En sak som borgerligheten alltid har strävat efter är att förvrida den politiska debatten. Ända sedan slutet på 1800-talet har borgerligheten försökt undertrycka den objektiva socialistiska beskrivningen av kampen i samhället, som en kamp mellan klasser (mellan oss härnere och er däruppe). Istället har borgerligheten velat beskriva kampen i samhället med den enfaldiga höger-vänsterskalan som går ut på att vissa tycker si (vänster) och andra tycker så (höger). Skälet till att borgerligheten inte tycker om begrepp som klasser och klasskamp beror på att klasskampen då och då tar sig, för borgerligheten mycket hotfulla former – strejker, fabriksockupationer och upplösandet av polisen och armén. En kamp om vem som ska kontrollera arbetsplatser och produktionen på dagordningen – jobbarna eller företagsägarna (inom offentliga sektorn: jobbarna eller chefer/politiker) – är riktigt otäck för borgerligheten. Den ifrågasätter nämligen borgerlighetens existens som borgerlighet. Detta är otäcka saker! Därför fruktar borgerligheten inte bara klasskampen och dess metoder. De fruktar till och med att erkänna existensen av objektiva kollektiv som klasser.
Borgerligheten föredrar höger-vänsterskalan. Den handlar om att tycka – inte om att handla genom att organisera strejker, fabriksockupationer. Höger-vänsterskalan ställer inte frågan om makten över produktionen, och ordningsmakten, på dagordningen. Tycka gör alla på ett ordnat och ofarligt sätt. Det vanligaste sättet är att tycka på är att skriva insändare i borgerlighetens tidningar eller intervjuas i borgerlighetens TV-soffor (nätet har inte förändrat detta). En gång, vart fjärde-femte år, tycks det till ordentligt. Under två-tre månader bedrivs det valkampanjer som går ut på att avgöra om de som tycker ”vänster” ska få majoritet och sedan styra kommuner och riksdag under ett antal år – eller om de som tycker ”höger” ska få detta förtroende. Detta är ofarligt. För oavsett om det är ”vänstertyckarna” som vinner och får styra, eller ”högertyckarna”, innebär inte valen någon organiserad kamp mellan klasserna om makten över arbetsplatserna på företagen eller om kontrollen över ordningsmakten. Klasskamp är farlig. Höger-vänsterskalan är ofarlig. En analys av samhället som bygger på klasser och klasskamp är socialistiskt. En analys som bygger på tyckande, till ”vänster” respektive till ”höger” är borgerlig.
För att avgöra karaktären på ett parti, facklig eller annan organisation, måste vi utgå ifrån dess funktion i kampen mellan klasserna. Tjänar partiet/organisationen arbetarnas (löntagarnas) syften i kampen mellan klasserna. Eller tjänar partiet/organisationen borgerlighetens syften? Frågan om ett partis/organisations klasskaraktär är avgörande för oss socialister. Det är detta som avgör om vi socialister ställer oss positivt eller negativt till ett parti/organisation.
Sedan frågan om klasskaraktären är avgjord kan vi börja tala om höger respektive vänster. Inom varje parti/organisation – det gäller både för dem som tjänar arbetarna (löntagarna) eller borgerligheten – finns det en vänster och en höger. Tyckandet rubbar inte samhällsordningen oavsett om det är till ”vänster” eller till ”höger”. Klasskampen är det som rubbar samhällsordningen. Däremot är tyckandet av väldig betydelse inom ett parti som tjänar arbetarnas intressen. Utan tyckande inom partiet skulle demokratin försvinna och partiet stagnera. Och det är mycket viktigt både att kunna skriva insändare och delta i val till kommun och riksdag. Även om detta inte rubbar samhällsordningen. Men utan dessa rättigheter skulle få eller ingen känna till partiets/organisationens existens. Därför måste vi socialister vara de pålitligaste försvararna av mötes-, åsikts-, yttrande-, tryck- och organisationsfrihet. Vi måste vara de pålitligaste försvararna av fria val.
Men det är inte en analys av partiernas funktion i klasskampen som dominerar beskrivningen dessa. Det är beskrivningen av partierna utifrån den enfaldiga höger-vänsterskalan. Detta tänkande i ”höger-vänster” dominerar även inom den s k vänstern själv. Till ”vänstern” räknar vi delar av ”de radikala” inom socialdemokratin, vissa medlemmar i Vänsterpartiet och delar av den s.k utomparlamentariska vänstern. Dominansen för det felaktiga tänkandet i ”höger-vänster” utgör en seger för borgerlighetens ideologi – för dess strävan att osynliggöra och försvåra klasskampen. En följd av att borgerligheten har lyckats etablera tänkandet i ”höger-vänster” har lett till en annan seger för borgerligheten. Segern vad gäller arbetskraftsinvandringen.
Innehållsförteckning i Temanumret:
- Facket måste kontrollera arbetskraftsinvandring och kapitalströmmar
- 1. Bemanningsföretag och arbetskraftsinvandring – Två metoder för att underminera kollektivavtal och arbetsrätt
- 2. Facket ska bestämma arbetskraftsinvandringen – inte företagen
- 3. Facket måste återta kontrollen
- 4. Bakom anklagelser för rasism döljer sig arbetarförakt
- 5. Den verkliga rasismen återfinns i företagens kontroll över arbetskraftsinvandringen
- 6. Internationella kollektivavtal
- 7. Alternativet till EU kräver annan politik och andra strukturer
- EU som resultat av den nya maktbalansen i världen
- EU:s grunder och effekter
- Tre variationer på låtsaskamp mot EU
- EU och lögnen om den fria invandringen