Inrikes

3. Facket måste återta kontrollen

Jan Hägglund
Publicerad i
#67
Lästid 5 min

Borgerligheten har lyckats tränga tillbaka den sk ”vänstern”, bland annat genom att göra det ”nästan-tabu” att ens diskutera arbetskraftsinvandringen. Detta genom att med hjälp av vad vi kan kalla den klasslösa mjukisvänstern förvandla det till rasism att ifrågasätta företagens totala kontroll över arbetskraftsinvandringen.

Hur har det kunnat bli på detta sätt? Därför att höger-vänsterskalan, den enfaldiga, har ersatt klassanalysen! Det är med arbetskraftsinvandringen som med bemanningsföretagen. Systemet är helt och hållet utformat av borgerligheten för att gynna företagen; utformat av borgerligeheten för att avskaffa de rättigheter som arbetarna lyckats tillkämpa sig under ett århundrade i form av kollektivavtal och lagstiftning som MBL, LAS, o s v.

För att slå vakt om arbetarnas position på arbetsmarknaden krävs två saker: ett klassmässigt perspektiv och ett internationalistiskt perspektiv.

Idag har alltså företagen total kontroll över arbetskraftsinvandringen. Först genom EU. Sveriges medlemskap i EU innebär i praktiken fri arbetskraftsinvandring – från länderna inom EU. Jobbare inom bland annat bygg- och transportsektorn tas hit av stora svenska företag för att arbeta till löner, och under arbetsförhållanden, som ligger långt under de svenska. Ofta är förhållandena slavliknande. Arbetarna tas ofta till Sverige via bemanningsföretag som s.k. ”anständiga” svenska storföretag själva tagit initiativet till att starta. Ett exempel är Volvo Lastvagnar som anställt bland annat montörer via bemanningsföretaget Lernia – som startades år 1993 och ägs till 100 % av den svenska staten. Just Lernia arbetar inte aktivt för att anställa utländsk arbetskraft. Men å andra sidan visar exemplet Lernia att det inte bara är ”fifflare” och ”skumma” typer som agerar i bemanningsbranschen – utan t.o.m den svenska staten!

Företagen kontrollerar även den utomeuropeiska arbetskraftsinvandringen. Allt som krävs idag är att företagen erbjuder en anställning så kan de ”importera” en arbetskraft som är beredd att arbeta till löner och villkor som ligger långt under de svenska. Och när de inte längre vill ha denna arbetskraft så är det bara att meddela att det inte längre finns något jobb. Sedan är det tack och adjö för arbetskraften.

Tidigare var situationen annorlunda. Först och främst fanns det ingen fri arbetskraftsinvandring från EU, eftersom att Sverige inte var med i EU. Men fri rörlighet när det gäller rörelser för kapital, varor, tjänster och arbetskraft utgör tillsammans den grundläggande poängen med EU. Friheten för kapital att fritt röra sig över gränserna innebär att de vinster som arbetats ihop i Sverige investeras utomlands. Den svenska industrin håller, som ett resultat av detta, på att läggas ned. Resultatet är arbetslöshet och underminerad välfärd.

Industriell produktion skapade förutsättningarna för den offentliga sektorn. Samtidigt som den offentliga sektorn, idag, utgör en förutsättning för den industriella produktionen. Den idag privata industriella sektorn – och den idag huvudsakligen offentliga produktionen av sjukvård och skola, barn- och äldreomsorg – behöver varandra. Men om den privata industriella sektorn läggs ned kommer förutsättningen för den offentliga sektorn att försvinna. Det krävs arbetarkontroll över kapitalrörelserna. Detta betyder att banker och andra kreditinstitut måste tas över av samhället och löntagarna måste kunna styra över kapitalrörelserna.

Men vissa verksamheter kan ju inte flytta ut från Sverige på samma sätt som den industriella produktionen. (Kom ihåg: Kina har 25% av arbetskraften, Indien 15%, tillsammans 40 %). Detta gäller branscher som bygg- och transportsektorn. Men också skogsbranschen och i framtiden allt större delar av den råvarubaserade sektorn samt servicesektorn. Invandrad arbetskraft kan mycket väl komma att konkurrera ut den nuvarande arbetskraften inom verksamheter som gruvbrytning. Men också snabbmatsrestauranger och exempelvis hemtjänst samt personliga assistenter. Det finns två olika typer av arbetskraftsinvandring: Den från EU. Och den utomeuropeiska.

Tidigare prövades alltid den utomeuropeiska arbetskraftsinvandringen – och ännu tidigare, innan Sverige var medlem i EU, även arbetskraftsinvandringen från Europa. Formellt var det Arbetsförmedlingen som fattade beslut om företagen påstod att det fanns ett behov av arbetskraft inom en viss sektor. Men fackets ord vägde tungt. I praktiken var det mycket svårt för företagen att ta in utländsk arbetskraft om facket sade Nej och arbetslöshet rådde. Detta innebar att systemet med svenska kollektivavtal och den svenska lagstiftningen på arbetsmarknaden kunde upprätthållas. Men år 2008 ändrades dessa regler.

Resultatet är att det nu är fritt fram för företagen, dels att beröva Sverige jobb (till avtalsenliga löner och villkor) genom att flytta hela produktionen utomlands. Ofta en flytt dit det inte bara är sämre löner och villkor – utan där miljökrav knappt, eller inte alls, existerar. Och när det gäller branscher som inte går att flytta till exempelvis Kina, Indien eller Latinamerika, så är det fritt fram att ta arbetskraft till Sverige – ofta arbetskraft som också arbetar till löner och villkor som inte lever upp till kollektivavtal och arbetsrättslagstiftning.

Frågan är om vi, socialister, ska göra något åt detta? Eller om vi, stillatigande, ska se hur de enorma värden som arbetats ihop i Sverige investeras utomlands via kapitalexport? Och om de kollektivavtal och arbetsrättsliga regler som arbetarrörelsen tillkämpat sig under hundra år ska slås sönder och samman genom bemanningsföretag och arbetskraftsinvandring på företagens villkor?

Borgerligheten anser naturligtvis att dagens system inte ska ifrågasättas. Borgerligheten stämplar varje ifrågasättande av det nuvarande systemet som rasism. Till hjälp har de sina springpojkar och -flickor i media. Mjukisvänstern, som lämnat allt klasstänkande, stämmer in i borgerlighetens sång. Därför är det upp till socialister och fackliga aktivister att slå vakt om kollektivavtal och arbetsrättslagstiftning. Och att avslöja detta taskspeleri. Den verkliga rasismen finns nämligen i företagens kontroll över arbetskraftsinvandringen. Vi återkommer till detta.

Innehållsförteckning i Temanumret:

Jan Hägglund

Ansvarig utgivare

Lämna en kommentar