- och början av 30-talet.
Socialdemokraterna kom dock att gynnas av att kommunisterna splittrades. Det uppstod två partier. De stalintrogna ”sillénarna” som ursprungligen var den mindre organisationen. Och ”kilbommarna” som till en början var det största av de nu två kommunistiska partierna. Men splittringar är upprivande. Och en tredje ”riktning” inom det ursprungliga partiet anslöt sig inte till någon av fraktionerna, utan passiviserades, eller återvände till socialdemokraterna. Denna splittring bland kommunisterna hjälpte socialdemokraterna. Mot slutet av 30-talet hade (S) tagit kommandot inom större delen av den fackliga rörelsen. Gör vi ett hopp framåt i historien ser vi att socialdemokraternas motstånd mot strejker bli allt mer aktivt ju längre in på 30-talet vi kommer. Detta ska vi återkomma till.
Men låt oss återvända till 1920- och till början av 30-talet. Grunden till strejkerna var arbetarnas låga levnadsstandard. Då ersättningen i lönekuvertet inte räckte till mat, hyra och kläder – och arbetsgivarna därtill uppträdde provokativt – så tvingades arbetarna att använda de kampmetoder som stod till buds. Detta gällde för alla, oavsett vilket parti man tillhörde, eller om man var ”partilös”. Återigen: detta var grundorsaken till att kampen stod så hård och att strejkerna blev många.
Strejkbryteri som yrke
SAF ville bekämpa strejkerna. Arbetsgivarna visste att fackföreningarnas strejkkassor inte var så stora och tvekade inte att göra dem mindre. Ett sätt var att använda sig av lockouten. En sådan (lockout) innebär att arbetsgivarna stängde ute arbetarna från fabrikerna, varigenom de inte fick någon lön, och facket blev då tvunget att försöka betala ut ersättning till sina medlemmar. Detta innebar att fackens strejkkassor kom att minska.
Kapitalägarna ville alltså både hålla nere lönerna (vilket provocerade fackföreningarna) och samtidigt minska antalet strejker (för arbetsgivarna i SAF var definitivt inte roade av kostsamma konflikter). Speciellt inte om andra företag, under en långvarig strejk, passade på att ta kunder från de medlemsföretag i SAF vars arbetare gått ut i strejk. Men SAF ville också hålla nere lönerna och arbetarnas svar på detta blev ofta att strejka. Arbetsgivarnas två mål, att dels pressa ned lönerna och dels minska antalet strejker, stod alltså i konflikt med varandra.
Lösningen, eller motdraget, från SAF:s sida blev att professionalisera strejkbryteriet. Arbetsgivarna organiserade en form av arbetskraft som enbart skulle sysselsättas under konflikt. SAF gjorde alltså strejkbryteriet till ett yrke! De största och mest ökända strejkbrytarorganisationerna i Sverige blev Arbetets Frihet, Svenska Nationella Skyddskåren (SNS), Samhällshjälpen och Boytons Arbetsbyrå. Dessa uppstod efter år 1919 då SAF, för första gången, tvingades acceptera att strejkbrytare inte skulle få arbeta kvar efter att en strejk avslutats. SAF gjorde denna eftergift i samband med utformningen av ett kollektivavtal efter en konflikt med Transportarbetareförbundet.
Arbetsgivarnas dubbelspel
Officiellt försökte Arbetsgivarföreningen hålla distans till nämnda strejkbrytarorganisationer. I synnerhet ville SAF inte förknippas med Svenska Nationella Skyddskåren (SNS) som vid mitten av 1920-talet bildades av krigsveteraner som deltagit i det finska inbördeskriget 1918. Dessa tidigare svenska soldater hade alltså kämpat på den vita sidan och hade därför vanan inne att döda ”de röda”. Detta visste svenska arbetare. Det var därför som SAF var extra noga med att inte bli förknippad med just SNS. Men både SNS, och de övriga nämnda strejkbrytarorganisationerna, fick penningstöd av SAF vid olika tillfällen.
Strejkbrytarna inom de nämnda organisationerna var professionella strejkbrytare. De hade strejkbryteriet som sitt jobb. De var inte politiskt förvirrade arbetare eller bonddrängar som tvingades jobba för att deras familj svalt. Dessa strejkbrytare var ofta politiskt motiverade och delvis beväpnade. De utgjorde grunden för bildandet av en svensk motsvarighet till de beväpnade frikårer (Freikorps) som myndigheterna i Tyskland hade använt för att med vapenmakt slå ned arbetaruppror efter slutet på Första Världskriget. Den svenska borgerligheten hade, genom det ekonomiska och moraliska stödet från Arbetsgivarföreningens (SAF) sida, bidragit till att lägga grunden för en svensk motsvarighet till sådana frikårer. Se särskild artikel om Munckska kåren.
Om bemanningsföretag rekryterar strejkbrytare…
Saltsjöbadsavtalet som slöts mellan LO och SAF 1938 innebar att arbetsgivarna inte längre ansåg sig ha något behov av speciella organisationer för yrkesmässiga strejkbrytare. Hädanefter samarbetade ombudsmännen inom LO med SAF för att minska antalet strejker. Organisationerna för strejkbrytare försvann kort därefter (om de inte redan hade upplösts).
Det är i dessa professionella strejkbrytares anda som ”Fria Moderata Studenter” (FMS) agerar. Som namnet ”Amalthealinjen” visar så kan dessa högerextremister sin historia. Även om deras agerande ännu är amatörmässigt så måste deras strejkbryteri tas på största allvar.
För vad händer när ett bemanningsföretag börjar värva professionella strejkbrytare i arbetslöshetens Sverige. Folk som dessutom skyddas av polis då de tar jobben från strejkande medlemmar i facket? Då kommer frågor att tvinga sig på rörande de metoder som måste till för att strejkbryteriet ska stoppas. Strejkbryteriet kommer inte att stoppas med enbart talkörer.