Inrikes

I Sverige ökar klyftorna snabbast

Davis Kaza
Publicerad i
#63
Lästid 3 min

I höst är det åtta år sedan som Alliansen tog makten i Sverige. Reinfeldt & Co vann valet 2006 genom löften om att bekämpa arbetslösheten. Men trots skattesänkningar och andra åtgärder för över 100 miljarder kronor har arbetslösheten bitit sig fast på en ny och högre nivå. Istället ökar klyftorna mellan låg- och höginkomsttagare i allt raskare takt.

Enligt en rapport från västekonomiernas samarbetsorganisation OECD (maj 2013) är Sverige det land där klyftorna ökat snabbast av de jämförda länderna. OECD-rapporten jämför bland annat andelen ”relativt fattiga” i 34 olika länder i Europa, Nordamerika och Australien samt Korea och Japan. Mellan åren 1995-2010 mer än fördubblades andelen ”relativt fattiga” i Sverige – från 3,7 % till 9,1 %. Det finns inget annat av de jämförda OECD-länderna där inkomstskillnaderna har ökat lika snabbt.

”Relativ fattigdom” är ett mått på inkomstskillnaderna i ett land. Med ”relativt fattiga” avses den andel av befolkningen som har en disponibel inkomst (löner och bidrag minus bl a skatter) som är lägre än 50 % av medianinkomsten i ett land. I ett land med små skillnader mellan rika och fattiga är andelen ”relativt fattiga” låg.

Sedan slutet av 1990-talet har de disponibla inkomsterna ökat för i princip alla grupper i det svenska samhället. Ökningen av inkomsterna har dock skett ojämnt. Den rikaste tiondelen i samhället har ökat sina inkomster mycket mer än övriga delar av befolkningen. Utvecklingen mot ökande klyftor tog fart redan under Göran Perssons socialdemokratiska regering under krisåren på 1990-talet. Men efter det att Alliansen tagit över regeringsmakten år 2006 har takten av ökande klyftor accelererat.

Enligt utredaren Hans Heggeman på Statistiska Centralbyrån beror mycket av de ökade inkomstskillnaderna sedan 2006 på det s.k jobbskatteavdraget, som inneburit sänkta skatter (och därmed högre disponibla inkomster) för alla som har ett jobb. Jobbskatteavdraget skulle, enligt Alliansen, främst gynna låg- och medelinkomsttagare. Men med facit i hand har skattesänkningarna i högre grad gynnat höginkomsttagare. Till detta kommer att de grupper som inte har något jobb heller inte har kunnat ta del av jobbskatteavdraget. Det handlar exempelvis som arbetslösa, sjuka och pensionärer.

Ett annat skäl till att inkomstklyftorna ökat så pass snabbt under Alliansregeringen är att vissa grupper i samhället fått sämre inkomst. En av de första åtgärderna som Reinfeldt genomförde efter maktövertagandet var att sänka ersättningarna för arbetslösa. Även sjuka har fått sänka ersättningar.

Till detta ska läggas att Alliansen inte lyckats uppfylla sitt viktigaste vallöfte från 2006 – nämligen att minska arbetslösheten och utanförskapet. Sedan den ekonomiska krisen inleddes år 2007-2008 har arbetslösheten stigit till en ny och högre nivå. Det som var höga arbetslöshetsnivåer i början av 2000-talet är nu de nya lägstanivåerna. Detta trots att regeringen genomfört olika åtgärder till en kostnad av över 100 miljarder kronor per år. Men inte ens regeringens egna experter, som utvärderat exempelvis jobbskatteavdraget och sänkningen av arbetsgivaravgifter för ungdomar, har kunnat bevisa med säkerhet att åtgärderna haft någon effekt på arbetslösheten. Och arbetslöshetssiffrorna talar sitt tydliga språk.

Reinfeldts facit efter snart åtta år vid makten är alltså de snabbast ökande klyftorna av OECD-länderna och en arbetslöshet som bitit sig fast på en ny och högre nivå. Med ett sådant facit borde årets val innebära en given seger för Socialdemokraterna med stödpartier. Men så länge S-ledaren Stefan Löfven är oförmögen att presentera en politik som nämnvärt skiljer sig från den politik som Alliansen bedrivit under snart åtta år – kombinerat med att SD stigit i opinionen – så riskerar vi ytterligare fyra år med Reinfeldt.

Läs även:

Davis Kaza

Redaktör

Lämna en kommentar